Thérèse av Jesusbarnets syster Paulines anteckningar om 30 september 1897, helgonets dödsdag

Jag passade henne på morgonen under mässan. Hon sade inte ett enda ord till mig. Hon var uttröttad och flämtade, jag kunde ana att hennes lidande var helt obeskrivligt. I ett visst ögonblick knäppte hon händerna och tittade på statyn av Jungfru Maria.
– O jag har uppsänt brinnande böner till henne! Men detta är den rena oblandade dödskampen utan minsta spår av tröst.

Jag uttryckte mitt medlidande och min tillgivenhet för henne och tillade att hon hade uppbyggt mig mycket under sin sjukdom.
– Och vilken tröst har du inte gett mig: Ack ja, den har varit mycket stor!

Det är ingen överdrift att påstå att hon hela dagen, utan ett enda ögonblicks respit, gick igenom en sannskyldig tortyr. Hennes krafter tycktes vara på upphällningen och ändå kunde hon till vår stora förvåning röra sig och sätta sig upp i sängen.
– Se (sade hon till oss), sådana krafter jag har idag! Nej, jag kommer inte att dö! Jag har ännu flera månader kvar, ja, kanske flera år!

Och om den gode Guden ville det, skulle du acceptera det då?, sade vår moder. I sin ängslan svarade hon först:
– Det måste man väl.

Men hon ändrade sig genast och sade med ett tonfall som tydde på en sublim undergivenhet, samtidigt som hon sjönk tillbaka på sina kuddar:
– Det vill jag mycket gärna göra!

Jag lyckades snappa upp dessa utrop, men det är helt ogörligt att återge det tonfall som hennes röst hade antagit:
– Jag kan inte mer tro på döden för min del… Nu kan jag bara tro på lidandet… Nå då så, så mycket bättre då!… O min Gud!… Jag älskar den gode Guden! O du min goda Jungfru Maria, kom till min hjälp! Om det är detta som är dödskampen, vad skall då inte döden vara? Ack, min gode Gud!… Ja, han är mycket god, jag tycker att han är mycket god…

Hon tittade på Jungfru Maria:
– O du vet att jag håller på att kvävas!

Till mig:
– Om du bara visste vad det är att kvävas!

Gud kommer att hjälpa dig, min stackars lilla flicka, och snart är det förbi.
– Jo, men när?… Min Gud, förbarma dig över din stackars lilla flicka! Ja, förbarma dig!

Till vår moder:
– O min moder, jag kan försäkra dig att kalken är fylld ända till brädden!… Men Gud kommer inte att överge mig, det är helt säkert… Han har ju aldrig övergett mig… Ja, min Gud, må allt ske som du vill, men förbarma dig över mig!… Mina små systrar, mina små systrar, be för mig!… Min Gud, min Gud! Du som är så god!!!… O ja, du är god! Det vet jag…

Efter vespern lade vår moder en bild av Vår Fru av Berget Karmel på hennes knän. Hon tittade på den ett ögonblick, och när vår moder hade försäkrat henne att hon snart skulle få smeka – Jungfru Maria liksom Jesusbarnet gjorde på bilden, sade hon:
O min moder, för mig snabbt fram till Jungfru Maria, jag är ju bara en liten barnunge som inte står ut mer!… Bered mig, så att jag kan dö väl.

Vår moder svarade henne, att eftersom hon alltid hade förstått vad ödmjukhet var och övat den, så var hennes förberedelse redan gjord. Hon tänkte efter ett ögonblick och sade sedan i all ödmjukhet:
– Ja, jag tror att jag aldrig har sökt något annat än sanningen, ja, jag har förstått vad hjärtats ödmjukhet är… jag tror att jag är ödmjuk.

Hon sade sedan:
– Allt det som jag skrivit om min längtan efter lidandet, det är i alla fall helt sant, o ja!… Och jag ångrar inte att jag har överlämnat mig åt Kärleken.

Med eftertryck:
– O nej, jag ångrar det inte, tvärtom!

Lite senare:
– Aldrig någonsin hade jag trott att man kunde lida så mycket! Aldrig, aldrig! Jag kan bara förklara det med den brinnande längtan jag har haft att rädda själar.

Vid femtiden var jag ensam hos henne. Hennes ansikte förändrades med ens och jag förstod att det var den yttersta dödskampen. När kommuniteten kom in i sjukrummet, väl¬komnade hon alla systrarna med ett underbart leende. Hon höll sitt krucifix i handen och såg oavvänt på det. Under mer än två timmar sönderslets hennes bröst av förfärliga rosslingar. Hennes ansikte blev blodsprängt, hennes händer violetta, fötterna alldeles iskalla och hela hennes kropp darrade. Svetten formligen strömmade ner i enorma droppar över hennes panna och rann ner över kinderna på henne. Hennes andningssvårigheter tilltog oavbrutet i styrka och hon måste ibland ofrivilligt utstöta små skrin. Under denna tid, som var så full av ångest för oss, hörde man genom fönstret ett högljutt kvitter av rödhakar och andra småfåglar – och jag led svårt av det – för det var så högljutt, så nära och varade så länge! Jag bad Gud att han skulle få dem att tystna, för den konserten var sådan att den krossade mitt hjärta och jag var rädd att den skulle trötta ut vår stackars lilla Thérèse. I ett visst ögonblick verkade hennes mun vara så uttorkad att syster Geneviève måste lägga en liten isbit på hennes läppar, hon tänkte att det skulle lindra henne plågor. Hon accepterade detta och log mot henne på ett sätt som jag aldrig skall glömma. Det var som ett sista avsked. Klockan sex, när man ringde till Angelus, betraktade hon länge och väl statyn av Jungfru Maria. Till sist suckade hon. Det var några minuter efter sju då vår moder hade sänt i väg kommuniteten:
– Min moder! Är det ännu inte dödskampen?… Kommer jag inte att dö?

Jo, min stackars lilla flicka, visst är det dödskampen, men den gode Guden vill kanske förlänga den ännu ett par timmar. Hon svarade modigt:
– Nå då så!… Framåt, framåt! O jag skulle inte vilja lida under kortare tid…

Medan hon betraktade sitt krucifix:
– O jag älskar honom!… Min Gud… jag älskar dig!…

Efter att ha uttalat dessa ord föll hon med ens helt sakta bakåt, med huvudet böjt åt höger. Vår moder befallde att man genast skulle ringa i sjukrummets klocka för att kalla dit kommuniteten. ”Öppna alla dörrar”, sade hon på samma gång. Dessa ord hade något högtidligt över sig och det fick mig att tänka på att Gud sade detsamma i Himlen till sina änglar. Systrarna hann falla på knä runtomkring hennes säng och blev vittnen till det döende lilla helgonets extas. Hennes anlete hade återfått den liljevita hy som det hade när hon var vid full hälsa. Hennes ögon var vända uppåt och strålade av frid och glädje. Hon gjorde några vackra åtbörder med huvudet, som om Någon hade sårat henne på ett gudomligt sätt med en kärlekspil och sedan dragit ut pilen för att såra henne ännu mer. Syster Marie av Eukaristin närmade sig med en ljusstake i handen för att kunna se hennes undersköna blick på nära håll. I ljuset därifrån kunde man se att hennes ögonlock inte gjorde minsta lilla rörelse. Denna extas varade ungefär lika länge som det tar att be ett credo och så gav hon upp andan. Efter hennes död dröjde ett himmelskt leende sig kvar på hennes anlete. Hon höll fast i sitt krucifix så hårt att man måste rycka det ur händerna på henne för att kunna svepa henne. Detta verk utfördes av syster Marie av Jesu Hjärta och av mig med hjälp av syster Aimée av Jesus, och då lade vi märke till att hon inte såg ut att vara mer än tolv eller tretton år gammal. Hennes lemmar förblev mjuka ända till hennes begravning måndagen den fjärde oktober 1897.

(Ur: Sista samtal)