Teresas död i Alba de Tormes

Av Tomás Álvarez

”Att leva eller dö” var för Teresa inte enbart att träda in i detta universella och oundvikliga alternativ som liv och död utgör. Det var för henne en personlig erfarenhet som hon levde på sitt eget särpräglade sätt.

Något av denna historia har passerat över till legenden om Teresa från hennes motto, som ofta upprepats i något förvanskad form: ”antingen lida eller dö”. Hon hade skrivit det med en helt annan innebörd: ”Herre, antingen dö eller lida; ingenting annat utber jag mig av dig. Min tröst är att höra klockan slå, ty när jag ser att en timme har gått av mitt liv tycker jag mig ha kommit en smula närmare att få skåda Gud” (så skriver hon på den sista sidan i Boken om mitt liv kap. 40, 20).

Ännu mera legendarisk har spridningen av det lilla poetiska omkvädet blivit, vilket hon tagit från den profana sfären och fört över till det religiösa området, och som hon senare kommenterade i en poetisk tävling med broder Johannes av Korset:

”Jag lever utan att leva i mig själv,
 och så mycket längtar jag, att jag dör därför att jag inte dör.”

Låt oss undfly mytbildningens spöke. Teresa vet vad den verkliga döden är. I sin fulla ungdom (hon var mellan 23 och 25 år gammal) genomgick hon en förtärande sjukdom. Hon berättade själv om den tjugofem år senare, då hon just hade fått göra en annan erfarenhet av döden, på det kristna och mystiska området.

Vi skall bara dra oss till minnes några fakta ur hennes berättelse. De som bäst återspeglar realismen i det hon upplevde. Teresa kommer ihåg sin sjukdom. De ”outhärdliga” smärtorna. Läkaren som förklarade henne vara ett hopplöst fall. Den totala kollapsen. Fyra dagars koma. Den öppna graven i hennes kloster. Begravningsriterna som redan hållits i ett annat av karmelitordens kloster. Uppvaknandet ur denna slags död (”Herren liksom har återuppväckt mig”, Boken om mitt liv 5,11). Åtta månaders total förlamning, ”helt hopkrympt till ett nystan… kunde jag varken röra arm eller fot eller hand eller huvud, om ingen hjälpte mig… Det enda jag tycks ha kunnat röra var ett finger på höger hand” (ib. 6, 1). Och sedan de ”nästan tre år” då hon var delvis oförmögen att röra sig.

Effekten av dessa händelser lämnar spår i hennes psyke. Rädslan för döden får fotfäste inom Teresa, och den kom hon att få dras med i femton år. Hon kommer fortfarande att minnas den under sitt sista levnadsår: ” Jag kommer ihåg hur rädd jag tidigare brukade vara [för döden]”, skriver hon till Gracián den 5 maj 1580. Den ängslan som hennes dåliga hjärta orsakar gör henne ibland ur stånd att vara ensam i ett stängt rum: ”så att jag ofta inte vågade vara ensam i ett rum om dagen” (ib. 25,
14).

Men hon berättar själv senare hur rädslan dunstade bort och trängdes undan av en annan stark, helt motsatt, känsla – hoppet och längtan – vilket hade en befriande effekt på hennes inre, och som hade sin grund i hennes djupa erfarenhet av Kristus. Teresa har nu behov av det fulla mötet med Herren Jesus: att se honom helt och hållet. Och hon börjar längta efter honom som en liten flicka eller som en förälskad, vansinnigt förälskad. Detta lossar på de förtöjningar som vanligtvis höll henne bunden vid saker och ting, engagerad som hon var i de jordiska omständigheterna. Den yttre ramen av ting, personer, värden, är inte längre i stånd att hejda henne. Det näraliggande har blivit avlägset. Både saker och personer har lämnat henne ensam, utan att förmå hålla henne sällskap mera. Hon ser dem ”från ovan”, som hon själv säger. Som en fågel, som betraktar det tomma skal som är kvar av det sönderkrossade ägg den nyss kommit ut ur.

Den nya psykiska situationen är så översvallande att Teresa skriver ner den i sin första skrift: ”Den lidelsefulla längtan jag känner kommer sig av att jag inte vill leva, fastän det verkar som om jag lever utan att kunna göra något åt det, eftersom målet för att få se Gud är döden, och den kan jag inte ge mig själv.” ”Nu tycks det mig vanvett att sörja över ett dödsfall” (Andliga redogörelser och Själens rop till Gud 1,3 resp. 1,18).

Och i sin självbiografi skriver hon på nytt: ”Kort tid efteråt började Hans Majestät… att ge mig än klarare tecken på att det var han. Inom mig växte det fram en så stor kärlek till Gud att jag inte kunde förstå vem som hade ingett mig den, ty den var helt och hållet övernaturlig, och själv hade jag inte gjort något för att få den. Jag såg mig dö av längtan efter att skåda Gud och fattade inte var jag skulle söka detta liv annat än i döden… det kändes sannerligen som om själen slets ur kroppen på mig” (Boken om mitt liv 29, 8).

Vid slutet av den självbiografiska redogörelsen skriver hon vidare: ”Jag blev också befriad från det mesta av min fruktan för döden, som jag förut alltid hade varit mycket rädd för. Nu föreföll den mig vara den lättaste sak för den som tjänar Gud, ty i ett ögonblick ser sig själen befriad ur sitt fängelse och kommen till ro” (ib. 38, 5).

Det är i detta klimat som dikterna och Själens rop till Gud bryter fram. I de sistnämnda sker det med betydligt större lidelsefullhet än i dikterna. ”O död, död, jag vet inte vem som kan frukta dig, ty i dig finns livet!” (6, 2). ”Kärleken är stark som döden och obetvinglig som helvetet. O, den som redan hade dött för dess händer och slungats ner i detta gudomliga helvete!” (ib 17, 3). ”O, när skall den lycksaliga dag vara inne, då du får se dig själv drunknad i detta den högsta sanningens oändliga hav!” (ib 17, 4).

Hennes sjudande önskningar mattades så småningom, och Teresas mänskliga och kristna mognad präglas av sansat lugn både vad gäller hennes liv och hennes längtan. Hon skriver själv om det i sina självbiografiska skrifter mot slutet av sitt liv. Hon lever då utan hast, och går helt upp i det dagliga livets göromål, så överlåten åt Guds vilja att hon ”varken önskar sig döden eller livet”.

Under loppet av den väg hon färdats, har döden förlorat sitt dystra ansikte. I fortsättningen bär döden för Teresa med sig påskmorgonens ljus. Den har nu blivit platsen för ett möte.

Från och med december 1569 har hon i sin tidegärdsbok en liten lapp med chifferskrift där hon uttrycker något av detta: en balansräkning när det gäller de år som gått, väntan, och dagen för uppbrottet. Denna lilla lapp, skriven med hennes egen hand, har bevarats åt oss. Men denna gång har Teresa lyckats åstadkomma det perfekta kryptogrammet. Det avtalade mötet med Brudgummen – som antyds med chifferskrift på lappen – var bara avsett för henne själv. Inte ens för sina allra mest förtrogna förklarade hon det. Och det fortsätter att vara omöjligt att tyda även för historikern av idag.

Faktum är att mötet ägde rum i Alba de Tormes, då hösten i Kastilien tog sin början, och det avbröt hennes sista resa.

Den 26 eller 27 juli 1582 lämnar Teresa sitt nystiftade Karmel i Burgos. En osedvanligt stor översvämning av floden Arlanzón hade dragit med sig broar och pråmar. Vagnen hon färdas i rullar fram över låglandet med vida horisonter och anländer till Palencia i slutet av månaden eller i början på augusti. Teresa fortsätter resan till Valladolid. Den 16 augusti når hon fram till Medina del Campo. Hon är på väg till Avila, i vars Karmel hon fortfarande är priorinna. Men helt oväntat får hon en brådskande befallning att ändra kursen i riktning mot Alba de Tormes. Ordern kommer från provinsialvikarien Antonio av Jesus, på begäran av hertigparet i Alba, vilka väntar nedkomsten av ett barnbarn och framlägger sin absurda önskan om att ha Moder Teresa i närheten.

Hon lyder. Fysiskt nedbruten och helt utan krafter beger hon sig ut på sin sista vägsträcka: från Medina till Alba, två dagsresor (19–20 september) och 27,5 km knagglig väg, förbi Cantalapiedra, Aldeaseca, Peñaranda… Här möts hon av nyheten att hertigparets barnbarn redan fötts. Den stackars resenären kommenterar humoristiskt nyheten med orden: ”Välsignad vare Gud, nu behövs inte helgonet mera!”

Resan hade inte varit en triumffärd. Tvärt om, tillgivenhet, vänskaper och förhoppningar hade skurits av. Från vänners sida mötte hon oförståelse och dövhet. Gracián hade begett sig iväg till Andalusien. Ömheten och leendet hos Teresita, brorsdottern vid hennes sida, hade blivit stelfrusna. De två karmelitklostren, i Valladolid och Medina, hade visat sig otillgängliga och deras priorinnor fientliga. Den gamle provinsialvikarien, broder Antonio, som sluter sig till karavanen, är ingen mästare i att uppträda med finess. Den outsinliga ömheten hos sjuksköterskan, Anna av den helige Bartolomeus, är nästan det enda som blir kvar.

Teresa kommer fram till Alba på eftermiddagen den 20 september, helt utmattad. ”Hon kände sig så sönderbruten”, berättar sjuksköterskan, ”att det tycktes henne som om hon inte hade ett helt ben kvar i kroppen”. Hon blir tvungen att gå till sängs ”O Gud hjälpe mig, mina döttrar, så trött jag känner mig. Det är många år sedan jag gick så tidigt till sängs! Välsignad vare Gud, att det är hos er jag blivit sjuk!”.

I Alba genomlever hon sina sista femton dagar: från den 20 september till den 4 oktober. Den 1 oktober flyttar hon definitivt in i sjukrummet, en liten cell i klostret med fönster som vetter mot högaltaret, som gör det möjligt att höra mässan genom gallret. Följande dag biktar hon sig för sista gången för pater Antonio av Jesus. Och den tredje dagen ber hon om att få ta emot eukaristin och de sjukas smörjelse.

Sjukdomen har inte fördunklat Teresas mentala redighet, inte heller minskat hennes dynamik. Hon sysselsätter sig också i fortsättningen med problemen i sina Karmel, med sin brorsdotters konfliktfyllda situation, med sin syster Juana de Ahumada, med nära och avlägsna vänner, med de husliga problemen i klostret i Alba, med ytterligare en stiftelse i Salamanca.

Men alla dessa olika ärenden och förbipasserande konkreta fall tar musten ur henne tills hon är helt slut under de tre sista dagarna. Några få känslor fyller den sjukas inre rymd: bönen om systrarnas förlåtelse, bönfallan om trohet mot Karmels Regel och Konstitutioner, och om det händelsevis skulle finnas lite jord där hennes kropp kunde få vila. Och tre djupa känslor upprepar hon om och om igen, i vertikal riktning mot Gud:

– Teresa riktar nu inträngande till honom några verser ur psalm 51, som hon i egenskap av ”synderska” i behov av frälsning, gör till sina egna: ”Ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud… Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga Ande”.

– Hon säger åter och åter till honom hur lycklig hon är över att vara Kyrkans dotter, återlöst i henne genom Jesu Kristi blod: ”Herre, jag är ju dock en Kyrkans dotter.” ”Jag tackar dig, min Gud, min själs Brudgum, för att du gjort mig till en dotter av den heliga Katolska Kyrkan.”

– 
Hon påminner i omisskännliga ordalag honom om sin ställning som brud: ”Min Herre och Brudgum! Det är nu tid att vi ses, min Älskade och min Herre. Nu är stunden inne att bryta upp. Låt oss gå, för Guds skull. Må din vilja ske. Tiden är inne för oss att lämna denna landsflykt och för min själ är det tid att tillsammans med dig få glädja sig åt det som hon så länge längtat efter”.

Klockan nio på kvällen den 4 oktober drog Teresa sin sista suck i armarna på sin sjuksköterska, Anna av den helige Bartolomeus. Det var höst. Men i trädgården utanför sjukrummet sprang ett litet träd ut i blom. Nunnorna lade med förundran märke till det. En av dem berättar:

”Ett litet förtorkat träd, som aldrig hade burit någon frukt,
 och som stod på ett litet fält just utanför cellen,
 var täckt med blommor och vitt som snö.
 Det tycktes vara ett mirakel:
 dels därför att det var den femte oktober,
 och dels därför att trädet var förtorkat och aldrig hade blommat förr.”

(Ur: Tomás Álvarez, Guds vagabond)