En predikan för apostlarna Petrus och Paulus högtid
av Anders Arborelius ocd
I dag får vi fira apostlafurstarna Petrus och Paulus högtid. ”Dessa båda lade kyrkans grund och helgade den genom sitt blod”, så heter det i dagens ingångsantifon, och de orden sammanfattar vad Petrus och Paulus betyder för kyrkan också i dag, för den grund som de lade består än i dag, och det martyrium som de gick igenom fortsätter att helga kyrkan i alla tider. Det som en gång har gjorts i Kristus har ju en evighetsbetydelse, det har en ständig aktualitet. Bakom Petrus och Paulus ser vi ju alltid Kristus själv. I det som de gjorde ser vi honom handla. ”Hans är härligheten i evigheters evighet”, säger Paulus själv. Tvärsigenom det som Petrus och Paulus är och gör ser vi Kristus. I dagens prefation står det därför: ”I dina heliga apostlar Petrus och Paulus får vi med glädje och förundran skåda hur du tar människor i din tjänst för att utföra din vilja.” När Gud handlar här i världen och framför allt i kyrkan, använder han sig av människor. Han talar genom dem. Han förkunnar sitt glada budskap genom dem. Själv är han osynlig för vår blick, men kommer oss ändå nära genom dem – liksom genom sakramenten.
I evangeliet ser vi hur Jesus utväljer apostlarna för att de skall föra det glada budskapet vidare till jordens yttersta gränser. Och bland dessa apostlar finns det en som blir Klippan, det synliga fundamentet. Som kyrkofäderna säger ”förblir Kristus själv klippan, men han gör ändå en annan till klippa, liksom han är och förblir den ende Översteprästen, men ändå gör andra till präster.” Kristus förblir alltid vad han var – kyrkans huvud och klippa, men han är osynlig och vill därför förmedla allt detta på ett synligt sätt. Därför utväljer han Petrus att bli den synliga klippan i kyrkan, det synliga huvudet, tecknet på enheten. Petrus skall bara visa tillbaka på Kristus, peka vidare på honom. Denna Petrus uppgift – som dagens evangelium talar om – är något omistligt för kyrkan. Utan denna klippa har hon inte fast mark under fötterna utan vilar på lösan sand. utan detta huvud förflyktigas enheten i tro, hopp och kärlek med blixtens hastighet.
Petrus ämbete och uppgift är alltså något som alltid måste äga bestånd i kyrkan. ”På den klippan skall jag bygga min kyrka”, säger Jesus själv, ”och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Så länge kyrkan vilar tryggt på Petrus-Klippan, kan ondskan och villfarelsen inte få makt över den. Detta, som vi kan likna vid en slags vaccination, brukar i teologin kallas en ”assistentia negativa”, alltså en speciell hjälp och assistans från Kristus och hans Ande som garanterar att Petrus och hans efterträdare aldrig tar miste när det gäller trons sanning. Liksom ”Petrus blev den förste som insåg Kristi hemlighet och bekände den” (ur prefationen), är hans efterträdare den förste i att bevara och utlägga denna tro. Här kan han inte ta fel, och det tack vare denna nåd som kallas ”assistentia negativa”, alltså en slags yttersta skyddsvall mot lögnens och villfarelsens stormangrepp. men i kyrkan behövs det också en mer positiv nåd, en speciell karisma som får någon att förkunna och utlägga tron på ett sätt som går hem. Det är här Paulus kommer in i bilden, han som ”fick uppdraget att förkunna och förklara” Kristi hemlighet. Och jämför vi Petrus och Paulus så som de framträder i Nya testamentet, märker vi snart de olika accenterna i deras uppdrag. Paulus är den store läraren som för hedningarna förkunnar det glada budskapet på ett levande och andefyllt sätt. Men också han behöver Petrus som ett slags reglerande och kompletterande instans, liksom Petrus i sin tur behöver hans mer karismatiskt färgade förkunnelse. Och så fortsätter det att vara i kyrkan: Petrus funktion har gått över till hans efterträdare och vi talar om ett speciellt Petrusämbete, däremot inte om ett Paulusämbete, eftersom Paulus funktion är mer knuten till andeinspirerade, karismatiska ämbetsbärare, som vi också alltid finner i kyrkan: alltifrån en Augustinus fram till en Wyszynski eller en Cantalamessa.
Kyrkan, vi alla, behöver både Petrus och Paulus. Båda, var och en på sitt sätt har något omistligt att ge oss. Kristi budskap behöver förmedlas av dem båda, för att det skall framstå för oss både i dess fasta, orubbliga sanning och i dess medryckande, inspirerande kraft. Petrus och Paulus– och allt som de står för – kompletterar varandra utmärkt. Petrus-Klippan ser till att vi inte tappar bort något väsentligt av det arv som Kristus anförtrott åt sin kyrka. Och Paulus ser till att detta arv framställs på ett levande och ständigt aktuellt sätt. Petrus stil – vi behöver bara tänka på encyklikor och andra dokument – är snarare opersonlig, objektiv, ja, enligt somliga knastertorr. Paulus sätt att tala och förkunna är betydligt saftigare och mustigare. Men vi behöver bägge: både den mer strama Klippan med dess tidlösa fasthet och den andeburna, karismatiska kraften i Paulus och hans förkunnelse.
Men varken Petrus eller Paulus funktioner är något självändamål. De skall bara visa oss på Kristus, för att vi skall väckas till en djupare tro, en större kärlek och ett fastare hopp.