Undrens tid är inte förbi…

En intervju med Marie-Paul Stevens

Den 9 november 1906 avled den saliga Elisabeth av Treenigheten i Karmel i Dijon. Hon var en profet för Guds närvaro och blev saligförklarad 1984. I Karmel hade vi år 2003 en intervju med den belgiska sekularkarmeliten Marie-Paul Stevens där hon berättade om hur hon blivit helad till synes på Elisabeth av Treenighetens förbön. Detta har nu godkänts som det mirakel som möjliggjort Elisabeth av Treenighetens helgonförklaring 16 oktober 2016.

Här följer nu på nytt den intervjun.

– Marie-Paul, hur visade sig din sjukdom? – Mycket plötsligt! Sedan fjorton år var jag lärare i kristendom på en skolas tekniska linje, för pojkar 15 till 18 år. Toppen! Jag gjorde det med hela mitt hjärta! De drev mig till att leva evangeliet till fullo. De skonade mig inte med sina invändningar och frågor. Dessa tekniska pojkar hade fötterna på jorden. Det var mycket levande! Deras invändningar gav mig en knuff! Jag älskade mina pojkar och mitt arbete passionerat.

Plötsligt, i juni 1997, kunde jag inte längre hålla muntlig examen. Brist på saliv… Jag hade nästan ingen saliv mer. Jag kunde bara tala med svårighet (en svår prövning!). ”Lite stress”, sade husläkaren, ”efter en veckas medicinering är det helt säkert bra.” Men det blev inte bra. Jag konsulterade en specialist i Bryssel. Resultatet av undersökningen av blodet gav som svar: Sjögrens sjukdom! Det är en mycket sällsynt sjukdom genom vilken kroppen torkar ut.

Sjukdomen blev allt allvarligare. Jag hade inte längre någon tårvätska, ingen saliv, jag kunde nästan inte svälja. Jag hade sex olika läkemedel. Jag led enormt av det faktum att jag inte längre kunde undervisa. Knappt 38 år och redan invalid… Farväl mina pojkar, mitt liv, min skola! Det blev bara värre och värre… Då började jag att be mycket mer. Det jag visste om teologi hjälpte mig inte. Jesus hjälpte mig på ett annat sätt. Med en annan terapi.

– En annan terapi? – Under fjorton år hade jag talat om Gud på tusen olika sätt! Under min sjukdom började jag mer och mer att lyssna till Gud. Jag fördjupade mig i Elisabeth av Treenighetens samlade verk. Hennes oförskräckta sätt att leva sin sjukdom i förening med Kris-tus talade till det djupaste i mig. Som hon säger i sin berömda bön till Treenigheten, sade jag till Jesus: ”Jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig…”

Jag tänkte på Jesu ord: ”Ni har bara en lärare…” Det var då som jag upptäckte att den dagliga eukaristin gav mig kraft. Jag bad i timmar, i tystnad inför Honom. Sjukdomen blev en omvändelse för mig. Men fysiskt blev det hela tiden sämre. Jag började att darra i hela kroppen, jag blev inkontinent, jag fick mycket starka nervsmärtor. Jag hade fruktansvärt ont. Jag måste skrika! Jag betraktade ofta krucifixet: ”Jag vill fästa min blick på dig för alltid”, som Elisabeth skrev. Läkarna upptäckte alla slag av symptom. Under ett år genomgick jag en kemoterapi och under ett halvår en maximal dos av cortison. Jag förlorade håret. Jag blev uppsvälld som en Miche¬l¬in¬gubbe… Jag har lidit mycket under människornas blickar. Mina vänner kände inte längre igen mig. Jag var som den ”lidande tjänaren”, som Jesaja talar om. Jag började dölja mig för de andra. Jag släpade mig fram.

Jag kunde inte längre sova. Tre gånger läste jag Elisabeth av Tre¬enighetens samlade verk från början till slut. Hennes passion för kärleken grep mig och gav mig ett oerhört mod. Jag försökte att leva min sjukdom med mycket kärlek till Herren och för mänskligheten. På samma gång ropade jag ut min vanmakt. En dag bad jag Elisa¬beth om ett ord för mig; jag öppnade hennes bok och läste två meningar ur en dikt skriven till hennes syster Guite:

Låt inprägla i dig, så att inget kan utplåna det,
Din tillbedjansvärde Kristus strålande ansikte.
Tro alltid på kärleken.

Detta förblev alltid hos mig. Jag tänkte ofta på den övergivne Jesus och på hans strålande ansikte som jag snart kanske skulle få se i himlen. Vad som också stöttade mig var de böneintentioner som mina vänner anförtrodde mig. Smärtan har ingen mening, men du kan ge den en mening genom att ta den på dig genom bönen.

– Du fann ett stöd hos Elisabeth? – Smärtan blev outhärdlig. Mina armar var som sönderbrutna och mina fötter som krossade. Med stora tårar på mina kinder betraktade jag Jesus lidande på korset. Många av mina vänner bad till Elisabeth för att jag skulle bli helad. Det behövdes ett mirakel, men det kom inget. Personligen bad jag först och främst för att jag, som Elisabeth, skulle leva min sjukdom ända till slutet med tro och kärlek. Läkarna försökte med ännu en chockterapi, de hoppades kunna stabilisera utvecklingen. Men det blev sämre. Till slut gav de upp mig. Vi talade mycket öppet om allt detta. Ännu sex månader, sade man. Sedan, ännu tre månader… Jag började leva med paradiset som perspektiv. Jag hörde mig för, för att köpa mig en plats på kyrkogården. Jag förberedde min dödsvaka och min begravningsmässa… Jag hade sagt till prästen att mitt äventyr med Jesus hade varit passionerat och att han på sitt sätt hade överträffat alla mina förväntningar…

Påskdagarna år 2002 var en verklig Långfredag… Läkarna sade till mig: ”Bara en mycket hög dos morfin kan mildra dina smärtor. Men tänk dig noga för: du har ännu två veckor kvar att leva…” I ett ögonblick av modlöshet sade jag till min läkare och vän som hade följt mig: ”Det är ingen mening längre att lida så här…” Hon gav mig en genomträngande blick och sade: ”Du har lovat mig att du, som Elisabeth, vill vara en brud för den övergivne Jesus. Nu är tiden inne. Omfamna honom.” Förvånad sade jag till henne: ”Säger du så till alla…?” Hon svarade: ”Det är min ensak.”

– Och då ville du åka en sista gång till Dijon? – Det var min sista önskan. Jag sade: ”Jesus, jag vill se dig. Men jag vill också gärna leva lite till. Jag vill åka ännu en gång till Elisabeth för att be och tacka henne.” Två vänner tog mig med i bilen. Jag var som ett eländigt vrak. Jag kände inte längre varken armar eller ben. När vi slutligen anlände till Carmel de Dijon i Flavignerot gick vi raka vägen till kapellet. Jag minns inte att jag bad om något för mig själv, jag var helt enkelt tack¬sam över att ha kommit ända fram. Jag bad om kallelser och om kraft. Sedan gick vi några ögonblick till det lilla angränsande muséet, dit Elisabeths cell hade blivit flyttad. Eftersom klostret var stängt mitt på dagen och vi inte hade anmält vår ankomst, åt vi vår mat¬säck på parkeringen.

I ett slag reste jag mig upp! Jag lyfte mina armar upp i luften och jag sade: ”Jag har inte längre ont…” Mina vänner såg häpet på mig. Något hade fallit av mig som en blytyngd. Nästa dag reste vi till Dijon, till församlingskyrkan Saint-Michel där Elisabeths relikskrin finns bevarat: Mina två vänner kunde knappt hinna med mig…

Och sedan dess är jag inte längre sjuk! Jag känner mig helt och hållet vid god hälsa. Allt fungerar normalt. Inga smärtor, ingen brist på saliv, ingen inkontinens, ingen förlamning… Märkligt nog finns orsa¬ken till sjukdomen fortfarande kvar i blodet, men det minskar, och alla följder har plötsligt försvunnit. Det är redan mer än ett år sedan! Allt har förändrats. Jag går. Jag sjunger. Jag har energi för tre! Läkarna förstår ingenting, de säger att det är oförklarligt och är beredda att vittna om det. De säger att jag borde ha varit död sedan länge. Också i min själ har något hänt, en nåd som jag mottagit av Elisabeth. Jag visste att jag var älskad av Gud, nu vet jag att jag är bebodd av honom…

– Och nu har du gått 360 km för att tacka Elisabeth: från Belgien till Dijon… Till fots! – Ja, jag ville göra det av tacksamhet… När jag hade berättat om mitt beslut för min läkar-vän, sade hon: ”Det är höjden av dristighet…” Eftersom det var ont om tid på grund av fester för den första kommunionen och annat, startade vi från den belgiska gränsens yttersta punkt, från trappistbrödernas kloster i Orval: när jag var tretton år var jag där och jag såg munkarna i bön. Detta gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på att man kan ha en levande relation med Gud.

Den 12 maj 2003 startade vi, min vän Francine och jag, med ryggsäck på ryggen. De första två dagarna var mycket tunga! Vi var så dåligt förberedda för denna dagliga långpromenad på 30 km i genomsnitt… Och ofta var det ett hundväder! Och så många lastbilar på vägarna! Förskräckligt! Ibland var man genomblöt av svett! Men överallt blev vi väl mottagna, vi såg med andra ord inte ut som rövare. Karmeliterna i Dijon och i Verdun hjälpte oss att finna nattlogi, en annan gång sov vi på hotell. I Langres tog en präst oss med till seminariet! Överallt fick vi åter igen berätta vår historia och tala om Elisabeth av Treenigheten.

– Denna vandring, var den också en bön, en pilgrimsfärd? – Det är otroligt, så mycket vi bad… För de människor vi mött och som berättat sitt livs historia – sanna berättelser, djupa, ibland smärtsamma – , män¬niskor som blivit djupt berörda av vår egen berättelse och som anförtrott oss sina böneintentioner till Elisabeth. Och på denna vandring bad jag ofta som den ryske pilgrimen: ”Herre Jesus Kristus, den levande Gudens Son, förbarma dig över mig, syndare!” Vi hälsade på chaufförerna med handen. Men det var Jesu välsig¬nelse som jag sände till dem. Och de tutade eller vinkade tillbaka.

När vi vandrade tänkte jag ofta på Jesu ord: ”Jag är vägen” (Joh 14:6). Jag bad: ”Jesus, du är vägen som jag skall följa. Du är sanningen som blivit mig given. Du är ljuset mot vilket jag skall gå. Du är hoppet som gör mig levande!” Och jag tänkte: ”Jesus är vägen som jag skall följa, och inte vad de andra säger eller tänker… Den vackraste vägen är den inre vägen, den är den mest fascinerande. När jag gick upprepade jag i takt en bön som jag läst i en bok av Wilfrid Stinissen: ”Seger åt dig, Kristus i mig!” Och dessa vid¬sträckta fält i Frankrike! Dessa sädesfält i växt med vete och ogräs tillsammans. Och jag tänkte på Jesu ord: Låt allt växa, med sol och regn; vid slutet skall vi samla ihop det goda vetet. Och jag tänkte: ”I mitt hjärta har Jesus mycket ogräs att rycka upp!” Att gå tömmer också hjärtat och tankarna. Det blir tyst. Och när vi efter nästan två veckors vandring till slut närmade oss Elisabeths Karmel, steg en lång lovsång upp inom mig: ”Jesus har vunnit!”

– Marie-Paul, din berättelse är mycket imponerande. Din sak skall till Rom, kanske blir ditt helande godkänt som ett mirakel. Gläder du dig över detta? – Det är klart, i den mån som det bidrar till Elisabeths kanonisation och ger Gud äran. Vad mig beträffar är min djupaste önskan att, i egenskap av kristen, leva med Herren, ”leva med, alltid med”, som Elisabeth skrev. Och att jag också kan säga detta till andra och förmedla något av Guds glädje. Som jag ser det har Elisabeth ingri¬pit, men det är inte min uppgift att sysselsätta mig med det som har hänt mig fysiskt och medicinskt.

Och även om mitt liv ändå blir kort, så säg till alla att jag är djupt lycklig. Jag har mottagit allt av Herren och jag vill medvetet ge honom allt tillbaka.

(Ur: Karmel 2003:4)