Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 4

Av Anders Arborelius OCD

Teresa betonar att vår frälsning, vår helgelse, beror på Jesu allra-heligaste mänskliga natur. Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att bli vår Brudgum, vår Frälsare. Det betyder att han berör oss på alla mänskliga plan. Brudmystiken antyder mycket tydligt, att hela män-niskan är kallad att beröras av Jesus Kristus. Samtidigt måste hon kämpa mot den tendens som menade, att Kristi mänskliga natur mer var till besvär och hinder för en fulländad kontemplation. Liknande tongångar kan vi höra i dag. Man säger att vi måste lämna Jesus bakom oss och gå till Gud bortom alla ord och uttryck. Eftersom dessa främmande tankar finns även nu, är Teresa också för vår tid en profet som för oss in i den sanna mystiken. Hon säger: ”Den som har en sådan god vän vid sin sida och en sådan kapten, som först tog på sig lidandet, kan uthärda vad som helst. Han hjälper och styrker. Han sviker aldrig. Han är den sanne vännen.”

Teresa av AvilaHela Jesu verklighet betyder något för oss. Vi som är Kristi brud behöver Brudgummen för allt i vårt liv. Ingen del av vår mänskliga tillvaro står utanför hans frälsande, helgande liv. Här tar jag upp några punkter som kan hjälpa oss att se hur Jesus kommer oss till mötes och handlar med oss. Här vill Teresa verkligen också vara teolog. Hon vill, att vi skall förstå att Jesu mysterium är något som möter oss i hela vår kristna existens.

Kyrkan
Den första punkten är att vi aldrig kan skilja Jesus från hans mystiska kropp, Kyrkan. En fara, inte minst i vår tid, är att vi glömmer bort, att vi bara möter Jesus genom Kyrkan. Kyrkan är som den tyske 1800-talsteologen Möhler sade: ”die andauernde Fleischwerdung”, den förbli-vande inkarnationen genom att i Kyrkan förvaltas och ges Jesus-mysteriet vidare. Teresa vill dö som Kyrkans dotter. Hon genomför sin reformation av karmelitorden inte i första hand för att erbjuda nunnorna en idealisk miljö för det andliga livet utan för att hjälpa Kyrkan i reformationstidens virrvarr och kaos.

Hon skriver: ”Jag tyckte att jag skull kunna offra tusen liv för att rädda en enda av de många själar som där gick förlorade. Världen står i brand och man vill så att säga döma Kristus, ty man höjer ju tusen och åter tusen vittnesmål mot honom och vill krossa hans Kyrka.” Här märker vi något av det mot-reformatoriska draget hos Teresa. Det hon uttrycker får vi förstå som en äkta längtan efter enheten i Kyrkan och att splittringen är ett ytterligare lidande för Kristus, något som hon starkt betonar. I sin bön för Kyrkan blir Teresa själv Kyrka. Hon identifierar sig mer och mer med Kyrkan som Kristi brud. Vi skulle kunna vända på det hela och säga att Kyrkan blir inkarnerad i Teresa.

Något liknande gäller vårt andliga liv. Ju närmare vi kommer Kristus, desto mer växer vi in i Kyrkans hjärta. Kyrkan tar gestalt i oss. Det är en sanning som våra icke-kristna vänner eller fiender ofta har förstått bättre än vi. Om vi inte uppför oss eller handlar som vi borde, säger de genast att sådana som vi är, sådan är Kyrkan. Det kan bli särskilt tydligt i en minoritetssituation, då man är ensam katolik på en arbetsplats. Om en präst begår ett brott, säger man: ”sådan är Kyrkan”. Det ligger en sanning i detta, eftersom varje döpt människa är Guds tempel, är Kyrkan. Vi skall utåt avspegla något av Kyrkans sanna väsen. Vi är reklampelare som går omkring och arbetar på våra arbetsplatser. Det är förvånansvärt hur väl våra icke-kristna vänner eller antagonister har förstått det. De förstår att vi skall ge Jesus vidare. De förväntar sig helighet av oss.

Teresa är verkligen medveten om att hon är Kyrkans dotter och att livet i klostret i första hand är till för att Jesu mysterium och Kyrkans mysterium skall bli tydligt. Det är något även sekulariserade nutids-människor har stor förståelse för. Vi behöver bara tänka på TV-filmen som nyligen visades om en nunna. Medan man i en del kristna tidningar klagade på att klosterlivet är en flykt undan verkligheten, kunde ibland helt sekulariserade människor ana något av Guds mysterium. Ibland är det de utomstående som får evangelisera oss genom sin längtan, som kanske aldrig riktigt når fram, men som uttrycker att Gud kan tala i allt och alla.

Eukaristin
Den andra punkten är Jesus i sakramentet, i eukaristin. Den eukaristiske Kristus har en mycket stor betydelse för Teresa. I honom möter hon den korsfäste och den förhärligade Jesus på ett sakramentalt sätt. I honom finner hon sin styrka och sin glädje. Hon jublar varje gång ett nytt tabernakel blir till, då Brudgummen, den ”gudomlige Solen” som hon säger, får stråla fram förhärligad. Hon vakar en hel natt i ett provisoriskt kloster för att vaka över sakramentet. Hon hade hört att lutheranerna låg på lur och ville vanhelga det. När Teresa talar om lutheranerna, är det kalvinister som avses. Hon hade hört om det som hände i Frankrike, där kyrkor vanhelgades och man trampade på den invigda hostian. Därför var hon rädd att de skulle komma, innan man hade byggt upp murarna. Teresa är ytterst medveten om att Jesus Kristus möter oss i hela sin verklighet i eukaristin. Där är han närvarande. Där blir han tillbedd. Där får vi älska honom. Där lyser hans verklighet emot oss.

Jesus och Maria
Den tredje punkten är Jesus och Maria. Maria är förebilden för dem som alltid förblir hos Jesus. Teresa såg och kallade sina kloster som Jungfru Marias ”små duvslag”. Jungfru Maria skulle prägla livet i klostret. Hon sade att klosterdräkten var hennes dräkt och en ständig påminnelse om tillhörigheten till Maria. Skapularet är enligt Karmels tradition ett yttre tecken på Marias beskydd. Därför bärs det även i förminskad skala. På badstränder i Spanien och Italien kan man se unga killar, som springer omkring med ett litet tygstycke om halsen. Även äldre damer kan bära något liknande. Det är en miniutgåva av Karmels skapular, som enligt traditionen uttrycker Marias beskydd och hjälp. Miniutgåvan kan även bäras som medalj. Vad är det Maria skall beskydda? Hon skall beskydda det barn som hon fick föda, det barn, Jesus Kristus, som också lever i oss.

Maria är mycket viktig i Karmelitordens tradition, eftersom hon beskyddar vår personliga Jesusrelation. Hon vill ge oss del av samma innerliga förhållande till Jesus som hon själv fick del av. Jesus måste födas på nytt i oss. Det måste ske en ny inkarnation i oss. Allt detta pekar på att Jungfru Maria spelar en avgörande roll för att Jesus skall bli verklig för oss. Det ligger något djupt mänskligt i att vi bäst kan lära känna en del av Jesu mysterium genom Maria. Vi kan uppleva något liknande på det mänskliga planet. Vi kan ha en god vän, som vi har känt i många år. Så får vi en dag träffa hans mor. Då är det ofta något hos vännen man förstår lite bättre. Då vi får träffa vännens mor, förstår vi något av vännens mysterium ännu bättre. På samma sätt kan det vara i vårt förhållande till Jesus. Jungfru Maria kan hjälpa oss att tränga djupare in i Jesu hjärta, i Jesu innersta.

Jesus och Josef
Den fjärde punkten, som Teresa också betonar, är Jesus och Josef. I Marias släptåg kommer alltid Josef. Här kan vi inte tala om någon patriarkal familjestruktur, för Maria kommer på första plats. Även om Josef i världens ögon var familjens överhuvud, var det Maria som mest formade familjen. Josef var länge bortglömd i Kyrkans liv och Kyrkans historia. Men Teresa av Jesus tillhör dem som har fått Josef att träda fram mer i rampljuset. Många av hennes kloster är invigda till S:t Josef. Hon betonar mycket starkt, att Josef har en roll att fylla i vårt kristna liv, liksom han hade i den heliga familjen. Inom den del av teologin som kallas josefologi är Teresa en pionjärgestalt. Teresa har fört fram Josef som en läromästare på bönens väg. Hon skriver: ”Särskilt bönens människor vill alltid ha honom kär.

Jag förstår inte hur någon kan tänka på änglarnas drottning under den tid hon led så mycket med Jesusbarnet utan att tacka S:t Josef för den goda hjälp han gav dem båda. Den som inte har någon mästare för undervisning i bönens konst den må ta detta ärorika helgon till sin mästare för att inte fara vilse på vägen.” Det är en ganska märklig utsaga. Om vi inte hittar någon som hjälper oss att be, då skall vi gå till Josef. Vad kan han då lära oss? Jo, att vara tysta inför Jesus. Det är kanske just det vi behöver. Teresa betonar mycket starkt Josef som modell för en bedjande människa. Hon uppkallar gärna sina kloster efter S:t Josef, eftersom man där liksom Josef skall leva i Jesu närhet. Man skall hjälpa Jesus. Man skall tjäna Jesus. Man skall tillbe Jesus. Man skall vara tyst inför Jesus. Det kan inte skada oss att ha Josef som läromästare i bönens konst.

Jesus som medmänniska
Den sista punkten är Jesus som medmänniska. Vi har redan berört detta ämne. För Teresa var det slutgiltiga kriteriet på en systers andliga framåtskridande att hon levde i äkta kärlek till sina medsystrar i klostret. Det kan låta självklart att man skall älska varandra om man lever i ett kloster. Men ingenting är mindre självklart. Ju närmare man kommer varandra, desto mer nöts man mot varandra. Det yttersta kriteriet på att vi menar allvar med vår kärlek till Jesus är att vi älskar vår nästa. Hela vårt liv är att gnagas mot varandra. Ju närmare vi kommer en människa, desto mer påfrestningar blir det. Nästan alla våldsdåd begås av människor som står varandra nära. Det är inte utomstående som lurar i buskarna. Det är mycket farligare hemma. En stor tragik är, att ju närmare människor kommer varandra, desto mer tenderar de att hata varandra, slå varandra, misshandla varandra. Därför är det yttersta kriteriet på en systers framåtskridande och tillväxt i det mystiska livet att hon verkligen älskar sin nästa. Teresa lär oss att känna igen Jesus i varje människa vi möter, i dem vi lever tillsammans med, i dem som förföljer oss, i dem som är besvärliga. Vi kan inte utestänga någon från detta utan vi måste, om vi tillhör Kristus, se något av honom avspeglas i varje människa. Något av Jesus möter oss i varje människa, god som ond.

Teresa ger oss några praktiska tips för detta liv. Hon är mycket praktisk och konkret och därför så sympatisk. Hon säger: ”Vi måste också göra oss själva älskade av andra.” Det låter lite underligt. Hon säger att priorinnan skall sträva efter att bli älskad för att bli åtlydd. Auktoritet och ömsesidig kärlek går ihop. Hon säger också att vi måste lära oss att visa tacksamhet. ”Mig kan man muta med en sardin”, säger hon. Hon bad varje dag för någon som på en resa hade gett henne en bägare vatten. Denna tacksamhet gör livet lättare i alla mänskliga relationer. Man kan även krydda gemenskapen med en stänk humor. Hon skriver: ”Gud behandlar sina vänner på ett förskräckligt sätt. Men detta innebär rakt inte att han förorättar dem. Så har han ju också behandlat sin Son.” Det låter nästan som svart humor. Hon använder sig även av ömsint ironi. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte kan låta bli att älska er så högt, fast ni vållar mig så mycket bekymmer. Jag glömmer allt med detsamma.” Glömskan är ibland också bra att ta till. Det gäller att inte komma ihåg det nålstygn jag fick för trettio år sedan.

Teresa är en mycket praktisk och konkret lärarinna i hur vi genom att vara förenade med Jesus som vår Brudgum kan se något av honom i de människor vi lever med. Att kunna göra det är alltid kriteriet på det kristna livet och inte de höga mystiska erfarenheterna. Här är Teresa obönhörlig. Det är i vardagens slit och släp det visar sig om vi verk-ligen tillhör Brudgummen eller inte. Där är vi varandra till stor hjälp. Våra illusioner faller platt till marken i mötet med andra människor.

Samtidigt kan vi uppmuntra varandra att komma Jesus närmare. Det gör vi, när vi ber tillsammans. Varje gemensam liturgi, där människor är samlade för att tillbe Kristus ger som bieffekt uppmuntran, stöd och glädje. Om man av något skäl inte vill gå till kyrkan berövar man en annan människa den uppmuntran, det stöd han eller hon behöver. Jag går inte till kyrkan för egen uppbyggelse. Jag går i första hand för att tillbe Gud och det är min skyldighet. I andra hand går jag för att stödja och uppmuntra mina bröder och systrar. Först i tredje hand går jag för att få egen uppbyggelse. På sådana helt konkreta områden kan Teresa hjälpa oss att bevara blicken fäst vid Brudgummen eller rättare sagt bli medvetna om att hans blick alltid vilar på oss. Det är det väsentliga. Då vill vi försöka besvara denna blick så gott det går. Om vi är medvetna om att han ständigt ser på oss med oändlig kärlek, ständigt är vänd mot oss, då blir det lättare att besvara blicken. Då blir det lättare att se hans blick i andras blickar. Det är denna djupa brudförening Teresa vill förmedla till hela Kyrkan för att vi verkligen som gemenskap skall återspegla något av Jesus för varandra och också utåt.

(Ur Karmel 2012:3)