En predikan av Wilfrid Stinissen OCD (Mk 1:12-15)
För att helt förstå det som Markus berättar, måste vi läsa de två eller tre verser som står före dagens text. Där sägs det att Jesus blir döpt av Johannes, att Anden sänker sig ner över honom och att en röst från himlen säger: ” ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Omedelbart därefter, med detsamma, driver Anden Jesus ut i öknen. Markus använder ett ännu kraftigare ord: ekballô, kasta ut. Längre fram i sitt evangelium kommer han att använda samma verb för att berätta hur Jesus ”driver ut” onda andar. Är det inte märkligt? Jesus döps, han tar emot Anden, han får höra sin Faders röst som säger att han är dennes älskade Son, och så driver, eller bokstavligen kastar, Anden honom in i öknen för att där kämpa mot de onda makterna. Lite oväntat är det i alla fall! Jesus talar av personlig erfarenhet när han säger till Nikodemos: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Det första som Aden gör när han kommer ner över en människa är att överbevisa om synd (Joh 16:8), han tvingar henne att ta upp kampen mot synden. Att ta emot Anden gör inte livet lättare, men visst gör det livet meningsfullt och fruktbart.
Jesus drivs av Anden till öknen. Öknen har en dubbel mening, ett dubbelt ansikte. Å ena sidan står öknen för den fientliga världen. De vilda djuren, som har sin hemvist i öknen, symboliserar de onda makterna. Att tränga in i öknen betyder att konfronteras med djävulen, att bli utsatt för Satans angrepp. Öknen är frestelsens plats. Israel blev av Gud driven ut ur Egypten, till öknen, för att där sätts på prov. – Å andra sidan är öknen också den plats där frälsningen bryter in. Det är i öknen som Gud sluter förbund med sitt folk på Sinai, det är i öknen som Gud gör sina stora underverk, det är där han när sitt folk med en himmelsk föda. Det är i öknen som Gud, enligt profeten Hosea, talar ljuvligt till människans hjärta (2:14). I öknen finner man både Gud och djävulen. Alla som har en än så liten erfarenhet av livet i öknen vet hur Gud och Satan är där, och mycket nära varandra. Kanske finner man Gud så lätt i öknen just därför att också djävulen är med. Kanske är öknen en frälsningens plats just därför att den är en frestelsens plats. På ett mysteriöst sätt är djävulen Guds tjänare. En mycket ovillig tjänare, visst. Han har inte alls för avsikt att stå till tjänst. Men Gud är honom så överlägsen att han oupphörligt vänder Satans lister och ord mot honom själv. djävulen blir ständigt lurad av Gud. Han tjänar Gud mot sin egen vilja. Man förstår att helgonen ofta talat om djävulen med en viss ironi. Det är verkligen lustigt att se hur han ständigt på nytt faller i den grop han grävt för andra. Ju hårdare djävulen kämpar mot Gud, desto större och härligare blir Guds seger över honom. Varje knä måste böja sig för Gud, inte endast i himlen och på jorden, utan också under jorden.
Frestelsens ort är n frälsningens ort.” Vi vet”, skriver Paulus, ”att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte” (Rom 5:3–5). Alltid har Israel nostalgiskt längtat tillbaka till ökentiden, då folket visserligen blev hårt prövat, men då Gud också var så nära. Där uppfostrade Gud sitt folk med oändlig ömhet och omsorg. Öknens prövning och frestelse hade fått ett positivt förtecken. När det redan var så i det Gamla förbundet, så blir det ännu mycket mer sant i det Nya förbundet. Jesu kamp mot Satan i öknen är en kosmisk kamp, en sammanstötning av de högsta andliga makterna på en nivå vars djup vi inte ens anar. Ur denna kamp träder Jesus fram som segrare. Här i öknen, i början av sitt offentliga liv, vinner Jesus en första seger över mörkret. På korset skall han komma att vinna en slutgiltig och definitiv seger. Aldrig har Satan fört en så förbittrad kamp som när han kämpade mot Jesus, och aldrig har en seger varit så överväldigande och så total.
Förstår vi tillräckligt vad detta betyder för oss? Jesus har besegrat det onda, en gång för alla. Mörkret har ingen makt mer över honom. Men hans seger är inte en privatsak. Hans seger tillhör inte honom ensam. Han har kämpat för vår skull och segrat för vår skull. Som den lille David kämpar mot Goliat och genom honom hela Israel vinner seger för filisteerna, så är också Jesu seger hela mänsklighetens seger. Alla besegrar vi djävulen, bara vi är i Jesus. Om vi är svaga eller starka spelar ingen roll. Jesus kämpar för oss, och han är stark. Om vi är starka frestas vi kanske att lita på vår egen styrka. Och då lever vi ständigt på avgrundens yttersta rand, för vi vet aldrig om vår kraft kommer att räcka till. Vi måste göra som det står i psalmen: ”Andra litar till vagnar och hästar, men vi litar till Herrens, vår Guds, namn” (Ps 20:8).
Har vi inte alla upplevt det många gånger? När vi blev besegrade av det onda, när vi gav efter för frestelsen, var det för att vi i det ögonblicket inte var i Jesus. Vi kämpade på egen hand, eller vi kämpade kanske inte alls, och frestelsen tog överhanden. När vi däremot var i Jesus, när vi tänkte på honom och litade på honom, hade frestelsen ingen makt över oss. Det enda som behövs är att vara i Jesus, att bli medveten om det som kyrkan under fastetiden sjunger i sin morgonbön: ”Vi är ej längre utanför – i dig vi lever, lider dör”.
Vi behöver inte vara rädda för att ge oss in i öknen. Jesus är där och han kämpar för oss.