Vårt kloster behöver renoveras och gåvor tas tacksamt emot!

Bankgiro 5018-8952 eller Swish 123 676 10 27

(Om du swishar, lämna gärna adress eller e-mail, så hör vi av oss!)

***

STORT OCH VARMT TACK TILL ALLA SOM GER OSS GÅVOR!!

Nederst på sidan finner du en liten berättelse om hur renoveringen går

***

 

Några av de första  bilderna!

 

 

Sine oratione iam nihil est Carmelus

Utan bön är Karmel ingenting

 

MEDDELANDE I SAMBAND MED CORONAVIRUSET.

Eftersom den aktuella situationen kräver stor försiktighet, har vi beslutet att tills vidare utsätta firandet av våra systrars guld- resp. silverjubileum som var annonserade att äga rum lördag 28 mars och lördag 4 april. Vi återkommer med information när nya datum blivit bestämda.

Under tiden bär vi fram till Herren våra innerligaste böner för alla som drabbats av viruset och för ett snarligt slut på pandemin. Gud har allt i sina goda Fadershänder – vi får vara trygga i Honom!

Karmelitbrödernas kapell är tills vidare stängt för allmänhetens deltagande i gudstjänsterna men möjlighet till bikt finns alltjämt. Kontakta P Clemens på tel 076-1642945.

Tankeställare om bönen

 ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader, som ser i det fördolda” (Matt 6:6). Det är vår Herres uppmaning i fastetidens början (Askonsdagens evangelium). Alla vet vi att bönen är strikt nödvändig för det kristna livet. Men är den också en verklighet i vårt personliga liv? Det är en fråga vi borde ställa oss, särskilt under Fastetiden då vi bereder oss för Påskens glädje.

Man måste vilja be. Men måste lära sig att be, säger Katolska Kyrkans Katekes (2650). Det går ju inte av sig självt. Man måste inse bönens nödvändig­het och gå från insikt till handling. Annars blir hindren oöver­stigliga. Man är för trött, har ingen lust, är inte i stämning…

Bön kräver alltid ansträngning (2725). Den som vill be måste veta att bönen ofta förefaller oss vara svår och att vi lätt kan tappa modet. Frestaren gör allt för att få människan att vända sig bort från bönen och föreningen med sin Gud (2725). Bönen år alltså inte förbehållen dem som har lätt för att be, för det är aldrig lätt men Kristus kommer varje människa till mötes. Han är den som söker oss först  (2560). Där ligger grunden för vår förtröstan: bönen är en kamp men vi är säkra på att kunna vinna den (om vi verkligen vill) därför att Gud önskar det ännu mer än vi. Gud törstar efter att få möta oss i bönen. Den är ju inte först och främst en rörelse från människan till Gud utan från Gud till människan…