Av Alessandro Macinai.
Det finns stunder i vårt liv då vi blir varse en kallelse som är mycket speciell och som vi känner är riktad enbart till oss. Intuitionen och lyssnandet banar sig väg in i själen och i anden och väcker hjärtat och sinnet. Som av en blixt från klar himmel drabbas vi av ett budskap, av en röst, av ett ljud som omedelbart ställer en fråga till oss och väntar på svar. I det ögonblicket kallas hela vår person att svara. Varför ber Gud just mig göra detta och inte någon annan som är i närheten? Frestelsen att titta bakåt över axeln för att se om det där fingret inte pekar på någon bakom oss får oss att vända oss om, men förstärker budskapet vi fått. Det finns inget tvivel, nu gäller det mig och Han vill verkligen, att jag ska vara hans redskap.
Endast jag kan göra detta, helt säkert inte därför att jag är duktigare och knappast en större fackman, ja, vem vet hur många som kommer att kritisera mig! Hur som helst behöver Herren mig för att förverkliga det han har bett mig göra. Kanske är det just min oerfarenhet som Herren behöver mest, och det räcker att jag säger ja. Så förverkligas mötet med levande Gud. Kallelsen och nåden förmedlas nu, och endast till mig, varför skulle jag ignorera den? I vår frihet kan vi säga ja och finna glädje, vi kan säga nej och gå iväg bedrövade i hjärtat.
Vad är jag mest angelägen om? Att förverkliga det som Herren ber mig göra, eller undra vad människor ska tycka om mig? Hur ofta ger vi inte Gud råd om vad han kan be oss göra: ”Gud, be mig om vad som helst men inte om detta!” Men om jag erbjuder Gud allt, ger jag honom också mina armar, mina händer, min röst; i den stunden står jag inte upp för mig själv utan för Guds handlande. Ofta begraver vi våra talanger och lever i dimma för att inte provocera någon, så att de inte kan döma oss, men nu är det en nådens tid, då Herren behöver just mig. Herren ber mig om något ovanligt, det tycks som om den där rösten drabbar oss i den punkt där vi är som känsligast, som en varm vind som för med sig en doft av hav och väcker nya känslor.
Nu gäller det för mig att gå på upptäcktsfärd, att placera min lampa så att alla kan se mitt sanna jag, så att jag blir ett redskap. Hur många skrattade inte åt den helige Franciskus och trodde han var tokig, och han lät sig ses naken och ömklig, för han tjänade sin sanne Fader. Vi har blivit kallade till livet av evighet och kallelsen till livet upprepas varje gång på olika sätt, den får olika färger och ljud som alltid är nya, men allt bär ett enda namn: Jesus. Nu gäller det för mig att förkroppsliga Kristi kärlek i mitt liv, för att vara ett heligt tempel för Hans Närvaro.
(Ur:Tidningen Eko från Medjugorje, Maria Fridens Drottning 2010)