Herren är nära. Herren kommer. Kom, Herre, och dröj inte. Advent talar om
Herrens ankomst, men också om hans återkomst. Vår Gud är en Gud som kommer
till oss. Det är inte vi som kommer honom till mötes utan tvärtom. Ja, han har
redan kommit, en gång för alla. Vi behöver bara ta emot honom. När Guds enfödde
Son blir människa och föds i Betlehem, har Gud kommit oss så nära som det bara
går. Herren är nära.
Alltsedan dess är Guds närhet och närvaro ett obestridligt faktum som ingenting
kan ändra på. Det är bara så. Antingen vi tror på det eller ej. Antingen vi bryr oss
om det eller inte: Herren är nära. Inkarnationen och dess handfasta realism är
grunden som vi står på och som ingenting kan ändra på. Från Guds sida är närheten
till oss total. Han har kommit en gång för alla. Så är det.
Guds ankomst får vi ta emot med glädje. ”Gläd er alltid i Herren”, säger Paulus,
”än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4:4). Han vill understryka vad som är
grundklimatet och grundtonen i vår kristna existens. Glädjen. Vi tror på det glada
budskapet. Gud är kärlek och har kommit oss nära i sin människoblivne Son.
Ingenting kan ta ifrån oss den glädjen. ”Gör er inga bekymmer”, säger Paulus
(Fil 4:6). Hur svårt livet än kan bli är glädjen det fasta fundament där vi alltid får stå.
Jesus Kristus är grundstenen som är lagd en gång för alla.
Och den ligger alltid lika stadigt, oberoende av inre och yttre växlingar. Herren är
nära. Alltid och överallt. Just detta klippfasta i vår tro på Guds närvaro och
ankomst är så viktigt för oss i vår tid, där allt annat är utsatt för ständig förändring,
ombyte och omväxling. Därför är det så viktigt nu i advent att se att Herren är den
som redan har kommit, definitivt och oåterkalleligt, en gång för alla. Han har gett
oss en glädje som grunden i tillvaron. Så är det bara.
Allt detta är nåd och gåva. Trons nåd är Guds gåva, och gåvan är Gud själv som
kommit till oss i Jesus Kristus. Och en gåva är till för att tas emot. Glädjen måste tas
emot. Herrens ankomst måste bejakas, accepteras. Detta kan vi kalla det andra
steget i adventstidens budskap: att vi också får göra något, om det så bara är att ta
emot den största tänkbara gåvan, Gud själv. ”Vad skall vi då göra?” frågar folket
Johannes döparen (Luk 3:10).
Vi människor vill alltid göra något. Och detta behov, som förvisso ligger i vår natur,
har i vår tid fått så stort spelrum att det ibland trängt undan det som är ett ännu
större behov: att bara få vara och ta emot vår existens som gåva och nåd. För många
människor ligger deras identitet bara i det de gör. Aktiviteten tycks ha blivit deras
enda existensberättigande. Vad de är tycks mindre viktigt än vad de gör.
Just därför är advent en väckarklocka, ja, ett befrielses glädjebudskap för vår tid:
”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel… Frukta inte, Sion, låt ej modet falla.
Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa. Han gläder sig över dig med
lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel” (Ur Sef 3)
Gud finner sin stora glädje i att älska oss, att komma oss nära, att bo bland
människors barn.
Vi är bara genom att vara till viktiga för honom. Vi är hans
ögonsten. Vår identitet är att få vara Guds ögonsten. Gud kommer till världen för
att göra det klart för alla och envar: du är min ögonsten. Glädjen över detta kan
ingen ta ifrån oss. Ingen yttre makt i världen och ingen inre växling i vårt sinne kan
ta ifrån oss vår djupa identitet som Guds ögonsten.
Men när vi väl tagit emot gåvan och accepterat glädjen över att Herren är oss så nära
och att han kommit för vår skull, då infinner sig genast frågan: ”Vad skall vi då
göra?” Vi vill uttrycka det vi är i det vi gör. Är vi Guds ögonsten, oändligt älskade,
då vill vi också besvara denna kärlek i allt vad vi gör. Redan Johannes döparen
försökte uttrycka denna sanning: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt
den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt” (Luk 3:11).
Och med Jesus blir allt detta ännu mer påträngande: han har ju döpt oss med helig
ande och eld. Kärlekens eld har ingjutits i våra ådror. Samma förtärande kärlekseld
som brinner i Guds hjärta finns nu i oss. Så det är inte att undra på att vi måste
fråga: ”Vad skall vi då göra?” Inifrån drivs vi av kärlekens eld att göra vad Jesus
gjorde. Så är det bara. Vi kan bara finna den fulla glädjen när vårt inre kan uttrycka
sig i det vi gör. Bara så blir vi oss själva.
Adventstidens glädje har därför en ton av allvar. Advent är också en tid av bot och
omvändelse. Guds närhet bränns. Hans kärlekseld gör ont. Inför Kristi ankomst till
världen som ett nyfött barn och inför hans återkomst som världens herre och
domare, får vi känna jublande glädje, men inte en triumfatorisk, självgod glädje,
utan en ödmjukhetens glädje som i sig rymmer en god portion allvar.
”Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin
lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar” (Luk 3:9). Johannes
döparens ord påminner oss om en obekväm sanning: Guds kärleks eld är alltid en
förtärande eld.
Försöker vi öppna oss för den, förtär den vår synd och själviskhet. Det gör ont, men
helar oss på djupet, både i detta livet och i övergången till evigheten. Men vi kan
också sluta oss för Guds kärlekseld, den möjligheten finns också. Kärleken tvingar
sig inte på. Den brinner alltid, den erbjuder sig alltid som en fri gåva. Och det är vår
stora gåva att få ta emot den och förvandlas av den. Men det är på allvar. Det är
allvar i glädjen. Herren är nära. Herren kommer. Så är det bara.