Karmeliterna

Karmelitorden

Elias grotta

Det var på berget Karmel som de första karmelitbröderna bodde som eremiter på 1100-talet. I Elias efterföljd och anda ville de stå inför den levande Gudens ansikte i ständig bön. Deras kyrka var invigd till jungfru Maria av Berget Karmel. Likt Jesu Moder begrundade de Guds ord i sitt hjärta, dag och natt. Karmelitorden är en av Katolska Kyrkans kontemplativa ordnar. Det förtroliga umgänget med Gud i bönen och i den Heliga Skrift är kärnpunkten i Karmels liv. Karmeliternas ordensregel är mycket kortfattad, huvudsakligen bestående av citat från Bibeln, och allt i den syftar hän mot det väsentliga för att nå fram till föreningen med Gud.


Den kvinnliga grenen av orden tillkom på 1400-talet. En reform genomfördes på 1500-talet av Teresa av Avila och Johannes av Korset, som bägge berikat Karmels spiritualitet med sina skrifter om det andliga livet och bönens väg till Gud. Teresas ordensgren är spridd över hela världen och räknar nu ca 800 kloster för nunnor och 500 för bröder. De kallas “De oskodda karmeliterna – ocd”. Den helige Josef har en speciell plats i Karmel. Teresa av Avila placerade sina kloster under hans beskydd, som en väktare över det dolda livet i Gud och en bönens läromästare.

Före reformationen fanns karmelitkloster i Helsingör, Landskrona, Saeby, Skaelskor, Sölvesborg, Varberg, Århus och Örebro. Sedan 1956 representeras orden på nytt i Sverige av karmelitsystrarna i Glumslöv och sedan 1967 också av Karmelitbröderna i Tågarp i Skåne. Systrarna lever sitt helt kontemplativa liv i klostrets avskildhet (klausur), medan bröderna jämte sitt böneliv i ensamhet även utövar själavård och driver ett reträtthem. Karmel i Sverige omfattar även en grupp gifta eller ogifta lekmän, Sekularorden, som lever i Ordens anda ute i samhället och står under Karmelitbrödernas andliga ledning. Vår Fru av Berget Karmels bröder och systrar samverkar både på det andliga och praktiska planet. I Sverige tar sig detta bl.a. uttryck i ett bokförlag som utger andlig, karmelitisk litteratur.


Livet i Karmel

De oskodda karmelitnunnornas kallelse är en gåva av den Helige Ande. Genom den är de kallade till en dold förening med Gud i vänskap med Kristus, i förtrolighet med den Saliga Jungfrun Maria, i ett liv vari bönen och självförsakelsen förenar sig med en stor kärlek till Kyrkan. Därför är de, i kraft av sin kallelse, kallade till kontemplation i bön och i liv.

Det Jesus gjorde på Korset är förebilden för karmelitnunnans hela liv. Hon vill ge sitt liv för Guds förhärligande och för världens liv och frälsning. Lilla Thérèse skriver:

 ”Då jag betraktade en bild av Vår Herre på Korset, frapperades jag av blodet som droppade från hans ena hand. Jag kände djup smärta vid tanken på att detta blod föll till marken utan att någon försökte samla upp det. Jag beslöt att i anden hålla mig vid Korsets fot för att ta emot den gudomliga dagg som droppade ner där, och jag förstod att jag sedan måste utgjuta den över själarna…”

 Varje dag i den heliga Mässan görs Kristi offer på Korset närvarande på ett sakramentalt sätt. När prästen lyfter hostian och kalken vid konsekrationen öppnas himlen och Guds barmhärtighet och nåd strömmar ut över världen genom Jesu sår och Hans öppnade Hjärta. Karmelitnunnan förenar sig med Mässoffret och genom sitt liv vill hon också öppna himlen och låta barmhärtigheten och nåden flöda över hela mänskligheten. Mässan är därför centrum och höjdpunkten i Karmelitnunnans hela liv. Allt i hennes liv kretsar kring den Heliga Mässan och Jesu närvaro i Tabernaklet. Tidebönerna som bes sju gånger varje dag kretsar kring Mässan som firats på morgonen. 

Karmelitorden är helt vigd åt Jungfru Maria. Ett gammalt karmelitiskt valspråk lyder: Carmelus totus Marianus, som just betyder att Karmel är helt vigd åt Maria. Karmelitnunnan ser Maria som sin Moder, Drottning och Syster. Redan från första början, vid ordens begynnelse, valde de första eremiterna på berget Karmel just Jungfru Maria som sin beskyddarinna. De fick namnet Jungfru Maria av Berget Karmels bröder. Som karmelitnunna vill man leva Jungfru Marias liv; nunnan vill efterlikna henne i Hennes svar vid Bebådelsen, då när Hon utan förbehåll ställde hela sitt liv till Guds förfogande. Hon vill efterlikna Henne under de trettio år när hon levde i det fördolda, i närhet till Jesus och Josef i Nasaret. Hon vill efterlikna Henne när Hon följde Jesus ända fram till Korset och graven. Hon vill stå där med Henne; stå kvar i tro – och medverka med Jesus i Hans frälsningsverk. Jungfru Maria är även karmelitnunnans förebild så som Hon tecknas i Uppenbarelseboken, där Hon beskrivs som kvinnan klädd i solen och med månen under sina fötter och bärande en krans av tolv stjärnor runt sitt huvud. Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovåndor. Nunnan vill vara med henne i detta, hon vill delta i detta arbete för själarnas frälsning. Det är detta hon gör i Karmel.

Kallelsen till Karmel är en kallelse till ett liv i ständig bön. Bönen är nunnans kallelse. Det är så hon blir kärleken i Kyrkans hjärta. Utan bön är Karmel ingenting.

Bönen är enligt den heliga Teresa av Jesus ett vänskapligt umgänge och förtroliga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss.

Karmelitnunnan vill leva i denna vänskap med Jesus Kristus varje ögonblick av dagen, varje ögonblick av sitt liv. Föreningen med Jesus i bönen bär frukt för andra. Många vänder sig till klostret och ber om förbön. De har tre stora anslagstavlor med lappar från människor som bett om förböner. Dessa tavlor är alltid fulla med lappar och foton som de fått från dem som önskar förbön.

”Den ursprungliga Regeln manar oss att be utan uppehåll. Detta är det allra viktigaste.”
-S:ta Teresa av Jesus

Kallelsen till Karmel är en kallelse till ett liv i det fördolda. Det är ett liv som äger rum i tysthet, långt bort från människornas blickar. Klostermuren omsluter hela klosterområdet och vi förblir här hela vårt liv. Jesus drog sig ofta undan folkskarorna för att be i ensamhet; Han levde under trettio år ett fördolt liv i Nasaret, alltså nästan hela sitt liv på jorden – karmelitnunnan vill efterfölja Honom i detta.

Ända från reformens början valde S:ta Teresa av Jesus det strikt klausurerade livet för sig och sina nunnor. Hon ville återvända till Karmels ursprung och dess ursprungliga Regel, till det eremitiska idealet. Klausuren är ett sätt att skapa en öken, en avskild plats för det nära mötet med Gud.

Med sin reform ville S:ta Teresa att Karmel skulle bistå Kyrkan i hennes stora behov. Nunnorna skulle be, offra och göra bot för prästerna och alla som förkunnar evangeliet. Hon ville rädda själar. Som medel valde hon ett strikt klausurerat liv. Den höga och tjocka muren, gallren och allt det yttre som begränsar nunnornas kontakt med omvärlden är yttre tecken och viktiga medel som leder till målet: föreningen med Gud.

Kallelsen till Karmel är en kallelse till ett liv i tystnad. Tystnaden gör det möjligt att höra Guds milda och försynta röst som alltid vill tala till vårt hjärta. Den helige Johannes av Korset säger:

”Ett ord har Fadern talat och det var hans Son, och det uttalar han alltjämt i evig tystnad och det är i tystnad som de måste höras av själen.”

Det krävs inre och yttre tystnad för att kunna lyssna, för att kunna höra. Därför strävar vi efter att leva i tystnad. Vi bevarar tystnaden under dagen, under arbetet. Tystnaden i Karmel är inte tom, den är menad att bli fylld av Guds närvaro. Den skapar det klimat som gör det lättare att be, att öppna sitt hjärta för Jesus.

”En karmelitnunnas liv, det är tystnaden; hon älskar den över allt annat.”
-S:ta Elisabeth av Treenigheten

Nunnorna lever ett enkelt liv i Karmel och arbetar för sin försörjning. De har en stor trädgård där de odlar frukt och grönsaker som räcker i stort sett hela året. De målar ikoner, syr liturgiska kläder och tillverkar även andra saker för försäljning. De driver ett bokförlag och ger ut en andlig tidskrift. Allt detta, tillsammans med några systrars pension och generösa gåvor från många som vill stödja klostret, gör att det går runt.

Även om karmelitnunnan har en eremitisk kallelse, lever de ett liv i gemenskap. Det är ett oerhört stöd att leva tillsammans, vandra tillsammans mot samma mål. Den tysta gemenskapen under dagen med de andra systrarna är en stor gåva. Och det är också en utmaning, eftersom man inte kan fly från sig själv; det är svårare att leva i en illusion om sig själv när man lever med andra.

”Alla måste vara vänner, alla måste älska varandra, alla måste tycka om och hjälpa varandra.”
-S:ta Teresa av Jesus

Dagen börjar klockan 5.00 på morgonen och nunnorna samlas för att be den första tidebönen Laudes klockan 5.30 – dagen fortsätter med frukost under tystnad – alla måltider intas under tystnad eller högläsning. Klockan 6.45 ringer det till en timmes inre bön. Därefter bes tidebönen Ters som följs av den Heliga Mässan klockan 8.00. Efter Mässan går nunnorna till sina arbetsuppgifter. Klockan 10.30 ringer klockan igen och det är dags för en timmes andlig läsning i cellen. Klockan 11.25 bes tidebönen Sext, därefter är det lunch. Efter lunch och gemensam disk möts de för rekreation. Det är en stund av spontant utbyte och samvaro, då nunnorna talar med varandra, delar saker med varandra, till exempel läser ett brev högt från någons familj, sjunger osv. Sedan är det dags för middagsvila. Klockan 14.00 ringer klockan till tidebönen Non och därefter arbetar alla fram till klockan 16.45 då arbetet avslutas. Klockan 17.00 ringer klockan till en timmes inre bön, som följs av Vesper och kvällsmat. Efter gemensam disk träffas nunnorna till dagens andra rekreation. Dagen avslutas av Completorium klockan 19.55 och läsningstidebönen – de sista tidebönerna under dagen. Mellan 21.00-22.00 har nunnorna en timmes stilla tid i cellen. Tiden mellan Completorium och Laudes följande dag råder den så kallade Stora Tystnaden – då nunnorna inte alls talar med varandra annat än genom teckenspråk eller lappar. Det är en tid av total tystnad och stillhet.