”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader, som ser i det fördolda” (Matt 6:6). Det är vår Herres uppmaning i fastetidens början (Askonsdagens evangelium). Alla vet vi att bönen är strikt nödvändig för det kristna livet. Men är den också en verklighet i vårt personliga liv? Det är en fråga vi borde ställa oss, särskilt under Fastetiden då vi bereder oss för Påskens glädje.

Man måste vilja be. Men måste lära sig att be, säger Katolska Kyrkans Katekes (2650).

Det går ju inte av sig självt. Man måste inse bönens nödvändig­het och gå från insikt till handling. Annars blir hindren oöver­stigliga. Man är för trött, har ingen lust, är inte i stämning…

Bön kräver alltid ansträngning (2725).

Den som vill be måste veta att bönen ofta förefaller oss vara svår och att vi lätt kan tappa modet. Frestaren gör allt för att få människan att vända sig bort från bönen och föreningen med sin Gud (2725). Bönen år alltså inte förbehållen dem som har lätt för att be, för det är aldrig lätt men

Kristus kommer varje människa till mötes. Han är den som söker oss först  (2560).

Där ligger grunden för vår förtröstan: bönen är en kamp men vi är säkra på att kunna vinna den (om vi verkligen vill) därför att Gud önskar det ännu mer än vi. Gud törstar efter att få möta oss i bönen. Den är ju inte först och främst en rörelse från människan till Gud utan från Gud till människan…