Vittnesbörd från en nydöpt

Av Emmanuelle

När började Gud söka mig? Jag vet inte. Det enda jag kan erinra mig är en präst, som då jag var helt liten sade till mig att Emmanuelle betydde ”Gud med oss”. Mina små grannar, som bad ”Hell dig Maria” vid vägkanten. Mer var det inte, nej inget annat än att jag som 18-åring spelade rollen som Violaine i Claudels pjäs ”Budskapet till Maria”. Jag förstod ingenting och ändå njöt jag av att spela denna roll.

Sedan gick jag en gång i Rom nattetid in i kapellet hos de systrar där vi logerade, och vid tabernaklet, som upplystes av tre vaxljus, sade jag: ”Här har jag en vän.” En annan natt satt jag under en fyr. Ljuset som lyste på molnen liknade en port, vilket min vän gjorde mig uppmärksam på. Jag såg denna port, med den tycktes stängd för mig.

Min passion var teatern… Jag har haft världens bästa föräldrar som gett mig mycket. Men ingenting hade en mening. Jag strävade efter det upphöjda, men föll till djupet av en avgrund. Jag hade så när gjort en ände på mitt liv. Men Gud vakade över mig.

Vid uppvaknandet efter ett litet kirurgiskt ingrepp, gav Gud mig en kyss vilken återförde mig till livet. Det var en våldsam kärleksbrand. Jag hade inte längre rätten att begå självmord. Vid den tiden kände jag ingen troende. Sex månader senare läste jag Marie Noëls dikter, hennes ”Tideböner”, vilka berörde mig. I synnerhet denna:

”Min Mästare, undervisa mig i vår ensamhet
om vad jag bör göra eller hur jag bör ge vika…
Jag vet ingenting. Värdigas leda mig till att lära.
Ge denna stackars skolflicka en lektion…

Talar du till mig? Varifrån kommer denna ljuva hetta
som genomtränger min själ och fyller den med vällukt,
som får den att falla i sömn? Denna vanmakt, denna gråt, denna knäckthet?…
Ljusare än livet, säkrare än döden…”

Dessa ord gav en särskild genklang i mig. Jag frågade mig själv: ”Men varför Jesus?” Jag grät ofta, ensam och ljudlöst, sträckt mot himlen i stor fysisk och moralisk smärta.

I februari 1994 sade jag: ”Jag ger mig av till ett kloster för att vila upp mig.” Sedan väntade jag. Tills den dag då jag vid påsk träffade en vän som sade att han skulle göra en reträtt i en klostergemenskap nära Reims inför pingst. Jag sade att jag ville komma med, jag också. På reträttens sista dag, just vid avfärden, sade jag till systern som vaktade porten: ”Räddad!”

Jag återvände i juli, sedan i augusti för att stanna där ett helt skolår och bli döpt vid påsk förra året. Jag trängde in i Bibeln, särskilt psaltarpsalmerna. Jag började be två timmar per dag, på morgonen och på kvällen, då jag var ensam. Under fyra månader läste jag inget annat an Gamla Testamentet. Jag bad till Yahwé, sedan till Fadern och den Helige Ande. Jesus blev inte en levande Någon för mig förrän vid mitt dop…

Herren botade min kropp som var angripen av körtelfeber. Och så alla dessa små under som skedde i min själ dagligen i takt med att jag bad om dem. Det förekom emellertid också svåra strider: en period på två tre veckor under vilka jag revolterade mot Gud, mot hans vilja och närvaro, vilka tycktes mig förkrossande. Jag ville inte försaka något, varken teatern eller synden…

Jag närmade mig dopet på samma sätt som jag avancerat på teatern. Jag sökte kontakten ansikte mot ansikte, men trodde mig också på så sätt bli, inte en uppstånden kvinna, utan en ”superkvinna”. Jag trodde att jag, befriad från synden, skulle kunna kontemplera Gud utan avbrott och inte längre vara fånge under svaghet och orenhet. Närvaron av Guds Rike mitt ibland oss tycktes mig uppenbar och Guds närvaro kännbar. Jag inbillade mig vara sårad av synden som av ett kulregn. Dopet skulle befria mig från kulorna och såren och inte lämna kvar i mig annat än Guds Låga, för att jag så skulle kunna försjunka i skådandet av honom och utstråla hans ljus, liksom jungfru Maria, och detta i ett enda ögonblick och för alltid.

Från min dopdag minns jag emellertid ingenting annat än min synd, mitt högmod, min egocentricitet. Jag krossades av det. Det gick upp för mig att jag inte sett fram emot dopet på grund av kärlek utan bara för min egen skull (det var ju just precis därför jag hade behov av att bli döpt!). De tre följande dagarna var jag som bedövad; mina sinnen fungerade inte längre och jag fattade ingenting mer. Jag trodde inte jag skulle överleva mitt dop, eller kunna gå till kommunion på nytt. Då jag mottog eukaristin för första gången, såg jag att Gud blivit människa. Inte en supermänniska som jag hade föreställt mig, utan en människa, en svag sådan. Jag satte mig mycket på tvären mot honom, för det var inte så JAG ville ha det.

Sedan tog, steg för steg, friden och glädjen mig i besittning. Jag sover sedan dess som aldrig förr. Tidigare var mina nätter fulla av mardrömmar… Det fanns liksom en rot av ondska i mig som inte helt och hållet tillhörde mig. Den enkla bönen vid dopförberedelsen, vilken inte är den samma som vare sig den stora exorcismen eller den lilla, räckte till för att befria mig, ”få mig att utvidgas”. Jag hade redan åtskilliga gånger bett präster om att de skulle be den bönen för mig, men de hade svarat att vi har vårt eget ansvar när det gäller det onda vi gör och att vi inte skall lasta över det på någon ”annan”. Det är sant, och jag förstår helt och fullt att det är min vilja som säger ja eller nej. Men det är mycket lättare att säga ja till det goda när man sover i frid varje natt.

Jag kan inte riktigt förklara vad dopet egentligen är. Helt enkelt en sorts öppning. Jag har blivit rentvättad, det finns inte mer några ”kulor” i mig; det återstår sår, men de är friska nu. Och det är ur djupet av min svaghet som jag kan ropa till Gud, för han hör mig. Det är han som först kom mig till mötes, Han ensam.

(Ur: Karmel 1997:2)