En predikan för pingstdagen, årg. B
av Wilfrid Stinissen ocd
I den apostoliska trosbekännelsen säger vi i ett enda andetag: ”Jag tror på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund.” Anden och kyrkan hör ihop. Det är ju den helige Ande som grundar kyrkan. Utan honom finns det ingen helig, katolsk kyrka. Pingstberättelsen, som vi hörde i den första läsningen, visar det på ett övertydligt sätt. Den yttre ramen för kyrkan fanns redan före pingst. Det fanns en stor skara lärjungar som hade följt Jesus och som trodde på honom. Jesus hade instiftat sakramenten, apostlarna hade blivit prästvigda, och det hela var byggt på klippan, Petrus, som hade fått nycklarna till himmelriket. Men allt detta var dött, en livlös institution. Det fanns oerhörda möjligheter, men ingen av dem var aktualiserad. Allt låg i ett slumrande tillstånd och väntade på att väckas. Jesus hade kommit för att tända en eld på jorden. Han hade gjort allt i ordning, men den gnista som skulle sätta det hela i brand fattades. Denna gnista kom från den helige Ande. När han kom över lärjungarna, började det brinna i dem. blodet började strömma, ögonen kunde se, öronen började höra och tungorna talade.
Innan den helige Ande kom var alla stumma, de hade inget att säga till varandra och hade ingen levande kommunikation. Men när den helige Ande kom, när lärjungarna blev påverkade, ja, riktigt berusade av honom, började de tala. Inte endast på ett språk, utan på många språk samtidigt. Alla som var församlade i Jerusalem och tillhörde många olika nationer tilltalades på sitt eget språk.
Att i ett främmande land få höra sitt modersmål är alltid en glad överraskning. Man känner sig hemma med ens. Här, på pingstdagen, grundade den helige Ande en kyrka, ett kyriakón– så låter det ursprungliga grekiska ordet – ett Herrens hus, där alla fick känna sig hemma. Helt främmande människor kände sig plötsligt besläktade, det var som om de känt varandra i många år.
Om det finns en kyrka, om det finns en de heligas gemenskap, är det tack vare den helige Ande. Det är på pingstdagen det börjar. Då faller en gnista från Guds eget väsen ner på jorden och allt blir plötsligt annorlunda. Såsom det var i himmelen, så blir det nu också på jorden. Om man ville ge en definition på Gud, skulle man kunna säga att Guds väsen består i att vara ”för varandra”. Hos Gud är det inte så, som det alltför ofta är hos oss, att han i ett första moment har en egen, privat personlighet, som han bygger upp och försöker skydda, för att sedan, i ett andra moment, öppna sig och meddela sig själv. Nej, i Gud finns det ingenting som inte är ”för varandra”. Faderns hela väsen består i att föda Sonen, och Sonens hela väsen består i att finnas till för Fadern. Och den helige Ande är ingenting annat än själva deras kommunikation.
Så förstår man att det börjar hända något bland människorna när detta gudomliga ”för varandra” faller ned på jorden. Det är som i Hesekiels vision, där alla förtorkade ben, som ligger utspridda på slätten, plötsligen, när Hesekiel profeterar över dem, kommer samman, så att det ena benet fogas till det andra (Hes 37). Där Anden visar sig, där söker man sig till varandra, där börjar man älska. Och ju mer vi öppnar oss för Anden, desto mer öppnar han oss för varandra. Vi behöver inte välja mellan Gud och människan. Ju mer vi väljer Gud, desto mer väljer vi också medmänniskan. Den som låter sig fyllas av Anden blir, enligt Origenes vackra uttryck, en anima ecclesiastica, ”en kyrklig själ”. Hon är inte längre en person som lever ett privatliv, hon är till för de andra, hon är öppen åt alla håll, hon har, som de underliga djuren i Uppenbarelseboken, fullt med ögon, framtill och baktill (4:6).
Maria var en sådan anima ecclesiastica;därför att hon var fullständigt öppen för den helige Ande blev hon också moder till hela mänskligheten.
Att den helige Ande grundar de heligas gemenskap betyder att alla som låter sig fyllas av Anden hädanefter ger utan beräkning. De bara strålar ut och bekymrar sig inte om den andre strålar tillbaka. ”Kraft gick ut från honom”, säger evangelisterna om Jesus när han gjorde under. Och det verkade som om Jesus inte visste vem som mottog hans kraft. När man sätter likhetstecken mellan de heligas gemenskap och den heliga katolska kyrkan här på jorden, kan man visserligen säga att det också finns många ”profitörer”, sådana som får utan att själva vilja ge. Men egentligen ”profiterar” vi alla. Även de största helgonen drar fördel av Marias ja vid bebådelsen. Alla är vi under hennes mantel. Och under hennes mantel har andra helgon en mindre mantel, men de vet inte precis vem som gömmer sig under den.
Kunskapen om hur långt ens fruktbarhet sträcker sig är, åtminstone här på jorden, Guds hemlighet. Det finns också en motsatt rörelse: en dålig lem kan förgifta atmosfären. Det onda smittar av sig. Men ändå kan det onda inte förstöra det goda. Det goda lider under det ondas angrepp, men detta lidande blir till förnyad och fördjupad fruktbarhet.
I början av mässan hälsar prästen församlingen och önskar att ”den helige Andes gemenskap” skall vara med dem alla. Han tillönskar dem den gemenskap som är en frukt av den helige Andes närvaro. Det är mycket uppmuntrande och oändligt trösterikt att veta att det i kyrkan finns en absolut gemenskap och en radikal kommunism. För det innebär en outtömlig rikedom som vi alla får ösa ur. Marias och Paulus och Franciskus och Teresas kärlek är också min. Samtidigt gör denna överflödande rikedom oss också ödmjuka och fattiga, för vi upptäcker att vi får oändligt mycket mer än vad vi kan ge. Ju mer vi får, desto mindre känner vi oss. Men litenheten utesluter inte en stor fruktbarhet. Den fattiga änkan vid offerkistan gav i sin fattigdom mer än alla andra. De fattiga i anden kommer inte bara själva in i himmelriket, de öppnar också himmelriket för andra.
Det gäller alltså att vi i dag öppnar våra fönster och dörrar för Anden.. eller ännu bättre, det gäller att stå ute i blåsten. När vi har öppnat oss, så att Anden kan blåsa rakt igenom oss, då öppnar han oss för varandra. När vi då upprepar: ”Jag tror på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund”, då är det inte längre tomma ord. Då inte endast tror vi det, utan vi vet att det är sant.