Utdrag ur en artikel av Philippe de Jésus-Marie, karmelit

Karmelitorden föddes i hemlighet, i hjärtats fördolda kallelse hos några män som tagit ett definitivt beslut att dölja sina liv i Gud tillsammans med Kristus. De hade ingen officiell grundare, inget annat program än att leva ett evangelisk liv på Karmelbergets heliga mark, en mark som helgats av Kristus och före honom av det gamla Förbundets profeter. Deras korta levnadsregel har genom seklerna inspirerat många Kristi lärjungar till förnyelse och fördjupning i det andliga livet. Vilken är då denna dolda sådd, gömd i klippans gömsle, i öknens håla, som kommer att breda ut sin sköna frukt under seklernas gång?

Denna Karmels hemlighet är en närvaro. En diskret, ödmjuk närvaro, mild och därför oemotståndlig. Karmels kontemplativa kallelse, hemligheten med vägen till föreningen med Gud, har sin yttersta källa i Marias närvaro, jungfrun från Nasaret, den ödmjuka dottern av Israel, utvald att vara Guds Moder och Moder till allt liv i Gud. Hennes rena hjärta och hennes jungfruliga sköte var det inkarnerade Ordets första tempel. Hon är den som hjälper oss att bygga den inre boningen, denna Karmels “mystiska rymd”, där Ordet skall uttalas, där Faderns ende Son skall, så att säga, anta kött för att leva bland människors barn och där ha sitt behag. Marias hjärta är modellen, arketypen för den kristna själen som öppnar sig för Guds kärleksfulla närvaro. På ett djupare plan är det i detta moderssköte som Guds liv formas i oss och låter vårt dop uppnå sin fulla mognad.