Predikningar

7:e påsksöndagen. Årg. A

Det är ofta först när vi får sakna något som vi lär oss att värdesätta det. Först när en människa är borta – eller har gått bort – upptäcker vi vilken pärla det var, även om skalet var lite ohyvlat. Och i den vackra maj-månaden händer det inte så sällan att varje bonde, ja, var och en som har minsta lilla jordplätt eller täppa, längtar efter regn. Samma sak gäller Kyrkan: hon längtar och ropar efter nådens regn, som den Helige Ande är och ger. Dessa nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst är en av kyrkans mest längtansfyllda tider (liksom advent och fastetiden).

Helig AndeBönen ”Kom, Helige Ande” är under denna pingstnovena på hela Kyrkans läppar, i varje kristens hjärta. För det är verkligen ett hjärtebehov för Kyrkan att få Andens gåva. Han är själva hennes själ och hjärta. Utan honom är hon själlös, hjärtlös, ja, torr och tom, ett tomt skal, även om allt på ytan fungerar som ett perfekt maskineri. Men Anden är den enda oljan som kan smörja henne med Guds egen kärlek och härlighet. Detsamma gäller var och en av oss. Om något hakat upp sig i vårt personliga kristna liv, beror det på att Anden ännu inte fått genomsyra och förvandla oss. Därför får vi lära oss att ropa ”Kom, Helige Ande” under denna pingstnovena.

Det förvånar oss kanske därför att den Helige Ande inte nämns vid namn vare sig i dagens evangelium eller i den första läsningen. Men just denna diskreta framtoning är så typisk för Anden. Han vill inte stå i centrum, utan bara peka vidare på den fulla treeniga kärlekens mysterium mellan Fadern och Sonen. Och det är just detta vi får se i evangeliet, där Jesus ger oss en glimt av den inre kärleksdialogen mellan honom och Fadern. Den Helige Ande är själva den nyckel som gör det möjligt för oss att ana något om Treenighetens inre liv. Den Helige Andes uppgift är att förena andra med varandra.

Liksom han förenar Fadern och Sonen i evighetens liv, vill han förena Kyrkans alla olika lemmar till ett. Och det är det som den första läsningen pekar på. Kyrkan skall ju alltid – under Andens ledning och inspiration – vara en avbild och avglans av den kärlekens fulla gemenskap som treenigheten är. Och i Apostlagärningarna får vi verkligen en glimt av detta kyrkans innersta: det rum i övervåningen, det så kallade cenaklet, där apostlarna tillsammans med Maria och några andra kvinnor höll ihop under ständig bön, ger oss en bild av Kyrkans väsen. Hon är som en enda hjärtesuck: ”Kom, Helige Ande” – kom och förvandla oss, kom och upptänd oss med Guds kärlek, kom och ge oss del av Guds härlighet mitt i våra lidanden.

Kyrkan är till sitt väsen bön och längtan efter den Guds fulla härlighet som Jesus lovat oss genom den Helige Andes utgjutande. ”Jag ber för dem”, säger Jesus. Jesus själv förenar sig med oss i bön. Och denna Jesu förbön förblir en levande realitet i Kyrkan genom alla tider. Som vår Överstepräst fortsätter han att be för oss ända till tidens slut. Vår egen förbön är alltid infogad i hans. Som hans lemmar får vi delta i hans bön och förbön.

När vi ber om Marias och helgonens förbön, är det i sista hand alltid Jesu egen förbön som de får förmedla till oss. Både de och vi är lemmar i Kristi kropp, Kyrkan. Jesu bön pulserar där som ett levande blodomlopp, som förbinder alla lemmar, var de än befinner sig, i en levande och av Anden besjälad gemenskap. Kristus är kroppens Huvud, redan nu förhärligad hos Fadern, men han har gett oss, sin Kropp, en underpant på vår kommande härlighet, den Helige Ande. Det är denna pingstens stora gåva som vi nu under pingstnovenan får längta, sucka och ropa efter: ”Kom, Helige Ande”.

Den Helige Ande är – som Petrus säger i dagens andra läsning – härlighetens Ande. Han har getts åt oss för att vi skall börja vänja oss vid det evighetens klimat som Guds härlighet är. Vad detta egentligen är och innebär kan vi naturligtvis inte förstå eller känna här på jorden. Det övergår oss totalt. Och därför kan vi bara längta ännu mycket mer. Vissa människor vill förstå allt om Gud, andra vill känna allt. Men här gäller det bara att lämna allt det vi förstår och kan känna bakom oss och i stället bara längta efter den okända värld som Gud vill dela med oss för all evighet.

Men Petrus antyder att vi faktiskt kan få en föraning om denna härlighet mitt i de lidanden som vi delar med Kristus. ”Gläd er över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.” I sig självt är ett lidande alltid något outhärdligt och ont, men ett delat lidande kan öppna ett djupare perspektiv. När vi lider längtar vi alltid efter befrielse. Och om vi infogar vårt lidande i Kristi lidande, blir det en längtan efter hans seger, efter hans förhärligande, efter härlighetens Ande som skall förvandla och förnya jordens anlete.

Vi är skapade för härligheten. Ingenting annat än Gud och hans eviga härlighet kan egentligen mätta och tillfredsställa oss. Allt det människor längtar efter talar djupast sett om ett större behov: vårt behov av Gud. Det är den Helige Andes uppgift att inifrån omforma vår längtan och göra den till ett enda rop på Gud.

Dessa nio dagar fram till pingst är en idealisk tid för att lära sig att längta och ropa, att sucka och be. Och vi är inte ensamma. Vi får vara med i cenaklet, i rummet på övervåningen, tillsammans med apostlarna och Maria, i ständig bön. Utan apostlarnas efterföljare, utan Maria, utan bön – finns det ingen Kyrka. Och allt detta pekar tillbaka på Jesu egen bön till fadern, den kärlek som av all evighet förbinder Sonen med Fadern, den oupplösliga gemenskap vi är kallade att få del av. Mitt i vär brist och fattigdom, mitt i våra lidanden och vedermödor får vi ana och skymta en flik av denna Guds egen härlighet.