Trettondedag jul

Predikan av Wilfrid Stinissen ocd

Epifania, trettondedagen eller Herrens uppenbarelses högtid är egentligen en andra julfest. Den infördes under trehundratalet från östkyrkan till det västerländska kalendariet och fick där en plats vid sidan av den julhögtid som redan firades den 25 december. På Epifania firar kyrkan det faktum att Kristus uppenbarades som Frälsare för alla folk, inte endast för judarna utan också för hedningarna. På Trettondedagen får vi än en gång höra att Gud är en verklighet i vårt liv, att Gud har blivit människa, att han har trätt in i vårt livs ringhet, så att vi kan vara säkra, absolut säkra på att människans liv, som ofta förefaller vara en tragedi, har en gudomlig mening. Gud ser inte bara på oss med välvilja, han spelar själv med på världens scen.

EpifaniaMen på Epifania kommer en ny aspekt i förgrunden, en aspekt som lämnas i skuggan på juldagen. Det är inte bara så att Gud har kommit till oss; också människorna har kommit i rörelse, människorna beger sig till honom som har kommit. Trettondedagen kallas ju också Heliga tre konungars dag. Detta namn är inte särskilt teologiskt och inte heller historiskt, för de vise männen var säkert inte kungar. Men detta namn pekar i varje fall på att människor kom från ett främmande land för att söka efter den nyfödde Messias. Så är Heliga tre konungars dag den dag då människan kommer ihåg att hon är en pilgrim på jorden, en pilgrim som söker Gud, en pilgrim som finner Gud därför att hon söker honom.

När vi i Matteusevangeliet läser berättelsen om stjärntydarna, läser vi vår egen historia. Vi är ju alla pilgrimer, vi har inget stadigvarande hem här på jorden (jfr Heb 13:14). De flesta människor vet inte vart de är på väg. De sitter på ett tåg som rullar, rullar, men de vet inte vart tåget för dem. Vi vet att Gud är målet för vår färd. Gud är det hav i vilket vår längtans ström mynnar ut.

Stjärntydarna sökte Gud när de skyndade till Betlehem. De sökte honom, och Gud ledde dem därför att de sökte honom. Så snart vi ger oss iväg för att söka Gud, tar Gud ledningen för vår färd. Denna ledning döljer sig oftast bakom tillfälliga händelser, men en människa som tror känner igen Guds kärleksfulla omsorg i allt. Så såg stjärntydarna en ovanlig stjärna på himlen, och fastän deras astrologiska förutsägelser inte alls var pålitliga, ordnade Gud det så att de för en gångs skull stämde, därför att de i sitt hjärtas enfald sökte honom. När vi ärligt och uppriktigt söker Gud, leder allting, absolut allting, oss till honom.

Vi kan föreställa oss att de vise männen fick övervinna en hel del inre motstånd innan de gav sig iväg. Men de ville vara konsekventa mot den insikt de hade fått genom sin astrologi. Att söka Gud är ett äventyr, man vet inte alls hur resan kommer att se ut. Stjärntydarna hade ingen karta med sig, de förirrade sig ofta, gjorde många omvägar, men i Guds ögon var det den raka vägen därför att de sökte honom. Antagligen har många människor skrattat åt dessa drömmare som inte stod med bägge fötterna på jorden.

De vise männen måste ha känt sig löjliga, ensamma, så annorlunda jämfört med andra människor. Men de går sin väg, de håller ut, de tappar inte modet. När de kommer till Jerusalem försöker Herodes lura dem. Men i sin enfald genomskådar de inte Herodes bedrägeri. De hör bara ett himmelskt budskap i Herodes ord: även han vill komma och tillbe barnet, alla människor kommer att tillbe det nyfödda barnet. Till och med Herodes hat för dem närmare Jesus.

Det finns fortfarande sådana visa män, och vi borde höra till dem. även vi måste ge oss iväg och söka Gud. Och egentligen har vi gett oss iväg. Men har vi inte förlorat mycket tid under resan? Är vi fortfarande medvetna om målet för vår resa? Har vi inte blivit gamla och trötta i vår inre människa, den som Paulus talar om? ”Även om min yttre människa bryts ner”, skriver han, ”förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Är vår personliga livserfarenhet kanske inte raka motsatsen: den yttre människan håller sig ganska bra, men den inre människan bryts ner dag för dag? Hade vi inte mer kärlek till Gud när vi började?

Och om svaret på dessa frågor är: ja, vi hade större kärlek och större entusiasm i början, vi har förlorat vår första kärlek – är det då ingenting mer att göra? Är de avgörande chanserna i vårt liv definitivt förspillda, är de oåterkalleligt förbi? Kan vi nu bara gråta och sörja därför att vi inte nått målet och aldrig kommer att nå det? Nej, det underbara i livet, det underbara med människans frihet, är att hon alltid kan börja på nytt. Det är bara döden som är oåterkallelig.

Så länge vi lever är ingenting oåterkalleligt, är ingenting definitivt förbi. Allting är fortfarande framtid. Alla livets möjligheter ligger fortfarande öppna för oss. Hela vårt förflutna, hur ljumt och syndigt det än må ha varit, kan vi återuppta, vi kan frambära det inför Gud, lägga det i hans händer. Då förvandlar han vårt syndiga förflutna till något mycket vackert.

Ofta blockerar vi Guds väg genom att flytta tyngdpunkten från Gud till ett dygderikt liv, till den egna fullkomligheten. Att ”göra gott”, att vara ”god”, att sträva efter fullkomlighet kan vara lika destruktivt som att göra det onda. Den ortodoxe metropoliten Anthony Bloom (1914–2003) berättar att en församlingsbo bad honom tala om vilka hennes dåliga sidor var, så att hon skulle kunna bli ännu bättre. Och Bloom svarade: ”Det är inte dina synder som kommer att fördöma dig, utan dina dygder”.

Det ligger mer allvar bakom detta skämt än vad man kunde tro. Maria Magdalena skulle aldrig ha blivit ett så stort helgon om hon inte först hade varit en så stor synderska. Augustinus underbara Bekännelser har sin utgångspunkt i hans syndiga liv. Och Petrus skulle aldrig ha fått tillfälle att tre gånger säga till Jesus: ”Du vet att jag har dig kär” om han inte först tre gånger hade förnekat honom. Ju svagare och syndigare vi har varit, desto mera överväldigande upplever vi Herrens barmhärtighet när vi omvänder oss till honom.

Vårt förflutna betyder inte så mycket. ”O att ni i dag ville höra hans röst”, sjunger vi i psalmen (95:8). I dag bör vi lyssna till Herrens röst. I dag måste vi ge oss iväg igen. Vi har inga dyrbara gåvor att ge. Vi kan bara bära fram våra synder. Men det behöver vi inte vara bekymrade för. Jesus kommer att ta emot dem, han kommer att förvandla dem till guld och rökelse.