Tiden är inne

Predikan av Wilfrid Stinissen OCD vid hans 80-årsdag i januari 2007.

”Tiden är inne”, säger Jesus, ”Guds rike är nära. Omvänd er.” Dessa ord är alltid aktuella. Ändå har de en annan pregnans, ett annat allvar, när man fyller 80 än när man fyller 20. ”Tiden krymper”, skriver Paulus (1 Kor 7:29). När man är 80 år vet man att den sträcka som är kvar inte kan vara så lång längre. ”Guds rike är nära.” Jag sade vid ett tillfälle till P. Antoon, en medbroder som är 1 år äldre än jag: ”Ja, vi blir gamla.” Varpå P. Antoon nästan upprörd replikerade: ”Vi blir inte gamla, vi är gamla.” I bibeln räknas 80-åringarna till ”potentaterna”: ”et in potentatibus octoginta”, säger Vulgata (Ps 90:10: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi”), vilket visar att 80 år betraktas som en hög ålder.

Vår ordenskallelse omfattar hela vårt liv. I Karmel blir vi aldrig pensionärer. Vi är och förblir heltidskarmeliter så länge vi lever. Det är vi tacksamma för. Våra uppgifter ändras kanske, men vi är aldrig utan uppgifter, aldrig lediga. Jo, vi är kanske mer lediga för att kunna ”vacare Deo”, vara lediga för Gud, men detta är just karmelitens huvuduppgift. Man behöver alltså inte känna sig som en parasit när man är gammal i Karmel.

Jesus har aldrig varit gammal. Han dog när han befann sig på livets höjdpunkt. I Gamla testamentet ser vi däremot att Gud är gammal, ”en uråldrig man” (Dan 7:9). Det är inte märkligt, han har ju funnits från evighet. Psaltaren (77:6) talar om de ”eviga åren” (”annos aeternos in mente habui”, jag begrundade de eviga åren), och Johannes av Korset kan inte låta bli att med förtjusning kommentera denna vers i Levande kärlekslåga 2,34: ”Minnet… har genom denna förening omformats, så att det nu begrundar de eviga åren, som David talar om… hennes minne är Guds eviga minne.”

Det kan vara en nåd att dö ung. Jag har i mina unga år trott att jag skulle få denna nåd, och det gjorde mig glad. Det har inte blivit så, och jag är inte ledsen för det. Vissa människor behöver mer tid för att mogna, och då är man tacksam att man får den tiden.

Som ni vet hade Kardinal Newman, som blev 89 år gammal, en särskild respekt för gamla helgon. Han skrev mot slutet av sitt långa liv: ”Den största delen av vår fromhet, vår tro, vårt hopp, vår glädje och uthållighet är i unga år naturlig. Eller om den inte är helt igenom naturlig, så härrör den dock till en del ur goda anlag, vilka bjuder nåden föga motstånd och inte är i så stort behov av nåden för att blomma ut. Samma nåd räcker mycket längre i unga år därför att den då möter mindre motstånd… Gamla människor är lika stela, uttorkade och blodfattiga i själen som i kroppen, såvida inte nåden fyller och mjukar upp dem. Därför behövs det mycket nåd. Jag beundrar gamla helgon mer och mer. Den helige Aloysius (23 år) är ingenting i jämförelse med den helige Filippo Neri med sina 80 år.”

Johannes av Korset är mer nyanserad. Han älskar de ungas fräschhet. ”De dygder som förvärvas under ungdomstiden är utsökta och mycket angenäma för Gud”, skriver han (Andlig sång B, 30,4). Men han beundrar också ”los viejos amadores” (ib 25,11), dessa gamla älskare som har varit trofasta eller som i alla fall har rest sig, gång på gång, efter varje fall.

Skulle man kunna tala om en ålderdomens spiritualitet? Kanske, ja. Man säger ju inte samma sak till en gammal broder eller syster som till en postulant.

En ung människa måste lära sig, låta sina talenter bära frukt, förbereda sig till att vara nyttig och stå till tjänst. Det gäller att arbeta med sig själv, att på något sätt bygga upp ett andligt liv. Hos en gammal människa är det inte helt på samma sätt. De talenter, eller det man betraktade som talenter, försvagas eller rentav försvinner. Man tänker långsammare, man har svårare att minnas sina vänners namn, man behöver allt starkare glas i sina glasögon, man har svårt att följa med i ett samtal på grund av sämre hörsel, man kan inte stå på knä längre, man känner fingrarnas tilltagande stelhet när man spelar orgel. Man har en del fysiska skavanker. Det har man kanske också haft tidigare, men skillnaden är att man då kunde trösta sig med att ”det går nog över”, medan man nu vet att det bara kan bli värre. Det man förlorar blir inte ersatt utan lämnar tomhet efter sig. Tidigare var man aktör på livets scen, nu är man statist eller bara åskådare. Livet går vidare och det blir allt tydligare att världen klarar sig utan mig.

Detta kan vara en utmaning och en chans. Allt beror på hur man tar det. I stället för att krampaktigt vilja behålla det vi hade och mäktade, kan vi också försöka att frivilligt släppa taget om det som Gud tar ifrån oss. Man kan säga som Job: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn” (1:21). Ju äldre vi blir, desto mer får vi ge tillbaka åt Gud av det han givit oss. Det finns en himmelsvid skillnad mellan att bli berövad det man har och att frivilligt ge det tillbaka till Gud.

När det ena efter det andra tas ifrån mig, blir jag mindre frestad att söka min identitet och min värdighet i det jag kan och har. När talenterna så småningom försvinner, blir till sist bara en talent kvar, min grundtalent: att jag är älskad av Gud. Denna talent kan ingen ta ifrån mig, ingen människa och inte ens Gud. Han är ju inte nyckfull. Han älskar med en trofast kärlek, en evig kärlek.

Åldern kan försätta mig i en situation då jag bara har Gud kvar. Det kan vara en korsfästelse, för när människor och vänner försvinner får vi ofta en känsla av att även Gud har försvunnit. Men i natten finns alltid trons lampa kvar.

I den tilltagande maktlösheten förstår man också bättre att man inte kan förtjäna Guds kärlek. Man har ingenting att komma med, men Gud älskar inte mindre för det. Han älskar helt gratis.

Det är en av ålderns stora gåvor att man får en klarare blick när det gäller livet, det liv man har levt och det som är kvar. Det är en ångerns tid. Man ser tydligare än någonsin hur mycket man har svikit Gud, hur många dumheter man har gjort, hur ofta man har sårat människor. Det är smärtsamt att se att man har förspillt så mycket nåd. Men smärtan kan förvandlas till glädje när man visar fram sin synd för Gud och låter den bli bränsle för hans barmhärtighet. Bröd kan bli Kristi kropp och synd kan bli lovsång till Guds barmhärtighet. Hur mycket som än har varit fel, så kan allting bli bra ändå.

Vid årets slut brukade man i våra kloster sjunga psalmen Miserere och omedelbart därefter Te Deum. Så kan det också vara vid vårt livs afton. Te Deum låter inte helt trovärdigt om man inte sjunger det med ett förkrossat hjärta. Man kan inte prisa Guds barmhärtighet om man inte är medveten om sin synd.

Många tycker att det är trist att vara gammal. Man har ingenting mer att se fram emot. Det är orealistiskt att ha stora planer och projekt. Man blir ju allt skröpligare och det kan, som sagt, bara bli värre.

Vi kristna, och ännu mer, vi karmeliter, kan inte se det så. Att ”tiden krymper” betyder att det stora mötet med Honom som vi älskar närmar sig. ”Den som är gammal har tur”, säger Charles Péguy. Han närmar sig livets slut, eller snarare, det egentliga livets början. Preludiet till symfonin har kanske låtit ganska falskt, men vi vet att det snart är slut, och då börjar den egentliga symfonin, och den blir härlig.

I varje eukaristi ber vi: ”Din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” När man är gammal får dessa ord en ny, förväntansfull klang. Min syster, fyra år äldre än jag, berättade för mig att hon varje morgon när hon vaknar säger: ”Herre, om du kommer i dag är du välkommen.” Det vore märkligt, och kanske osunt, om en ung novis bad på det viset. Det är gamla bröders och systrars privilegium att få se fram mot hans nära förestående kommande och hälsa honom välkommen.