Andra Vatikankonciliet understryker med rätta att Jungfru Maria är en av oss. Liksom vi vandrade hon ”trons pilgrimsväg”(1). Liksom vi levde hon i tro, hopp och kärlek. Liksom vi tillbad hon den ende och trefaldige Guden. Därför kan hennes inre förhållande till Gud också bli ett exempel och en förebild för oss. I henne inkarneras den kristna tros- och livshållningen: människan-brudens totala överlåtelse till sin gudsmänsklige Brudgum.
”Salig hon som trodde” (Luk 1:45) har därför kristna upprepat i alla tider. ”Gudsmodern är, såsom redan den helige Ambrosius lärde, Kyrkans urtyp med avseende på tron.”(2) Att vara både Kyrkans urtyp och den troende människans urbild — så kan vi sammanfatta Marias roll i vårt liv. Liksom vi drevs hon av de tre teologala dygdernas dynamik. Vi behöver alla denna syster i tron — Virgo fidelis, den trogna Jungfrun — för att tron, troheten och trofastheten skall bli en förblivande kraft, som ständigt binder oss allt fastare vid Gud.
Maria står aldrig hindrande i vägen för vår förening med Gud. Vi behöver just hennes mänskliga — systerliga och moderliga — hjälp för att hitta rätt väg till Gud. Även en tänkare som Søren Kierkegaard (1813—1855), som var så inriktad på Guds transcendens, skrev mycket om Maria och koncentrerade sig just på hennes tro. Vi har redan sett att Maria genom sin blotta existens i den kristna trons helhetsbild garanterar dess objektiva innehåll och fullhet. Men också hennes subjektiva troshållning är en ovärderlig hjälp för varje kristen. Det objektiva måste alltid bli inkarnerat i det subjektiva.
Vi kan alltid identifiera oss med Maria och få del av hennes personliga trosöverlåtelse åt Gud. I de heligas samfund står hennes tro och bön till allas förfogande, inte minst i de ofrånkomliga trossvårigheterna och -kriserna. ”I var och en måste Marias själ vara för att prisa Herren; i var och en måste hennes ande vara för att jubla över Gud”(3), skriver Ambrosius för att understryka att hennes lovsång, Magnificat, är alla kristnas universella och objektiva trosmanifest och tillika ger uttryck för deras unika och subjektiva hängivelse åt honom som är Marias och deras Frälsare.
Genom sin tro är Maria urbilden för den lyssnande, lyhörda, ja, lydiga människan. Just eftersom hon är så totalt inriktad på Gud — hon är ju hans ”ringa tjänarinna” (Luk 1:48) — står hon också helt till vår tjänst för att hjälpa oss på vägen till honom. ”I själva det ögonblick då Gud höjde henne upp till den högsta värdigheten, satte hon sig själv på den allra lägsta platsen”, skriver Ruysbroeck.(4) I Guds rike råder alltid ödmjukhetens lag. Där vill man inte roffa åt sig så mycket makt och inflytande som möjligt, utan utge sig själv i tjänande kärlek, och det i så hög grad som möjligt.
Detta gäller både i förhållandet till Gud och till medmänniskor. Maria är på en och samma gång en förebild för vårt böneliv och vår aktiva insats för vår nästa. Marias besök hos Elisabet (Luk 1:39—56) har man alltid tolkat som ett slags paradigm för den äkta kärleken till nästan, liksom bebådelsen i ett nötskal förmedlar något av det mest väsentliga i människans hållning gentemot Gud. På så sätt framstår Maria både som det andliga livets oförlikneliga läromästarinna, en kvinnlig guru som ingen kan mäta sig med, och som en ytterligt praktiskt sinnad samarier, som tar sig an varje behövande medmänniska.
Ytterst sett är det alltid Jungfru Marias genomskinlighet för Gud som gör henne till vår förebild och hela Kyrkans urbild. Hennes storhet ligger i hennes ringhet. Hon försvinner ur blickfånget och låter den i henne inneboende Guden råda. Hon är som traditionen framhåller den lyssnande Jungfrun, som tar emot Guds Ord och begrundar det. Så blir hon också den bedjande jungfrun, som både ger Gud sin tillbedjan och talar väl för oss hos honom. Därför får hon också bli den födande Jungfrun, som ger Guds enfödde Son hans mänskliga liv och samtidigt föder fram oss till det andliga livet i honom.
Som tack får hon till sist också bli den offrande Jungfrun, som följer sin Son — och vart och ett av sina andliga barn — på lidandets väg fram till uppståndelsen. Även om Maria uppfyller alla dessa funktioner på ett helt unikt sätt, rör det sig likafullt om något i högsta grad universellt, något som gäller varje människa, något som alla kan delta i. Denna jungfruliga och moderliga uppgift som Maria har framgår ur Guds gåva. Hon är ”den Helige Andes helgedom” på ett privilegierat sätt.(5) Hon är idel öra för alla hans ingivelser. Hon är som Heribert Mühlen (1927–2006) säger ”urkarismatikern”. Men denna sin öppenhet och mottaglighet för Anden vill hon också delge alla. Alla är ju menade att vara Andens helgedom och redskap.
I Marias förhållande till Gud får vi en idealbild av vad varje människas förhållande till honom borde vara. I henne är förbundet mellan Gud och människa förverkligat på ett enastående sätt. I henne går det gamla förbundet över i det nya och förblir alltid nytt och friskt. Detta sätt att betrakta Jungfru Maria, alltså som en inkarnation av barmhärtighetens förbund, har alltid varit speciellt levande i den etiopiska kristenheten. Men också en västerländsk teolog som kardinal Ratzinger framställer Maria som den som förkroppsligar förbundets mänskliga part.(6) Hon tar emot Guds erbjudande på hela mänsklighetens vägnar vid bebådelsen. Hon är den aktiva, kraftfulla kvinna som bejakar Guds ingripande i historien. Inte minst denna aspekt av Marias troshållning är betydelsefull, kanske särskilt i vår tid, då tron på att Gud verkligen handlar i vår värld och i sin försyn styr allt har trubbats av.
Befrielseteologin har gett denna fasett av vår tro på Gud ny aktualitet. Gud är historiens och försynens Herre. Hans befrielseverk pågår här och nu. Samtidigt betonar man Marias roll som profet och förkunnare av detta Guds ingripande. Gud gör under. Hans storverk är inte ett avslutat kapitel. Marias totala lydnad för Gud gör henne helt fri från mänskliga hänsynstaganden och påtryckningar. Hon får därför delta i Kristi frälsande och befriande gärning. ”Kristi moder samarbetar med sin Son i detta stora verk”, sade påven Johannes Paulus II den 14 januari 1979 vid sitt besök i en kyrka i ett av Roms fattigare kvarter som bär det betecknande namnet Santa Maria Liberatrice (Befrierskan). Ja, man har inte ens tvekat att kalla Maria co-redemptrix, medåterlöserska.
Maria är urbilden för en människa som tror på en i detta livet närvarande och handlande Gud. Hon var inte en kvinna ”som passivt underkastade sig en religion som befrämjar alienation; hon var en kvinna som inte fruktade att högt och ljudligt förkunna att Gud upprättar de ödmjuka och förtryckta och störtar denna världens mäktiga från deras troner (jfr Luk 1:51—53)”, skriver Paulus VI.(7) Maria är inte en menlös, sentimental varelse utan talar ett kraftfullt, profetiskt språk.
Denna sida av Marias väsen har man ibland glömt eller gömt undan liksom man gjort Gud till en svag, vag och harmlös Gud, som inte kan eller vill bry sig om att de oskyldigas blod skriker mot himlen. Också här fungerar Maria som ett slags garant för den fulla tron på Gud: med hennes hjälp kan vi återupptäcka att Gud också är rättvisans Gud, ja, ”domens och vredens Gud”. Naturligtvis får vi inte tolka detta på ett alltför mänskligt sätt, lika litet som den andra sidan av hans mysterium, kärleken, får betraktas som sentimental slapphänthet.
Både det Gamla och det Nya testamentet är överens om att Gud i sin brinnande kärlek är så nitälskande att han aldrig kan fördra kärlekslöshet och hat. Han berörs verkligen av sina barns lidanden och betryck. Därför anropas Maria också som martyrernas drottning.(8) Genom sin oupplösliga förening med sin lidande Son är hon också förbunden med alla som lider i hans efterföljd och för hans skull (och allt mänskligt lidande är ytterst sett ett deltagande i den människoblivne Gudens), alltifrån de oskyldiga barnen i Betlehem (Matt 2:16—18) till de lika oskyldiga, men ofödda, martyrerna i vårt teknologiskt raffinerade, men teologiskt och antropologiskt underutvecklade samhälle. Genom sin uppgift som Guds moder är Maria också moder till alla sin Sons bröder, födda som ofödda. Hennes unika uppdrag att föda honom som är världens Frälsare får universella konsekvenser.
(1) Lumen Gentium, nr 58.
(2) Ibidem, nr 63.
(3) Expositio evang. sec. Luc. II, 26; PL 15, 1561.
(4) Spieghel der eeuwigher Salicheit, Lannoo, Tielt, 1976, sid. 77.
(5) Isidorus av Sevilla (död 636), De ortu et obitu patrum LXVII, 3; PL 83, 148.
(6) Redan Israels stora kvinnogestalter representerar enligt Ratzinger ”vad detta folk självt är. Dessa kvinnors historia blir till en gudsfolkets teologi och därigenom samtidigt till en förbundets teologi. Genom att kvinnan åskådliggör förbundskategorin… kommer hennes gestalt att få sin plats i det innersta av det Gamla testamentets fromhet och gudsförhållande” (Die Tochter Zion, sid. 20).
(7) Marialis Cultus, nr 37.
(8) I Berlin-Plötzensee finns en kyrka och ett karmelitnunnekloster, som till minne av martyrerna under Hitler-tiden just bär denna titel: Regina Martyrum.
(Ur: Trosmeditation)