Vi vet alla att ekumeniken skulle göra snabbare framsteg om inte katolska kyrkan höll fast vid Petrusämbetet, som hon betraktar som något mycket väsentligt. Påven Paulus VI påpekade flera gånger att hans person, eller snarare hans ämbete, var det främsta hindret för ekumenikens framskridande. Just det ämbete som är instiftat av Jesus för att skydda och garantera enheten i hans kyrka tycks nu vara det som mest av allt står i vägen för denna enhet. Man kunde vara frestad att tala om livets ironi. Men livets ironi är i detta fall inget annat än människans olyckliga förmåga att förvandla gott till ont.
Om Gud vet vi att han låter allting samverka till vårt bästa (Rom 8:28). Ingenting kan vara så ont att inte Gud på ett eller annat sätt kan använda det och få ut något gott av det. Detta är en av de underbaraste sidorna av Guds allmakt. En människa som är i harmoni med Gud gör precis på samma sätt. För den som älskar ger allt vad han upplever, även medmänniskornas illvilja och elakhet, anledning till mer kärlek. Men i den mån människan går sina egna vägar, bort från Gud, blir hon också expert på att förvandla allt som var gott till ont. Petrusämbetet, som av Jesus var menat som ett enhetens ämbete, jhar i många människors ögon börjat framstå som ett splittringens ämbete.
Du är Petrus, Klippan
På Jesu fråga: ”Vem säger ni att jag är?” svarar Petrus med en veritabel trosbekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16: 15–16). Jesus själv påpekar att Petrus svar vida överstiger hans egen fattningsförmåga. De ord som Petrus talar, talar han inte av sig själv. ”Min Fader i himlen”, säger Jesus, ”har uppenbarat detta för dig” (17). Och så låter Jesus rollerna bli ombytta. Nu är det han som säger vem Petrus är. Petrus har visserligen inte frågat Jesus: ”Och vem säger du att jag är?” Men Jesus säger det i alla fall. ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna rtill himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (18–19). Petrus trosbekännelse hade träffat mitt i prick. Hittills hade ingen så precist uttryckt Jesu identitet. Om ingen annan kunde det sägas att han var Messias, den levande Gudens Son.
I sin replik till Petrus är Jesus lika precis, lika träffsäker. Han nämner honom vid hans nya namn som han nu för första gången förklarar. Jesus vill att Petrus skall heta Klippa, ty på honom vill han bygga sin kyrka. Senare kommer även de andra apostlarna som grupp att få makten att binda och lösa (Matt 18:18). Men endast till Petrus säger Jesus att han är klippan på vilken kyrkan skall byggas. Endast till honom skall han ge nycklarna till himmelriket. Petrus får en särställning bland apostlarna. Profeten Jesaja hade talat om en hörnsten: ”Så säger Herren: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad.
Den som tror på den behöver inte fly” (28:16). Denna hörnsten är Kristus. Men efter Kristi himmelsfärd kommer hörnstenen ändå att vara synlig intill tidernas slut, i Petrus och hans efterträdare. Det hör till inkarnationens logik att det osynliga skall bli synligt. Så är också den enhet som Jesus önskar för sin kyrka inte enbart en osynlig, dold verklighet. Den osynliga enheten måste bli synlig genom att en man sammanhåller allt.
Förvånar det oss att Jesus vill bygga sin kyrka på klippan? Han hade redan tidigare i en liknelse påpekat att en klok man alltid bygger sitt hus på en klippa och inte på sand. Om huset är byggt på klippan, så kan regnet få ösa ner och floden komma och vindarna blåsa och kasta sig mot huset, det rasar ändå inte (Matt 7: 24–25). Jesus är själv den kloke mannen. Han bygger inte sin kyrka på sand.
Styrk dina bröder
Den andra texten som ligger till grund för Petrusämbetet finner vi hos Lukas. ”Simon, Simon”, säger Jesus, ”Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (22:31–32). Petrus får av Jesus uppdraget att styrka sina bröder i tron.
Det är framför allt på denna text som dogmen om påvens ofelbarhet stöder sig. Hur skulle Petrus kunna styrka sina bröder och hur skulle hans bröder kunna låta sig styrkas av honom om han inte hade fått garantin att han aldrig skulle avvika från den rätta tron? Här har vi på samma gång ett typiskt exempel på hur en trossanning kan vara inbegripen i Guds ord, men på ett så dolt sätt att man inte omedelbart fattar hela räckvidden av detta Guds ord.
Det kan ta tid, lång tid, innan kyrkan, under den helige Andes ledning, upptäcker den fulla innebörden av vissa texter. Och kyrkan blir aldrig färdig med denna uppgift. Guds ord är outtömligt. Ingen kan någonsin fatta hela dess bredd och längd och höjd och djup (jfr Ef 3:18). För att kunna styrka sina bröder måste Petrus och hans efterträdare ha en orubblig fasthet och förankring i tron. Denna absoluta pålitlighet är följden av att Jesus bett för Petrus. En bön som Jesus så uttryckligen ber för Petrus personligen kan inte annat än bli hörd.
Var en herde för mina får
Den tredje texten om Petrusämbetet finner vi i Johannesevangeliets sista kapitel. Tre gånger frågar Jesus Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Och tre gånger svarar Petrus: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Och tre gånger tillägger Jesus: ”Var en herde för mina får” (21:15–17). Här får Petrus sin officiella investitur som herde för hela Kristi hjord. Att det just är Johannes som berättar detta, och det till och med i evangeliets sista kapitel, är inte så märkligt. Evangelierna och Apostlagärningarna visar att Johannes och Petrus är goda vänner.
Deras vänskap är mycket mer än en personlig, privat relation. Hjohannes representerar kärleken i kyrkan, Petrus ämbetet. Kärleken och ämbetet hör ihop, de får aldrig skiljas åt. Just kärlekens evangelium slutar med en ämbetets apoteos: Petrus blir insatt som herde i Kristi ställe. Men denna apoteos vid slutet är förberedd från Johannesevangeliets första kapitel, där Petrus får sitt nya namn av Jesus: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas (det betyder Petrus)” (1:42).
Evangelierna talar så tydligt och eftertryckligt om Petrus särställning i kyrkan att det är svårt att förstå hur man kan undgå att se det. Somliga invänder att det som Jesus lovat Petrus endast gäller honom personligen, och att det är fel att vilja tillämpa det på hans efterträdare på biskopsstolen i Rom. Men vore det inte underligt om Johannes, som alltid noga genomtänker vad han säger och hos vilken nästan varje ord har en djupdimension, högtidligt avslutade sitt evangelium med en liten anekdot om Petrus, som endast angår honom personligen?
Det är uppenbart att Johannes här talar – om han gör det direkt eller via en lärjunge gör knappast någon skillnad – om kyrkans fundamentala struktur. Han visar hur Jesu löfte till Petrus, att han skall bygga sin kyrka på honom, nu infrias; hur Jesus faktiskt bygger sin kyrka på Petrus genom att insätta honom som herde för sin hjord. Hur skulle Jesus kunna påstå att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan om hans löfte till Petrus vore begränsat till dennes livstid.
Petrus lever än i dag i biskopen av Rom ”Tu es Petrus” (du är Petrus), sjunger capella sixtina när påven träder in i Petruskyrkan. Detta överensstämmer bokstavligen med det som evangelierna berättar. Den klippa på vilken kyrkan är byggd behöver vi inte söka i ett avlägset förflutet. Den är inte död. Den lever.
(Ur: Karmel 1983:4)
Påven Franciskus:
Eftersom jag är kallad att omsätta i praktiken det jag ber andra om, måste jag också tänka på påveämbetets omvändelse. Det är min plikt som biskop av Rom att vara öppen för förslag som kan hjälpa till att göra utövandet av mitt ämbete mer troget den betydelse Jesus Kristus har önskat ge det och att presentera behoven av evangelisation. Påven Johannes Paulus II har bett om hjälp att finna ”ett sätt att utöva primatet som, även om det på intet sätt är möjligt att avstå från det väsentliga i dess uppdrag, ändå är öppet för en ny situation”. Vi har haft mycket lite framgång i det avseendet.
Påveämbetet och den universella kyrkans centrala strukturer behöver också höra kallelsen till pastoral omvändelse. Det Andra Vatikankonciliet har hävdat att biskopskonferenserna i likhet med de gamla patriarkkyrkorna är i position ”att bidra på många och fruktbärande sätt till det konkreta förverkligandet av den kollegiala andan”. Ändå har detta önskemål inte fullt uppnåtts, eftersom en rättslig status för biskopskonferenserna, som skulle se dem som innehavare av specifika egenskaper inklusive verklig undervisande auktoritet i läran, inte än tillräckligt utarbetats. Överdriven centralisering gör Kyrkans liv och hennes uppsökande mission mer komplicerad, snarare än att den skulle visa sig vara till hjälp.
(Ur: Evangelii gaudium)