Vittnesbörd från några karmelitnunnor

1. Hur visste du att du hade en klosterkallelse?
2. …Och varför just Karmel?

1. Först och främst genom att vara öppen för alternativet. Jag sökte vad Gud ville med mitt liv – vad Han har menat med mig eftersom det är bara det som skulle göra mig och Honom lyckliga – att följa det jag var ämnad till – tjäna Honom på det sätt Han tänkt och skapat mig för. Sedan genom att bli klar över vad jag djupast längtade efter och ville. Vad vill du? Frågade mig min far och genom att följa detta och våga pröva det kom jag till vissheten om att detta var min kallelse. Genom att bli accepterad av klostret och uppfylla de krav som finns för att man skall kunna leva ett klosterliv kan jag lita på att detta också är Guds vilja inte bara min.

2. För här riktar man in sig på det väsentliga. Jag ville lära känna Gud så mycket det bara var möjligt och Karmel riktar in sig på föreningen med Gud att leva i bön och bli bön och bönen insåg jag är det medel där vi bäst kan hjälpa våra bröder och systrar i världen.

Jesus gick upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. (Jfr Mark 3:13)

1. I 14 till 15-årsåldern vaknade en längtan att leva ett liv helt och odelat för Gud och denna längtan växte. Den väcktes genom andra människors exempel: min djupt troende familj, ordenssystrar jag kommit i kontakt med och inte minst genom att jag läste lilla Thérèses självbiografi. Hennes brinnande kärlek till Jesus tände en stark längtan i mig att älska som hon. Jag bad att få komma en vecka till ett kontemplativt kloster jag kände till, det var sommaren efter nian. Efter den veckan var jag helt bestämd att jag ville gå i kloster. Systrarnas hängivenhet gjorde ett mycket starkt intryck på mig!

2. Men ändå blev det Karmel. Karmels radikalitet och odelade inriktning på bönen drog mig starkt. Jag fascineras av det totala och absoluta, att få ge mig odelat åt Gud och detta fann jag i Karmel. Jag ville också leva ett liv i bön och offer för andra.

Låt oss mina döttrar åtminstone i något efterlikna den Heliga Jungfruns djupa ödmjukhet, det är ju hennes dräkt vi bär. (Teresa av Avila)

1. Som 15-årig protestant kom jag i kontakt med den Katolska Kyrkan. Genast var det något djupt inom mig som blev gripet. Det var som Guds djup kallade mitt innersta djup till liv och jag kände att endast i Gud kunde alla mina behov och min längtan bli tillfredställda. Jag blev katolik. Jesus drog mig ständigt mer till sig. Han var Skatten för Vem jag kunde sälja allt. Som Paulus räknade jag allt annat som ingenting för att vinna Jesus och vara i Honom.

2. ”Tillfälligt” kom lilla Thérèses självbiografi i min hand och omedelbart förstod jag: Karmel är där jag måste leva! I denna djupa fördoldhet som är att vara dold med Kristus i Fadern fann jag min viloplats. Allt här är inriktat så att vi kan vara helt öppna för att motta Jesus och ge oss helt till Honom. Han i mig och jag i Honom. Till detta är vi alla skapade. Då jag var rädd för att jag kanske var egoistisk som sökte att leva på detta sätt blev det klart för mig att intet hjälper världen mer än att någon öppnar sig helt för Gud. Då blir vi en kanal där Guds l iv, Guds kärlek strömmar in i världen och förnyar jordens ansikte… Nu har jag varit i Karmel i 40 år. Det har varit svåra stunder, men även då var jag djupt lycklig – som fisken i vattnet. Och nu erfar jag att livet här blir ständigt vackrare, rikare och mer meningsfullt.

Kom alltid ihåg, att ni inte kommit hit (till Karmel) av något annat skäl än för att bli helig, och låt därför ingenting råda i er själ som inte leder fram till helighet. (Johannes av Korset)

1. Ofta när jag pratade med en kompis brukade jag säga: ”Om Gud verkligen finns – då måste man ju leva helt för Honom.” Till slut sa han: ”Men om du verkligen tänker så då måste du ju bli det (nunna)!” Och jag fylldes av en sådan glädje och lycka den kvällen.

2. Jag surfade in på stiftets hemsida och läste deras översikt över de olika ordnarna i Sverige. Karmel var den enda orden som var helt avskild – den kändes mest radikal, total och dessutom tänkte jag att jag inte lämpade mig för något annat än bön. Jag ville ge mig helt åt Gud och tyckte att Karmels sätt att leva motsvarade perfekt denna önskan. Jag läste också lite av lilla Thérèse och Johannes av Korset.

Att vara brud, Karmels brud, det är att ha Elias brinnande hjärta, Teresas genomborrade hjärta, hon som var hans sanna brud, eftersom hon nitälskade för hans ära. (Elisabeth av Treenigheten)

1. Först var det bara en fråga: Kanske jag skulle…? Men sedan växte en längtan fram, som blev till en djup, inre visshet, en övertygelse: Gud kallar mig! Jag måste leva för Honom! Jag bara visste det. Visste att jag inte skulle kunna bli lycklig på annat sätt. Det är svårt att förklara…

2. Det var nog radikaliteten som drog mig, den exklusiva inriktningen på bönen, dvs på Gud själv. Jag ville två saker med mitt liv: 1 Leva helt för Gud. 2 Göra något med mitt liv som kunde vara till nytta för andra. Då blev det Karmel för min del.

Vi kan göra vårt hjärta till en bönekammare, dit vi ofta drar oss tillbaka för att umgås med honom på ett ömt, ödmjukt och kärleksfullt sätt. (Broder Lorens av Uppståndelsen)

1. Jag visste inte om jag hade en kallelse men jag ville leva ett liv helt för Gud och i bön. Jag ville ta reda på om det var Guds vilja med mitt liv.

2. Därför att Karmel lägger stor vikt vid den inre, tysta bönen, har föreningen med Gud som mål, och är vigd till Jungfru Maria.

Han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig. (Gal 1:15-16)