Uppståndelsen – Anastasis

Ikonmeditation av en karmelitnunna

Uppståndelse-ikonen liknar ikonen som visar Jesu dop i Jordan. Det är samma berg som klyvs itu. Det är samma djup Jesus stiger ner i. I Jordan stiger han ner i det vatten där folket har befriats från sina synder, där de blivit rentvagna från all synd för att uppstå till ett nytt liv. I Uppståndelsen stiger Jesus ner ännu djupare. Ända tills den avgrund där synden båda har sin boning och sitt ursprung. Ända ner till djävulens domän. För att där befria människan ur djävulens käftar.

UppståndelsenBerget, själva skapelsen, sprängs isär när Gud stiger ner till dess innersta djup. Han trampar dödsrikets portar under sina fötter. De ligger där i korsform för att tydliggöra att det är genom korset Jesus har besegrat djävulen och nu kan inta hans rike. Korsets segertecken bär han i sin hand. I underrikets svarta hål ligger nu alla stängslar, bojor, bommar, lås och nycklar kringspridda.

På andra ikoner kan vi djävulen ligga bunden under Jesu fötter, som hans segerbyte. ”Stå upp från de döda!” ropar Jesus och tar Adam vid handen och reser honom upp. Jesus griper om hans handled, en symbol för äktenskapet. Guds Son sluter åter det eviga förbundet med sin främsta skapelse, människan. Nu ikläds Adam Sonens härlighet. Vi ser det på Adams gyllene klädnad, som är lik den klädnad Frälsaren bär. Guld är Guds färg. Adam ikläds den gudomliga naturen, han blir delaktig i den, vilket var skapelsens mål från början.

Eva står på den andra sidan. Hon är iklädd en klarröd klädnad. Samma slags klädnad som Maria från Magdala brukar bära. Den pekar kanske på synden, som endast Jesu klarröda blod kan utplåna? Men Evas klädnad är även den genomstrålad av Jesu gudomliga härlighet. Hon får del av frälsningen på samma sätt som Adam.

Bakom Adam ser vi kung David, han som är Jesu förelöpare och förebild. Jesus kallas ju Davids Son. Åt David gavs löftet om en avkomling som skulle sitta på Davids tron evinnerligen: Messias. Bredvid kung David står den förste i raden av de efterkommande som föregår Messias: kung Salomo. Kung Salomo är en bild på Jesus genom sin vishet. Jesus är ju den personifierade Visheten.

Bakom dem står Johannes döparen och pekar på Messias. Redan då Johannes låg i sin moders sköte hoppade han till av fröjd när Maria hälsade hans mor Elisabet. Han kände igen Messias som Maria bar i sitt sköte. Redan då pekade han på Messias. På samma sätt hoppar han nu till av fröjd när Jesus träder fram ur jordens innersta sköte. Han ropar till alla: ”Se där är Guds lamm som borttager världens synd – Där är Messias som frälser oss!”

Närapå dold bakom honom står profeten Daniel, han som för sin trohet mot Gud slängdes ner i lejongropen men kom levande ut därifrån. Även han är en bild på Jesus, som lades i en grav men uppstod igen.

På Jesu andra sida ser vi Mose med de två stentavlorna i händerna. Mose fick lagen som skulle förbereda folket att motta Messias, han som är lagens uppfyllelse och som själv kommer med den nya lagen: kärlekens lag och stiftar det nya förbundet, som förblir till evig tid.

Det första förbundet ingicks först med Abraham, alla de troendes fader. Han står bredvid Mose. Abraham fick löftet att i hans säd skulle alla jordens släkten välsignas. Nu pekar han på honom som bringar denna välsignelse.

Till slut ser vi en ung herde med sin stav i handen. Han är klädd i rött, blodets färg, martyriets färg. Vem är han? Han är den förste martyren, dödad därför att han bar fram ett fullkomligt offer åt Gud: Abel. Han är den förste som förebildar Jesus. Jesus dödades därför att han tjänade Gud på ett fullkomligt sätt, och bar fram sig själv som ett felfritt offer åt honom.

Jesus är omgiven av mandorlan, i blått och vitt. Mandorlan visar den himmelska världen som Jesus befinner sig i och som nu med honom stiger ner i skapelsens allra djupaste djup för att till och med människans bortvändhet från Gud skall genomstrålas av Guds närvaro.

Guldet är Guds färg. Hela ikonen lyser av guld. Bergen bestrålas av guld, gestalternas kläder, ja, även helvetets portar och gravens kistor.

Allas blickar och även händernas gester riktas mot Frälsaren. Allt i människan är nu idel relation till honom. Evas händer är täckta. Som änglarnas händer vid Jesu dop i Jordan. Detta är ett tecken på tillbedjan. Som Adam och i honom hela människosläktet leds in i föreningen med Kristus så representerar nu Eva hela människosläktets tillbedjan av honom. I denna tillbedjan strömmar all vår kärlek fram mot honom.

I västkyrkan framställs gärna Jesu uppståndelse och hans himmelsfärd som en enhet, medan man i östkyrkan ser uppståndelsen som ett nedstigande ända till helvetets djup. Detta har en stor innebörd. Det är här frälsningen fullbordas. Jesus befriar hela människosläktet från djävulens makt och från syndens tyranni för att tillsammans med det uppstå och ledas in i himlen till det eviga livet… Om man som Adam låter sig förenas med Jesus, Brudgummen, och som Eva förblir i en oavlåtlig tillbedjan.