Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 2

Anders Arborelius, karmelit

I alla tider och miljöer finns det tendenser att försvaga Jesu plats i det kristna livet. Under Teresas tid fanns det något liknande vår tids New Age. Anhängarna av denna företeelse kallades alumbrados, och den innebar att om man skulle komma Guds mysterium närmare måste man avstå från tanken på Jesu mänsklighet och mänskliga liv. Det är ganska märkligt att dessa tankar dyker upp under hela kyrkohistorien. Man menar då, att om man skall komma djupare in i det mystiska livet, skall man sätta parentes om Jesu mänsklighet och bara inrikta sig på att komma gudomen närmare.

Teresa av AvilaMen Teresa kämpar med näbbar och klor för att man skall bli kvar i Jesu sällskap. Hon säger: ”Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga – hur andliga de än är – bör till den grad undfly de kroppsliga tingen, att de anser tankarna på Kristi allraheligaste människonatur rent av vara till skada. Man anför vad Herren sade till sina lärjungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort. Men detta kan jag inte gå med på. Förvisso sade han inte så till sin Allraheligaste Moder, ty hon var fast i tron och visste att han var på en gång Gud och människa. Och fastän hon älskade honom mer än de andra, hade hon nått en sådan fullkomning, att tanken på hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.”

Med kvinnlig intuition ställer sig Teresa vid Jungfru Marias sida, hon som är den yttersta garanten för inkarnationens realism. Det är ingen tillfällighet att då man söker sudda ut Jesu betydelse för bönens och kontemplationens tillväxt, så blir också Maria oviktig och hamnar i bakgrunden. I hela kyrkohistorien är det Maria som garanterar att Gud har blivit människa. Inkarnationen, människoblivandet, det centrala i kristendomen, har en synlig garant i Jungfru Maria, Guds Moder. Det är därför hon förklarades som Guds Moder i fornkyrkan. Det skedde inte för att ge henne en vacker titel utan för att betona att Gud verkligen har blivit människa. Denna kvinna står som ett levande bevis på det.

Genom hela historien ser vi, att tendensen att göra kristendomen till synes mer förandligad dyker upp. Man tar bort allt som är besvärande: inkarnationen, Jungfru Maria, jungfrufödelsen, den kroppsliga uppståndelsen, eukaristin och hävdandet att det i den sker en verklig förvandling av brödet och vinet. Att så sker får aldrig förvåna oss. Kristendomens stötesten är att den är så materiell, så kroppslig, att inkarnationen är något realistiskt och inte bara en tanke. Teresa blir kyrkolärare 1970 tillsammans med Katarina av Siena (1347-1380), de första kvinnliga kyrkolärarna. Det sker för Teresas del först och främst eftersom hon betonar den grundläggande kristna sanningen, att det är Jesus, Guds människoblivne Son, som är vägen från Gud till oss och vår väg till honom. Det finns ingen genväg vid sidan om.

Allt sker i och genom Jesus, också i bönelivet. Teresa beskriver bönelivet på följande sätt: ”Det är ett vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den som vi vet älskar oss”. Här har vi mycket typiska teresianska tongångar. Bönen är ett vänskapligt umgänge. Det finns en vän vid vår sida. Om vi har en vän vid vår sida, ägnar vi oss åt flitiga samtal. Vi har en ständig kontakt i vår ensamhet. Ingenting får inkräkta på det umgänget. Vid vår sida har vi den vi vet älskar oss. Att säga så är mycket typiskt för Teresa. Vi har en tendens att istället säga: ”den vi älskar”. Egentligen är det Jesus som älskar oss. Hans kärlek kommer i första hand. Vi märker då att bönen inte längre är ett krampaktigt försök att känna efter om jag älskar Gud, om jag är samlad och om jag tänker på honom. Man låter sig istället älskas. Jag behöver inte hela tiden ta andlig temperatur och känna efter om det finns kärlek i mig. Här går det upp och ner. Kärleken är inte alltid kännbar, erfarbar. Men vi vet att han älskar oss och det räcker.

Teresa fortsätter att förklara det som är kärnan i den kristna bönen och det kristna livet. ”Att betrakta hans liv ger oss det bästa mönstret”. Man har mycket diskuterat om Teresa här var påverkad av Ignatius av Loyola (1491-1556), som menade att man skulle leva sig in i de händelser och tankar som vi har i evangeliet, eller om hon menade att man skall sitta stilla och utan att tänka så mycket bli kvar i Jesu sällskap. Hur det är för oss i denna fråga beror mycket på den enskilda människans person och var hon befinner sig. Under vissa delar av livet kanske vi behöver den mer åskådliga meditationen, där vi lever oss in i vissa händelser i Jesu liv och identifierar oss med människorna i hans närvaro. Under andra delar av vårt liv handlar det mer om den stilla bildlösa närvaron vid Jesu sida. Här har vi en helig frihet att växla mellan den mer detaljerade och den mer vaga närvaron. Men det viktiga är, att det är Jesus, Guds människoblivne Son, som är vid vår sida.

Teresa har definierat den kristna bönen på det allra enklaste sätt man kan tänka sig. På spanska talar hon om ”estar con Jesús”, att vara med Jesus. På spanska finns det två ord för vara, ser och estar. Estar uttrycker det mer konkreta. Man står på samma mark som Jesus. Man befinner sig vid hans sida. Ser utrycker det mer ontologiska. Bönen är något mycket konkret. Man är där Jesus är eller rättare sagt är Jesus alltid där jag är. Han följer mig och jag låter mig åtföljas av honom. Det blir lättare att förstå detta, om vi ser bönen utifrån Jesu synpunkt. Det är inte hela tiden jag som anstränger mig att vara där han är, utan jag vet att han alltid är med mig. Vi kan uttrycka det på ett annat sätt och säga, att när man ber är det inte så mycket att jag är medveten om att han är med mig, utan mer att vara medveten om att han är medveten om mig.

Avgörande är att det inte hela tiden är vi som skall kämpa för att känna och tänka. Om det vore så, skulle vi snart bli trötta på bönen. Dogmatiskt sett är bönen mer Guds sak än vår, eftersom bönen är ett samtal, en gemenskap, som bygger på att Gud är trofast. Han ser på mig. Han älskar mig. Han är med mig. Från hans sida är det en ständig verklighet. Vi är mer flytande. Vi kan knappt koncentrera oss några ögonblick. Att det är så kan göra oss bedrövade. Men det stora i bönen är inte det vi gör, utan att Gud ständigt ser på oss med kärlek, ibland med lite medlidande. Det är alltid en kärleksfull blick som följer oss. Att bli medveten om det i sitt innersta är något av det viktigaste i det andliga livet. Vi har en vän vid vår sida, cabe nos, bredvid oss, säger Teresa gång på gång. Det är viktigt att suga år sig den insikten.

Så kommer vi in på de bilder Teresa använder för att vi skall förstå oss själva. Teresa är mycket noga med självkännedomen. Vi får inte ha någon slags illusion så att vi pumpar upp oss själva. Vi talar om kroppsbyggare. Vi kan också tala om ”själsbyggare”. Vi är svaga bräckliga varelser. Men vi har en trofast vän vid vår sida. Här använder hon olika bilder från människans verklighet, som kan vara till hjälp. En av de roligaste är att människan är en tvättsvamp, som suger åt sig nådens vatten. Gammaldags tvättsvampar, som man fortfarande kan få i Sydeuropa, är som hårda stenar. När man låter vattnet flöda in i dem blir de mjuka och fina. Så är det också med oss. Vi behöver ständigt nådens vatten. Denna bild har två sidor. Vi kan också dela med oss av det vi får. Tvättsvampen kan pressas ut. Vi kan åter tänka på det dubbla idealet: eremit och martyr. Människan är, säger Teresa, som en tvättsvamp genomsyrad av Treenighetens vatten, nådens vatten.

Människan är också som en borg. Vi kan tänka på Teresas mästerverk ”Den inre borgen”. Människan är helt och hållet som en borg av diamant eller mycket klar kristall. Borgen har många rum liksom himlen har många rum. En vackrare bild kan knappast tänkas av människan än bilden av den underbara kristallen. Människan bär himlen inom sig själv, eftersom hon bär Treenigheten genom dopet. Redan i skapelsen är hon formad till Guds avbild. Men det finns många rum. Det är lite olika i vilket rum vi är hemma. Här är Teresa lika drastisk som alltid. Ibland är vi i utkanten eller utanför borgen. Där finns det kräldjur och andra otäckheter. Där kan vi vara hemma. Men vi kan gå längre och längre in i borgen. Rättare uttryckt kan vi ledas, föras, ända in i den innersta borgen, där Gud själv bor. Teresa säger, att vårt liv är en gudomlig resa.

Vi är kallade att ledas allt djupare och djupare in i denna borg för att möta Gud själv. Hon skildrar denna företeelse som en resa, en vandring inåt. Men, och det är viktigt att komma ihåg, redan från början finns fullheten där. Redan i dopet är vi, som Paulus säger, Guds tempel. Gud bor i oss som i sitt eget hem. Från hans sida är redan begynnelsen änden. Men vi är kallade att också på ett empiriskt, existentiellt, sätt erfara det. Sedan kan vi gå lite ut och in i dessa boningar. Om vi ser på vårt eget liv kan vi se, att vi ibland hoppar fram och tillbaka. Det är sällan vi går rakt uppåt eller rakt inåt, eftersom vi är dessa virriga varelser.

Människan är också som en trädgård, som blir bevattnad av det livgivande vattnet. Teresa beskriver olika former av bevattning. Antingen kan vi hämta vatten ur en brunn eller kan vi använda oss av ett uppumpningsverk och pumpa upp med lina eller väderkvarn. Bevattningen kan även ske genom en flod eller en bäck. Det kan också ske genom ett rikligt regn, varigenom vår Herre själv vattnar trädgården utan minsta möda från vår sida. Bilden av människan som en underbar trädgård passar bra för oss nordbor, som älskar naturen. Gud har planterat underbara växter inom oss. Men de ligger ofta i träda. Fröna har inte riktigt spirat upp och därför behöver vi vattnet, det levande vattnet. Ibland kommer det mödosamt genom att man pumpar upp det. Men ibland strömmar regnet ner och får oss att blomma upp.

Teresa använder ännu en bild. Människan är också som silkesmasken. Först är den ful och otäck. Sedan blir den en puppa och till sist kommer den underbara fjärilen ur puppan. Teresa betonar mycket starkt den dynamiska tillväxten i nåden. För vissa kristna kan det vara svårt att ta till sig, om man mer betonar det svart-vita skeendet. I den klassiskt lutherska synen är det gradvisa inväxandet i nåden lite svårt att förstå, även om man hos några lutheraner betonar nådens ordning. Teresa är övertygad om att vi är kallade att växa i nåden ända till vårt sista andetag. Vi kan se att den sista fasen i en människas liv kan vara mycket avgörande. Antingen blommar man upp eller fastnar man.

Därför är det viktigt för oss att se på livet som en ständig mognad och tillväxt. Vi kan alltid komma Gud närmare. Under detta livet finns det ingen slutpunkt, utan vi kan på det andliga livets område bli alltmer vackra, alltmer fjärilar, alltmer tvättsvampar fyllda av Guds nåd, även om vi på andra områden tycker att livet förtorkar och går bakåt. Det finns ingen slutpunkt, ingen punkt, där vi säger att vi går i pension och att vi får nöja oss med det vi har.

Teresa skriver i ett annat verk, som har titeln ”Fullkomlighetens väg”, att livet är en gudomlig resa, en konungslig väg till himlen. Himlen börjar redan anas här på jorden.

Alla dessa bilder betonar ett liv i gemenskap med Kristus. Gud kan inte ge oss någon större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde. Teresa säger på spanska ”Somos del bando del Crucificado”, vi tillhör den korsfästes ”gäng”. Teresa betonar starkt, att allt i vårt liv är något som förenar oss med Kristus. Vi kan inte åtskilja vissa världsliga och vissa andliga delar av livet, utan vi möter ständigt Kristus. Han är ständigt vid vår sida. Det kan vara bra att öva upp denna medvetenhet inte minst under en reträtt. Man får som det heter i S:t Patricks bön tänka sig, att Kristus är ”before me, after me”. På alla sidor omkring mig är Jesus. Det finns ingen dimension, där han inte är med.

Samtidigt har vi alla en blind fläck, en baksida, där vi medvetet eller omedvetet inte riktigt har släppt in Jesus Kristus. Det är bra att tänka efter vad i vårt liv som är lite förtorkat, smärtfyllt och sårat, vilket ofta beror på att Jesu ljus inte riktigt har trängt in. Ibland är vi inte medvetna om det. Det beror inte på dålig vilja, men vi har inte riktigt förstått att något i vårt liv har gått i baklås. Ett av rummen i borgen är låst, eftersom jag inte har släppt in Jesus där. För många kan det vara så, att man värjer sig för det tunga och svåra. Eller kan det vara så att man i det vanliga livet lever helt sekulärt.

Teresa säger att Gud går och pysslar bland grytorna i köket. Livet i klostret är ett liv i Guds ständiga närvaro. För alla kristna gäller att arbetet är en del av vår liturgi. Grytorna är också liturgiska redskap. Hela verkligheten är en Jesusverklighet. Gud har blivit människa, och det betyder att allt mänskligt har med Gud att göra. Inkarnatorisk realism kallar man det på teologiskt språk. Därför kan Teresa i det dagliga livet i klostret hjälpa sina systrar att vara både martyrer och eremiter.

I gemenskapen blir detta sätt att leva prövat. I mötet med andra människor sätts halten av vår Kristusförening på prov. Om vi bara sitter för oss själva, är det lätt att tro, att allt nu går bra. Här ger Teresa en skräckskildring för att visa på att vi ibland kan inbilla oss saker och ting. Hon berättar om en mycket from och rik dam, som levde i avskildhet i sitt eget hem. Hon hade ordnat det så bra, att hon inte ens behövde gå till kyrkan, för prästen kom till henne och läste mässan. Hon levde idealiskt. Hos henne var det avskilt, fint och fromt. Men en dag kunde prästen inte komma, eftersom han hade något annat att göra. Då blev damen så arg att hon dog. Teresa sade att något värre öde kunde hon knappast tänka sig.

Ibland är det lätt för oss att inbilla oss, att vi har kommit Gud ett steg närmare än vi verkligen har. Då brukar våra medmänniskor sätta oss på prov. Teresa säger att det är just då det visar sig om vi lever i förening med Kristus. Om vi kan älska och stå ut med varandra, är det ett tecken på att vi har kommit Kristus nära och lever som hans vänner. Vi måste se Jesus också i varandra. På den punkten är det ofta lite svårt för oss nordbor, för rent spontant har vi inte alltid den inriktningen i vårt andliga liv. När vi söker Gud är det lite lättare för oss att gå långt ut i skogen eller ner till stranden, än att se Gud i vår nästa och känna igen Jesu anletsdrag inte bara i helgonen utan även i den besvärliga människan.

Det är inte alltid så lätt. Man kanske lyckas känna igen Jesus i en tiggare eller i en fattig människa, men det är svårare när det handlar om en människa, som ständigt sätter oss på prov. Teresa är väl medveten om att det i en klosterkommunitet alltid blir så att man gnager på varandra, att man tär på varandra. Det är en stor konst att ändå se Jesus i det som sker. Något liknande gäller alla former av mänsklig gemenskap: äktenskap, vänskap, församlingsliv, arbetsliv. Vi har ibland försummat att hjälpa människor att leva sig in i denna aspekt, inte minst i vår tid, där det ständigt finns arbetsplatskonflikter och omplaceringar. Ett av vår tids största problem är att människor inte längre står ut med varandra.

Det har människor aldrig gjort, men de har haft vissa redskap för att försöka göra det. På våra breddgrader har vi ibland försummat att dra ut konsekvenserna av inkarnationen. Gud har blivit människa. Det betyder att han i fördold gestalt kan möta oss i andra människor, även i dem vi inte tycker om, i de stygga och besvärliga och i dem som mobbar oss. Det är något vi möjligen kan acceptera. Men det är svårare att acceptera att vi kan vara boven för någon annan! Någon kanske tycker att jag, som vill så väl, är besvärlig. Någon kan lida av mig, trots att jag anser mig vara så from. Det är just i klosterlivet sådana illusioner rinner av oss som vattnet från gåsen.

I nästa föredrag skall vi mer se på hur vänskapens mystik också är en brudmystik. Ordet brudmystik kan vara svårt att förstå på våra breddgrader. En klassisk tanke i hela kristendomen är, att Jesus Kristus är Kyrkans Brudgum. Han är oss så nära, att vi måste använda bilden av den tätaste av alla mänskliga former av gemenskap för att få en bild av hur nära han är oss, hur mycket han älskar oss, hur mycket han betyder för oss.

Vi ber till sist med Teresas egna ord: Din är jag, skapad till dig. Herre, vad vill du? Ge mig rikedom eller fattigdom. Ge mig tröst eller bedrövelse. Ge mig glädje eller sorg. Eviga liv, klaraste sol, helt vill jag tillhöra dig.

(Ur Karmel 2012:1)

» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 1
» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 3