Thérèse av Lisieux’ enkla bön

Av Dominique Sterckx, karmelit

Vad menas med denna enkelhet? Beror den på det faktum att extraordinära nådegåvor nästan helt lyser med sin frånvaro i detta stora kontemplativa helgons bön? Vari består den precis? Låt oss lyssna till Thérèse själv: ”För mig är bönen en enkel blick mot himlen”.

”Å, vad bönens makt är stor! Den är som en drottning som i varje ögonblick har fritt tillträde hos konungen och som kan uppnå allt vad hon önskar. För att bli bönhörd behöver man inte nödvändigtvis läsa en vackert formulerad bön i en bok; om så vore skulle jag vara beklagansvärd!… Utom tidegärden, som jag är mycket ovärdig att be, vågar jag inte söka efter vackra böner i andaktsböcker, jag får huvudvärk då, det finns ju så många, och den ena är vackrare än den andra… Jag skulle inte kunna be alla, och då jag inte vet vilken jag skall välja, gör jag som barnen som inte kan läsa, jag säger helt enkelt åt Gud det jag vill säga honom, utan vackra fraser, och han förstår mig alltid… För mig är bönen en hjärtats lyftning, en enkel blick mot himlen, ett rop av tacksamhet och kärlek i prövningens stund såväl som i glädjens; kort sagt, den är något stort, övernaturligt, som vidgar min själ och förenar mig med Jesus” (SS, s 216).

I denna spontana och entusiastiska framställning av bönen, både begärans och tacksägelsens bön, särskiljer vi följande drag:
1. den kommer från människans inre, den nöjer sig inte med en text som andra har skrivit;
2. den är inte sammansatt av olika element, den är en hjärtats lyftning, en enkel blick mot himlen, ett rop;
3. dess själ är kärleken, i vilka omständigheter som helst, ”i prövningens stund såväl som i glädjens”;
4. på det hela taget är den något stort, ”övernaturligt”: Thérèse har bara använt detta ord fyra gånger i sina skrifter och varje gång för att visa på Guds närvaro, bönen är ju en aktivitet av både människan och Gud, en själens rörelse i den helige Ande; 5. och dess frukt berör själen: den vidgar själen, den öppnar den för något som överstiger den genom att förena den med Jesus.

Så förstår vi att bönen är något mycket enkelt för Thérèse. Allt står i singularis: lyftningen, dess dynamik som är den oupplösliga kärleken, för den är oskiljaktigt både människans handling och Andens inverkan, och slutligen målet: Jesus. Och den står i äkthetens tecken. Det gäller att be utifrån vår aktuella situation, glädjen eller prövningen, och att öppna oss för Gud så som vi är, medan vi söker, inte att motsvara en yttre modell, utan att älska Jesus.

Men det som är enkelt är inte alltid lätt. Beträffande de böner som man bad gemensamt, medger vår syster att hon inte känner någon andakt. Men vad spelar det för roll? Jesus har ju lovat att vara mitt ibland dem som är samlade i hans namn, och det är nog fallet när man ber tillsammans. ”Då känner jag att mina systrars andakt ersätter min” (SS, s 217). Bönens enkelhet är här en frukt av hennes tro på ett ord av Herren i evangeliet.

Men vad gör hon när hon skall be rosenkransen helt ensam? ”Jag är medveten om att jag ber den så illa! Hur mycket jag än anstränger mig att tänka över rosenkransens mysterier, lyckas jag aldrig samla tankarna” (SS, s 217). På nytt är det tron som tillåter henne att åta sig denna övning med förtröstan: ”Jag tror att himmelens drottning såsom min Moder ser min goda vilja och är tillfreds med den” (SS, s 217).

Genom dessa texter får vi en aning om hur enkel Thérèses bön är. Den är alltid, hur hon än känner sig, i glädjefulla eller smärtsamma omständigheter, en enkel rörelse av tro och kärlek, anpassad till den konkreta situationen. Allt för ofta söker vi i ett bestämt ögonblick att be just så som vi har gjort i andra omständigheter. Thérèse ber inte rosenkransen när hon är ensam på samma sätt som hon gör det i kapellet tillsammans med systrarna. Men alltid riktar hon i tron sitt hjärta mot detta enda: att älska Jesus. Denna rörelse må vara spontan eller svår, i sig är den enkel.

En annan svårighet dyker upp när den konkreta situationen är mycket plågsam. Som när hon t.ex. måste stå ut med en medsysters irriterande oljud: ”Jag försökte förena mig med Gud och glömma det lilla ljudet… men det var lönlöst, jag kände hur jag dröp av svett och att jag helt enkelt måste göra lidandet till en bön, men jag försökte att göra det utan irritation, med frid och glädje, åtminstone i djupet av min själ. Jag bemödade mig om att finna behag i det otrevliga gnisslet… som om det hade varit en hänförande konsert, och hela min bön (som inte var en vilans bön) bestod i att erbjuda den konserten åt Jesus” (SS, s 223-4).

På så sätt finner Thérèse sin frihet: hon offrar helt enkelt sitt lidande åt Jesus. Hennes bön är en rörelse från hennes inre till en person, Herren, i kraft av en tro som älskar inom den konkreta verkligheten. Börjar man en meditation på det sättet, kommer den att utvecklas till en enkel blick eller en kärlekslyftning. Vem kan hindra oss att be på det sättet? ”För enkla själar får medlen inte vara invecklade”.

”Nu då jag har två bröder” – de två missionärer som anförtrotts henne – ”och mina små systrar noviserna, skulle dagarna inte räcka till om jag ville be för varje själs behov, och det i detalj” – där har vi problemet med mångfalden i motsats till enkelheten – ”och jag skulle vara mycket ängslig för att glömma något viktigt. Invecklade medel lämpar sig inte för enkla själar, och eftersom jag hör till den skaran ingav mig Jesus en morgon under tacksägelsen efter kommunionen ett enkelt sätt att fylla min uppgift. Han lät mig förstå dessa ord ur Höga Visan: ‘Dra mig med dig, med hast vill vi följa dig! Ljuv är doften av dina salvor.’ O Jesus, jag behöver således inte ens säga: ‘När du drar mig, dra då också de själar som jag älskar!’ Dessa enkla ord: ‘Dra mig’ är nog. Herre, jag förstår att när en själ låtit sig fängslas av dina salvors berusande doft kan den inte ila fram ensam, alla de själar den älskar dras med” (SS, s 228).

Denna underbara text uttrycker klart hur Thérèses enkla bön konkretiserar sig i enkla handlingssätt. Det räcker för henne att be för andra med ett enda ord, uttryckt i tro. Ja, detta enkla ord ”Dra mig” är nog. Detta handlingssätt hjälpte henne också när det gällde den inre bönen i perioder av andlig torka. Det är en situation som står i fullständig kontrast till den spontana bönen i det första citatet. Hur kommer hon nu att gå till väga för att uppnå sin ”enkla bön”?

”Ibland när jag är i en sådan andlig torka att jag omöjligt kan frambringa en enda tanke för att förenas med Gud, ber jag mycket sakta ett Fader vår och ett Hell dig Maria. Dessa böner hänför mig, de livnär min själ mycket mer än om jag hade läst dem hastigt hundratals gånger” (SS, s 217).

Låt oss lägga märke till:
1. Det är anden som lider av torka, inte hjärtat, detta personens och känslolivets centrum. Men vilken andlig torka! Thérèse kan omöjligt frambringa en enda tanke för att uppnå vad hon längtar efter: att förenas med Gud.
2. Hon använder då ett medel, ett enda, nämligen att be ett Fader vår. Att be en redan formulerad bön, något som vanligtvis är svårt för henne, blir nu ett medel, för här får hon fritt välja en text från Guds ord, som tilltalar henne direkt.
3. Resultatet är förvånansvärt. Dessa böner hänför mig. I sin andliga torka har denna karmelitnunna helt enkelt tagit sin tillflykt till Fader vår och nöjt sig med att be det mycket sakta. Resultatet har inte visat sig på andens plan, i hennes tankeförmåga, utan på själens plan. Dessa böner livnär min själ. Den enkla bönen har lämnat ordens och tankarnas mångfald för att förenas i kärleken och sedan har kärleken spelat sin förenklande roll.

Thérèse vet förresten att tankar, framför allt vackra tankar, liksom även vackra böner bara har ett relativt värde (jfr SS, s 209). Dessa djupa tankar som är en Guds gåva, är bara medel för att uppnå det eftersträvade målet, föreningen med Gud. De är inte själva ”fullkomligheten” i evangelisk mening, för denna finns bara i kärlekens gärningar.

Det finns ett annat litet medel som Thérèse tycks ha använt hela sitt liv, trots att hon talat föga om det, nämligen upprepningens bön: ”Under mina skoldagar, då jag sjuk och ledsen promenerade på den stora gården, upprepade jag dessa ord, som alltid återgav mig frid och kraft: ’Livet är din farkost och inte din bostad’ ” (SS, s 80). Mot slutet av sitt liv, i juni 1897, när hon redan är mycket sjuk och lider svårt, brukar hon fortfarande detta medel: ”I stället för att gå fram med farisén upprepar jag förtröstansfullt publikanens ödmjuka bön” (SS, s 232), nämligen ”Gud, var nådig mot mig syndare” (Lk 18:13).

Denna upprepningens bön, förrättad, som Thérèse specificerar, ”förtröstansfullt”, har en speciell verkan. Erfarenheten visar att, om man liksom Thérèse, utan att förtröttas och i tron på Herrens närvaro, upprepar en text ur Skriften (eller mumlar den med låg röst), kommer hela ens väsen så småningom och allt djupare att samla sig, bortom alla känslor och (även goda) tankar. Så gör man sig beredd att gå in och förbli i den inre tystnaden där hjärtat ständigt är riktat till Herren. Vi har ju något bättre att göra i bönen än att söka uppleva någon känsla av Gud eller några fina tankar om honom. Där är vi kallade att leva i hans närvaro för att i tro och kärlek bli förenade med honom.

Bland de enkla medlen bör vi också nämna det enkla åkallandet av Jesu eller Marias namn. Thérèse tog ofta sin tillflykt till detta medel som ligger i allas förmåga. Varför inte ibland säga till Jesus: ”Jag älskar dig.” Att vilja älska honom är redan på något sätt att älska honom. Och bär vi inte i vårt hjärtas djup den helige Ande, kärlekens kraft, som drar oss till Jesus?

Medan Thérèse gör en översikt av sitt liv, skriver hon också om förhållandet mellan bönetiden och resten av dagen. ”Jag förstår och vet av erfarenhet att ‘Guds rike är invärtes i oss’. Jesus behöver varken böcker eller lärare för att undervisa själarna… Jag har aldrig hört honom tala, men jag känner att han är i mig, varje ögonblick leder han mig och inger mig det som jag bör säga eller göra. Just i den stund då jag behöver det finner jag kunskaper som jag inte märkt förut. Det är vanligen inte under bönetimmarna som de är rikast, utan snarare mitt under dagens arbete” (SS, s 157).

Vi konstaterar först och främst att Jesus i allmänhet ger henne mycket litet ljus under hennes torra bönestunder. Men å andra sidan är det ”mitt under dagens arbete” som hon erfar frukten av denna svåra bönetid som hon upplever i tro och kärlek. Då ”leder han mig och inger mig det som jag bör säga eller göra”. Det är helt i enlighet med Skriftens ord: ”Guds rike är invärtes i oss” (Lk 17:21). En aktiv tro på denne närvarande Gud som verkar i oss, tillsammans med den alltmer bestämda viljan att älska honom och göra honom älskad, leder till denna erfarenhet: Gud är alltid där, i det nuvarande ögonblicket, i händelsens centrum. Ofta låter han oss känna vad han vill att vi skall göra. För den som beslutsamt riktar sitt hjärta till Gud, är alltså det nuvarande ögonblicket det mest lämpade tillfället att möta Herren och växa till i enkelhet.

En annan text är ännu uttryckligare: ”Reträtten före professionen förlöpte alltså likt alla följande i svår andlig torka. Men utan att jag märkte det visade Herren mig klart hur jag kunde behaga honom och praktisera de högsta dygderna. Jag har ofta märkt att Jesus inte vill ge mig några förråd, han livnär mig varje ögonblick med en helt ny föda; jag finner den i mig utan att veta hur den kommit till… Jag tror helt enkelt att det är Jesus själv, dold i mitt innersta, som behagar verka i mig och inger mig allt det han vill att jag skall göra i det givna ögonblicket” (SS, s 143-4).

Detta märkliga vittnesbörd står i fattigdomens tecken. Jesus vill inte att hon vet hur hon skall uppföra sig för att behaga honom efter det nuvarande ögonblicket, inte ens de följande minuterna. Dold i hennes innersta (Thérèse känner inte hans närvaro men tror på honom) låter han henne i varje ögonblick och utan att hon märker det, bli medveten om hur han vill att hon skall göra Faderns vilja, just detta, och bara detta ögonblick. Punkt slut.

”Ni, lilla barn…”, sade en syster i kommuniteten till Thérèse när hon var novis, ”er själ är så ytterligt enkel, men när ni blir fullkomlig kommer ni att bli ännu enklare; ju närmare man kommer Gud desto enklare blir man” (SS, s 134). Det var rätt, för Thérèses temperament var enkelt och hennes barnsligt enkla och tillitsfulla hjärta vände sig spontant i en riktning, mot det som var rätt. Och bönens gåva, som hon i rikt mått hade fått från sin barndom, hade bara gjort henne ännu enklare. Det var ju en bön som strömmade fram från tron och kärleken. Men inte desto mindre måste Thérèse växa i denna enkelhet i den mån hennes förening med Gud i Kristus blev djupare. Det vi försökt förklara visar på att hennes böneliv har varit ett av de viktigaste medlen på vägen mot heligheten.

Och vi? Guds gåvor, både de naturliga och övernaturliga, är olika. Men vid sitt dop har varje kristen fått nådegåvan att den helige Ande i hans innersta väsen ristat in ett barns hjärta, hjärtat hos ett barn till himmelrikets Fader. Jesus älskar enkelheten. Dessa ord av Thérèse inbjuder oss att förenkla vårt andliga liv, speciellt vårt böneliv. Vad det är gott att erfara hur Gud genom prövningar eller troheten mot vardagens enkla plikter, gör oss alltmer fria och enkla.

Det ser ut som om Thérèse alltmer har praktiserat den begärande bönen. ”Dessa enkla ord: ‘Dra mig’ är nog.” ”Dra mig”: är det inte en begärande bön? ”Han lär oss… att man bara behöver klappa på porten för att den skall öppnas, söka för att finna och ödmjukt räcka fram handen för att få det man ber om” (SS, s 231 – jfr Matt 7:8). ”Man behöver bara”: är det inte enkelt? Och varför inte be om bara en enda nåd? Det är så som Thérèse skriver (27 januari 1897) till broder Siméon: ”Det enda jag vill att ni skall be om för min själ, det är nåden att älska Jesus och göra honom älskad så mycket som det bara är möjligt för mig.” En enkel begärande bön på vägen till heligheten, hennes väg… och vår.

(Ur Karmel: 2006:2)