En predikan för tredje påsksöndagen – B (Luk 24: 35–48)
av Emmanuel Martens, karmelit (1920–2007)
”Ni skall vittna om allt detta”, nämligen min uppståndelse, så lyder en av Herrens sista befallningar på jorden. Och verkligen blev det mest påfallande i apostlarnas förkunnelse ett ständigt upprepat vittnesbörd om Jesu uppståndelse. Så hörde vi i dagens första läsning Petrus förkunna för folket: ”Vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.” Jesu seger över döden, den Korsfäste som i sanning lever och gör oss delaktiga av sitt nya, eviga liv: detta var den centrala punkten i urkyrkans både lära och liv. Det var denna djupa övertygelse som gjorde alla kristna till ett slags apostlar, dvs. till vittnen om uppståndelsen. Och de vittnade inte bara, kanske inte ens först och främst, med sina ord. Deras tro var så levande att de strålade ut den: genom sin kärlek, sin glädje, sitt mod och sin ståndaktighet i förföljelsen. Att den unga kyrkan kunde utbreda sig så påfallande snabbt över hela det romerska riket var bl.a. en följd av de första kristnas levande tro på uppståndelsen.
Nu är det tyvärr ett faktum att kristendomen inte längre har samma överväldigande kraft som i början, att den ofta, särskilt i västerlandet, är slö och apatisk. ”Vi kristna”, så klagade den store teologen och vetenskapsmannen Teilhard de Chardin, ”är inte längre smittsamma.” Men beror det inte på att tron på uppståndelsen, alltså vår bestämmelse att en gång få delta i Kristi eviga härlighet, mestadels slumrar. Våra liv präglas inte längre av uppståndelsens glädje. Det är så mycket annat som fyller våra dagar med kortsiktiga bekymmer och falska drömmar som gör oss tröga i tron. Det går så långt – statistikerna bevisar det – att många som fortfarande kallar sig kristna inte längre tror på ett liv efter döden. Man undrar vad det är för en kristendom där själva grundvalen för tron är undergrävd.
Det är naturligtvis så att uppståndelsen, både Kristi uppståndelse och vår, är ett mysterium, ett trons mysterium. Visst är Kristi uppståndelse ett historiskt faktum, men hur hans mänskliga natur träder in i Guds härlighet, och hur vi själva kommer att göra det, det överstiger vår erfarenhets gränser. Tron innebär alltid att vi överlämnar oss blint åt Guds handlande. Men Guds försyn leder oss, den ger oss tillfälle att upptäcka den, liksom den Uppståndnes verklighet blev upptäckt av lärjungarna i dagens evangelium. Det gick inte utan motstånd från deras sida. Jesu lidande och död hade ju varit en radikal prövning för deras tro på honom. De såg nog alla ”sorgsna” ut den första påskdagen och inte bara de två på vägen till Emmaus som Lukas berättar om. Deras stora dröm var krossad, definitivt, så tänkte de. Vad kvinnorna berättade, de som hade gått till graven och fått höra av änglar att Jesus hade stått upp, var för dem ”bara prat” (Luk 24:11). Men då är Jesus plötsligt där, ”mitt ibland dem”. Räcker det för dem för att komma till tro? Nej, de måste genomgå en hel process, från förskräckelse och rädsla till glädje och förvåning, men de tror inte förrän Jesus har ”öppnat deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.”
Våra omständigheter och behov är naturligtvis annorlunda än apostlarnas. På något sätt kan och skall vi alla möta vår uppståndne Herre. Han lever ju här och nu och är oss lika nära som han var sina lärjungar. Han kommer inte att visa sig för oss livslevande. Men han kan och vill bli livslevande för vårt ”inre öga”, vår tro. Ständigt vill han öppna våra sinnen och vårt hjärta för hans verklighet. Det kan han, för han är vår uppståndne Herre, och det vill han, för han är vår Frälsare som gav sitt liv för att vi i sanning skall leva. Allt beror alltså på oss själva. Vi måste lära oss att erkänna honom som vår levande Herre mitt i vårt dagliga liv, vi måste söka hans närvaro i Skriften, i bönen, i sakramenten, och vi måste öppna oss för hans frälsande kraft i livets prövningar. Motståndet som Jesus fann hos sina lärjungar finner han hos oss alla. Hos Markus läser vi att Jesus förebrådde lärjungarna deras otro och halsstarrighet (16:14), egentligen ”deras hjärtans hårdhet”. Det är vår egentliga sjukdom, våra hjärtan är hårda som redan profeten Jeremia sade. De är hårda på grund av vår själviskhet, och så länge vi lever i denna själviskhet kan vi inte till fullo bli mottagliga för den Uppståndne, som ständigt bankar på vårt hjärtas dörr och väntar tills vi öppnar (Jfr Upp 3:20). Men om vi, med Herrens nåd, försöker att både själva stå upp från vår själviskhet för att leva i kärlekens nya liv ochatt verkligen möta den Uppståndne i vårt inre, då blir han ”levande” för oss, då kan han så småningom bryta vårt motstånd och göra våra hjärtan fogliga och mjuka. Hela vårt kristna liv är en långsam process med dessa två aspekter: vi söker att möta den Uppståndne som verkligen är närvarande i vårt liv och väntar på oss, och samtidigt öppnar vi oss för hans seger över synd och död, vilket redan är en verklighet för var och en av oss. Att bara tro och inte handla är lika meningslöst som att handla utan en levande tro.
Ni skall vittna om detta, nämligen Herrens uppståndelse, som också är ett löfte om vår egen uppståndelse, så talar Jesus i dag till oss alla. Fadern som har uppväckt honom från de döda är också allas vår Fader. Han älskar oss med samma gudomliga kärlek som med vilken han älskar sin Son, en kärlek som är evig så som han själv är evig. Låt oss alltså, som sanna kristna, även om frälsningens nåd bara så småningom kan förverkligas i vår jordiska tillvaro, alltid leva i påskens glädje. Och låt oss som de första kristna bli vittnen om uppståndelsen, både Herrens och vår, trovärdiga vittnen, smittsamma kristna.