Påskevangeliets berättelse börjar i nattens mörker: ”Medan det ännu var mörkt kom
Maria från Magdala till graven”. Johannes framhäver att det var natt, inte för att
ange ett klockslag, utan för att det är karakteristiskt för honom att i evangeliet
och breven skriva om ljus och mörker. Han tycker om dessa symboler.
Nattens mörker: det är situationen i världen. Nattens mörker är vår egen situation.
Visserligen kommer också i våra liv dagar som är sprängfyllda av lycka, ögonblick
vi gärna skulle vilja hålla kvar men som bara rinner bort. Men där finns också mörkret,
mörkret som kommer från synden, mörkret från lidandet, mörkret från människors hat,
mörkret från graven, mörkret från en framtid vi inte kan ha något grepp om.
I Jesus Kristus däremot har Ljuset kommit i världen. Redan i sitt företal till
evangeliet, som likt uvertyren till en symfoni, finner vi evangeliets tema, eller om vi
så vill evangeliets ledmotiv, Ljuset. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, kom i världen.”
I Jesus Kristus har Gud, detta bländande ljus som uppfyller hela världsalltet, detta
ljus som i oss blir till en brinnande eld, kommit in i världens mörker och kan
upplysa allt vårt mörker. I honom finns frälsningen från mörkret, i honom finns
ljuset. ”Fadern har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons
rike (Kol 1:13).
Det är människans tragik att hon i en självförstörande drift kan fly ljuset och ge sig
in i mörkret. Redan i evangelieprologen talar Johannes om denna tragik. ”Han kom
till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Men fortfarande gäller hans
löfte för oss: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret
utan ha livets ljus.” De människor vi möter i evangeliet tycks än så länge vara fångna
av alla mörka erfarenheter vi gör i vårt liv och kan ännu inte tro att de i Kristus kan
finna Ljuset. Maria från Magdala går till en grav för att smörja Jesu döda kropp,
lärjungarna springer till en grav, osäkra på vad de skall tänka om Marias ord.
Evangeliet är raka motsatsen till det vi erfar i våra liv. Graven är öppen, den är inte
som våra gravar. Vi gräver dem djupt under markytan och fyller dem med jord. De
som vi har lagt ner i graven kan och vill inte längre komma upp. Men Jesu grav är öppen.
Maria från Magdala förstår inte tecknet, därför tänker hon på att någon kan ha skövlat
graven och springer genast till lärjungarna. För dem berättar hon om sin upptäckt,
hon berättar om den för Simon, hon berättar om den för Johannes. De kan inte heller
finna någon rimlig förklaring, och därför springer de till graven. Johannes, som är
yngre, springer fortare men låter respektfullt Petrus gå före sig in i graven. Petrus
iakttar noga alla detaljer.
Han ser linnebindlarna, han ser duken som man hade täckt Jesu huvud med. Den är
hoprullad för sig. Ingenting tyder på att en tjuv skulle ha tagit kroppen; en tjuv
skulle inte ha velat förlora tid med att rulla ihop svepningen utan bara rusat iväg.
Så som Maria inte hade förstått tecknet med den öppna graven, förstår inte Petrus
tecknet i graven. En skicklig detektiv kan lösa brottsgåtor genom att uppmärksamma
sakförhållanden som inte stämmer överens med vanliga handlingsmönster. Petrus förstår
inte tecknet, för han lever mitt uppe i sin egen historia, och den slutar med graven.
Det är bara den älskade lärjungen, han som går in i graven efter Petrus, som ser och
förstår. Vem har en bättre blick för en annan människa än den som älskar henne?
Johannes förstår att det här i graven börjar något helt nytt som går stick i stäv med
alla våra erfarenheter om mörker och död. Här börjar det nya ljuset lysa in i alla
våra mörka stunder. Graven föder Livet och Ljuset som kommer att uppfylla alla
människor som vill ta emot liv och ljus. Johannes kan ännu inte uttrycka det han ser
i ord. Det gäller för honom som för Petrus: ”Ännu hade de nämligen inte förstått
skriftens ord att han måste uppstå från de döda.” Men han ser och tror. Han förstår
tecknet med den öppna graven och den hoprullade duken. Här är graven inte slutpunkten
utan utgångspunkten. Så öppnar sig för oss två världar. Den ena världen kan vi ha grepp om.
Vi kan se mörkret omkring oss och försvara oss mot alla illusioner om ett liv i ljuset.
Denna värld slutar med döden, den slutar med gravar som man skottar igen och som aldrig
mer öppnas.
Den andra världen är evangeliets värld. Här är graven öppen. Linnebindlar och
huvudduken ligger kvar. Den världen kräver vår tro. Vi måste se de tecken Gud ger
oss i våra liv för att föra oss till ljuset. Den världen har vi inte något grepp om. Vi
kan bara fortsätta framåt. Det är en riskfylld värld. Om den visar sig vara en dröm är
det mest synd om oss som har hängett oss åt en illusion i stället för att njuta av livet
så länge vi bara kunnat.
Kristus har uppstått från graven. Han är inte död. Han lever. Han går vid vår sida.
Precis som Apostlagärningarna berättar om Jesus: ”Han framträdde för dem efter att
ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar
visade sig för dem och talade om Guds rike”, så ger han oss, om vi vill vara hans
lärjungar, många bevis på att han lever. Om vi vill övervinna mörkret i våra liv och
leva i Kristi ljus, finns det inte någon annan väg än den som han själv visar för oss.
”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Låt oss bli
uppmärksamma på alla de tecken han ger oss.
Glädjen vi känner när vi gör något gott, den saliga stillheten när vi riktigt ber,
styrkan vi får i svåra uppgifter, naturen som vaknar till nytt och överströmmande
liv, människor som får kraft att börja på nytt, lidande människor som inte krossas
under sin börda. Alla dessa tecken och många fler ser den som uppriktigt älskar Gud.
De är liksom hälsningar som kommer från Ljusets värld och vill uppmuntra oss att inte
leva i mörkret utan att hänge oss åt det ljus som i Kristus har kommit i världen. Vägen
till att leva allt mer i Kristi ljus består i att vi vågar tro på Jesu ord som säger:
följ mig. Det är som att gå på lina, vi är fulla av rädsla att gå på den, men plötsligt
märker vi att någon är där och håller oss i handen och leder oss till det ljus som
aldrig slocknar.