5:e söndagen i fastan B

Homily for Sunday Lent 5B on Jn 12:20-30

by Dom Benedict Hardy OSB

 Sir, we should like to see Jesus (Jn 12:21).

“Of course we don’t mean we want to see him merely as one of the crowd; merely externally. What we should like, with your help, is to contemplate him, as he truly is; to behold something of his inner beauty, his relationship with his Father, his divine dignity.


Sir, we understand that Jesus wants us to behold him as lifted up, exalted. So we should like you to help us understand something of what this means for us, and for the whole world. In our contemplative gaze, we should like to see how, from the Cross of Jesus, there flows life, and forgiveness, and reconciliation, and communion, and salvation, and holiness, and hope, and joy, and access to heaven, and the destruction of death, and of sin, and of hell. And seeing all that, we should like, one day, through it all, to see Jesus as he is lifted up also in his heavenly glory. We should like to see him there, so as to be with him there; so as to share his glory, his victory, his divine Sonship; so as to receive, eternally, all he came to give us, in the fullness of life and light and love.”


St. John wrote his Gospel to answer that holy request of the Greeks, which is also our own request. The Catholic Church also answers it. She does so in all her life, and in her preaching, and in her liturgy, particularly as it will unfold over the coming weeks. The Church holds Jesus up to us, inviting us to see him, and in seeing him to believe in him, to love him, to worship him. For the Church believes that what Jesus said is true: “whoever sees me, sees the Father; sees God (Jn 12:45; 14:9); and whoever believes in me, has eternal life in my name” (cf. 6:40; 20:31).


In holding up before us today the image of Jesus crucified, the Church offers us a very strong interpretation of his death. Just by way of comparison, one might think of soldiers who die fighting heroically in a noble cause; or perhaps of firemen who die in the attempt to rescue people trapped in a burning building. We venerate the memory of such people; we say they laid down their lives for others; we even say they offered the supreme sacrifice. And we are right to do so. But as a matter of fact, their death helped nobody. It was a sad accident that they would have avoided if they could. In itself, it achieved nothing. What mattered was their life, not their death.


With Jesus, it is different. Faith tells us that, far from being a sad accident of history, his death was the centre of all history. So we proclaim it, rejoice in it, hold it up before the world, look to it when we need consolation, or strength, or assurance; when we are in trouble; when we want to pray. Of course we know that Christ’s Cross cannot be separated from the Resurrection that followed. Nevertheless, Holy Scripture insists that Christ’s death, of itself, has power to save.


Not, of course, that his death lacked anything at all of natural human pain and sadness and loss. The words of Jesus as reported by St. John in today’s Gospel about his soul being troubled evoke the agony in the garden of Gethsemane as reported by the other Gospel writers. The passage we read today from the letter to the Hebrews says the same thing, even more strongly. Our translation though is too weak. The author of Hebrews tells us that the man Jesus offered up prayer and entreaty, “with tears”. We know that Jesus wept, with a depth and intensity of feeling we can only begin to guess, at the grave of Lazarus. We know too that in Gethsemane he experienced emotions of horror and desolation to an extreme degree. Our passage tells us that he prayed also, not just “aloud”, but “with a great cry”. The author of Hebrews here evokes all the humanly felt anguish of Jesus, which culminated in final great cry of the Cross (cf. Mark 15:36).


But for the author of Hebrews, Christ’s death was the opposite of merely passive, merely sad. On the contrary, it was the one, central, all sufficient, perfectly efficacious act of Christ our great High Priest. That Priestly act, that holy sacrifice achieved what the animal sacrifices of the Old Testament could never achieve. As we read today, it became “the source of eternal salvation for all who obey him.”


The prophecy of Jeremiah we heard in our first reading today is quoted in its entirety by the author of Hebrews (8:8-12). Jeremiah had foretold the coming of a new and eternal covenant. What he foretold has come about, through Christ’s saving blood. We hear this affirmed at the consecration of the chalice in every Mass. By that blood of the covenant, the sins that separate us from God are washed away; a new communion with God is opened up; we are given direct access to God, in mutual knowledge and love and belonging (Jer 31:33-34).


In today’s Gospel Jesus speaks of his death as a grain of wheat which falls into the ground in order to yield a rich harvest. He refuses to avoid the hour of his death, declaring that it was for this very reason that he came. He speaks of his death giving glory to his Father, and also bringing glory for himself. And: when I am lifted up, he says, I shall draw all men, or all things, to myself. Lifted up, that is, between heaven and earth, as our Mediator and High Priest, as our Redeemer and Lord, Jesus stretches his hands out wide in an embrace of love and mercy which includes everyone without exception.


Sir, said the Greeks, we should like to see Jesus. In today’s Gospel, Jesus himself responds to that request. If you really want to see me, he says; if you really want the fullness of communion with me, then you must identify yourself with me, in my humility and obedience, in my self gift, in my death. You must be ready to die to self, to sin. You must reject all the values of this world, and of its Prince the devil. You must be ready to lose your life for my sake; you must serve me, as I have served you; you must love as you have been loved.


And so we come here now, to feed once again on Jesus, the wheat crushed for us. We do so in order that we may become what he is; and so that participating in his death, we may participate also in his life.


 Femte söndagen i fastan (B). Joh 12:20-33.

En predikan av Martinus Martin OCD

Mina bröder och systrar,

Dagens evangelium enligt Johannes följer genast efter hans berättelse om Jesu triumfatoriska intåg i Jerusalem där folket hyllade honom som Israels kung. Det var mänskligt sett som en klimax medan dagens text snarare verkar som en antiklimax. Här talar Jesus om sin stund som har kommit; om vetekornet som måste dö för att ge rik frukt, om sitt liv som man måste förlora för att rädda det till evigt liv. Allt detta säger han med en själ fylld av oro, eller för att mer exakt översätta det grekiska ordet: fylld av förfäran.

Det är en dramatisk evangelietext som vi idag konfronteras med.

Den börjar annars ganska prosaiskt. Några greker hade kommit upp till Jerusalem för att tillbe Gud. Troligen var de proselyter. I varje fall, det är de första hedningarna från fjärran land som Johannes nämner. De sökte upp Filippos, kanske därför att han hade ett grekiskt namn och var från Betsaida som låg strax utanför Palestinas gräns och hade en blandad befolkning. Tydligen kunde Filippos tala grekiska. Så ville grekerna att han skulle förmedla ett möte med Jesus. De sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus”. Det var knappast fråga om ren nyfikenhet. När Johannes citerar grekernas fråga, skall vi komma ihåg att han inte bara är kärlekens utan också seendets evangelist. När man läser hans evangelium, för man intrycket att hela det kristna livet i hög grad är en fråga om att se. Verbet ”att se” är ett nyckelord i hans evangelium. Det lär förekomma där 120 gånger. Men som vanligt hos Johannes, har också verbet ”att se” en överton som syftar på ett djupare, på ett andligt, ett mystiskt seende.  Det var ett sådant seende som Mose i gamla Testamentet bad Gud om, för han förtärdes av längtan efter att se honom. ”Låt mig se din härlighet” bad Mose till Gud. I samma anda säger psalmisten: ”Dölj inte ditt ansikte för mig” (27:8). ”Låt ditt ansikte lysa så att vi räddas ” (80:4). Men Gud var i Gamla Testamentet en fördold Gud. ”Mitt ansikte kan du inte få se”, sade Gud till Mose, ”ty ingen kan se mig och leva ” (2 Mos 33:20). Men i Nya Testamentet trädde Gud fram i synlig gestalt. Han blev människa i sin enfödde Son, i Jesus, och han bodde bland oss. ”Vi såg hans härlighet”, jublar Johannes i prologen till sitt evangelium. Hans evangelium är på något sätt ett uttryck för den överväldigande glädje som han kände över att få se Jesus, Guds människoblivne Son. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus”, manar oss Hebreerbrevet.

Fastetiden är en priviligierad tid som påminner oss om att vi som kristna, och i Johannes fotspår, inte skall leva med vår blick alltför fixerad vid  det jordiska som pockar på vår uppmärksamhet utan vid Jesus. Ekot av grekernas fråga: ”Vi vill gärna se Jesus” borde genljuda i varje kristens hjärta och ge uttryck för hans djupaste längtan. Egentligen är det den helige Ande i oss som vädjar med rop utan ord: ”Jag vill gärna se Jesus” (jfr Rom 8:26).

Filippos vänder sig till Andreas med grekernas önskan och Andreas talar om det för Jesus. Därefter försvinner grekerna ur historien. Vi får aldrig veta hur det gick med dem, om de fick se Jesus. Det är som om evangelisten därmed vill suggerera att grekernas omedelbara kontakt med Jesus ännu inte var aktuell på grund av att de ännu inte förmådde se honom på annat sätt än som endast människa. Först måste Jesus bli upphöjd från jorden. Som så ofta hos Johannes har detta uttryck en dubbel betydelse. Jesus skulle bli upphöjd från jorden och spikas fast på ett kors. Men han skulle också genom sin uppståndelse upphöjas från jorden till himmelen. På så sätt skulle han dra alla till sig och uppenbara sig som Guds människoblivne Son och hela världens Frälsare.

För Jesus blev grekernas önskan att få se honom ett tillfälle att förutsäga en avgörande händelse i hans liv. Tidigare har han flera gånger sagt att hans stund ännu inte hade kommit. Men nu är den inne. Nu skall människosonen förhärligas. Genom sitt lidande och sin död skall han gå till sin Fader. För den oförlösta världen betyder ”härlighet” ära, makt rikedom. Men Guds härlighet består i att han har älskat den fallna människan så högt att han utgav sin ende Son i lidande och död för att dra henne till sig och rädda henne.

Så talar Jesus i en liknelse – en av de få vi finner hos Johannes – om vetekornet som måste dö för att ge rik skörd för annars förblir det ett ensamt korn. Det är denna vetekornets lag som Jesus i sin förestående stund genom sitt lidande och sin död skall besanna. Men Jesus poängterar

också att vetekornets lag inte bara gäller för honom utan för alla som vill tjäna och följa honom. Hans liknelse om vetekornet får alltså inte tolkas som att lidande och död endast är ett naturligt fenomen som inte har någon vidare betydelse. Vi kristna måste se dem i Jesu perspektiv: nämligen att vårt eget lidande och vår egen död bär frukt därför att de sker i förening med och som ett deltagande i hans passion. Detta är inte så lätt att förstå och tro på. Också för många kristna är Jesu kors en stötesten och en dårskap. Men hur paradoxalt det än låter, Paulus säger det tydligt att kraften, vitaliteten, det kristna hoppet, kyrkans fruktbarhet kommer därifrån. Inte från någon annanstans, inte på annat sätt. Därför säger Jesus att den som älskar sitt liv och så står långt borta från hans kors, han förlorar det. Men den som hatar sitt liv i världen genom att stå nära hans kors, han skall rädda det till evigt liv. Jesus använder starka ord som ibland låter extremt. Så brukar man göra i orienten för att betona att det man vill säga är ytterst viktigt. Den katolska biskopen av Oran i Algeriet, Pierre Claverie som 1996 mördades av terrorister, sade några veckor innan han dog ”Jag tror att Kyrkan dör av att inte vara nära sin Herres kors. Hon bedrar sig, hon bedrar världen …Hon kan glänsa, men hon brinner inte av Guds kärlekseld, stark som döden. Kanske beror krisen i den västerländska kristenheten kris delvis på att vi har gjort Jesus alldeles för gullig. Vi har tagit bort hans kors.

Mina bröder och systrar,

Det är vår tröst att möta Jesus i dagens evangelium med en själ fylld av oro, av förfäran, inför lidandets och dödens stund. För det händer väl någon gång att vi också hyser oro när vi tänker på vår död och det ibland stora lidande som kan föregå den. Denna oro kan lätt bli till panik när vi t.ex. drabbas av en livshotande sjukdom. Men då kan vi med förtröstan se upp till Jesus som inför sin passion sade att hans själ var fylld av oro, och som, enligt Hebreerbrevet, under sitt liv på jorden med höga rop och tårar uppsände enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden (jfr 5:7). Ibland talas det om helgon som bad om lidande. Jesus bad under sitt liv aldrig om att lida ännu mer. Tvärtom han ber sin Fader i Getsemane om att denne skulle låta lidandets och dödens bägare gå förbi honom om det var möjligt. I dagens evangelium ber han: ”Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund ? Nej, det är just för denna stund jag har kommit”. För Jesus vet att denna stund också är Faderns stund. För han och Fadern är ett. Därför böjer han sig i lydnad under Faderns vilja när han i Getsemane säger: ”Fader, inte som jag vill utan som du vill”. Också hos Jesus protesterade hans mänskliga natur mot lidande och död. Han var ju lik oss i allt men utan synd. Men ännu djupare än naturens protest fanns hos honom den totala överlåtelsen åt Faderns vilja som nådde en klimax när han på korset med hög röst ropade: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46).

Mina bröder och systrar,

Dagens evangelietext finner sin brännpunkt i Jesu korta bön: ”Fader, förhärliga ditt namn”. Det är en bön som ber Gud om att han skall uppenbara sig som Fader genom att fullända sin kärleksplan för oss människor genom sin Sons död och uppståndelse. På Jesu bön svarar Fadern omedelbart att han redan har förhärligat sitt namn. Det gjorde han genom att sända sin Son och genom alla de tecken denne har gjort. Och Fadern skall förhärliga sitt namn på nytt när hans Son skall fullborda människans frälsning på ett sätt som ingen hade kunnat ana och det genom korsets och uppståndelsens mysterium.

Det är mot bakgrund av detta mysterium som vi skall förstå Jesu ord när han i dagens evangelium talar med en själ fylld av förfäran då hans stund har kommit.