Söndag 20 B under året

Predikan för 20 söndagen under året B –  Joh 6:51–58

av Wilfrid Stinissen ocd

 

När man talar om det kristna livet tänker de flesta människor omedelbart på en serie bud som man skall lyda för att komma in i himlen. En kristen skall vara rättvis och kärleksfull, ödmjuk och saktmodig. Hur sant och nödvändigt detta än är, så är detta inte det kristna livets väsen. Det kristna livet, som själva ordet antyder, består i att Kristus lever i oss. Rättvisa, ödmjukhet, kärlek, glädje förekommer också i andra religioner och i viss utsträckning även hos icke-troende. Men de blir bara “kristna” när de växer på det träd som är Kristi liv i oss. Ingen har sagt det bättre än Paulus: “För mig är livet Kristus” (Fil 1:21). Det är inte i första hand en fråga om att fostra sin karaktär, att förbättra sig själv, att bli en balanserad och stark personlighet. I evangeliets perspektiv är det mycket mer en fråga om att förlora sin personlighet, att skaffa rum åt en annan personlighet som vill växa i oss. “Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

Det är verkligen så som vissa helgon fick se i en vision: Jesus tog bort hjärtat ur deras bröst och gav dem i stället sitt eget hjärta. En hjärttransplantation, men oändligt mycket effektivare än den som hjärtkirurger klarar av. Det är en av dessa härliga paradoxer som möter oss på varje sida i evangeliet, att den som äntligen avstår från att bli en ”personlighet” just då får en ny personlighet som är otroligt mycket rikare än den han hade uppnått genom ett helt livs arbete med sig själv. En människas kärlek är så liten, så begränsad, och nästan alltid blandad med mycket egoism. Hur skulle vi kunna älska alla människor med detta lilla hjärta, hur skulle vi kunna omfamna hela världen med våra små armar? Det kan vi bara när en Annan, Jesus, älskar i oss. När vi i sanning får säga: ”För mig är livet Kristus.”

Vad skall vi då göra för att Kristus skall leva i oss? Skall vi pålägga oss själva ett slags andlig hjärntvätt? Det är mycket enklare. I dagens evangelium säger Jesus helt konkret vad vi skall göra. “Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” Vi får äta Jesu kropp och dricka hans blod. I de semitiska språken betyder ordet “kropp” hela människan, och ”blodet” betyder människans livskraft. Vi tar alltså emot hela Jesu person när vi går till kommunionen.

Den mat som vi äter är i hög grad avgörande för vår hälsa: äter vi dålig mat blir vi sjuka, äter vi sund och kraftig mat blir vi starka, äter vi gudomlig mat blir vi gudomliga.  Jesus blir bokstavligt vårt liv. Han hänvisar till den allra starkaste livsgemenskap som finns: “Liksom jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig.” “Jag och Fadern är ett”, säger Jesus (Joh 10:30). “Allt vad Fadern har är mitt”, säger han också (Joh 16:15). En sådan livsgemenskap kommer till stånd när vi äter Jesus. Då får vi i sanning säga: “Jesus och jag är ett”, och “allt vad Jesus har, är mitt.”

Genom kommunionen förvandlas vårt lilla mänskliga liv till Jesu gudomliga liv. Men det sker inte automatiskt.  Sakramenten verkar aldrig automatiskt. Alltid förutsätter Jesus tro från vår sida. Han vill att vi längtar efter honom, att vi är beredda att avstå från vårt lilla liv och att öppna oss för hans oändliga liv. Vi behöver inte vara fullkomliga, inte ens ha många dygder. Vi minns historien om bröllopsgästerna som var bjudna till måltiden. De fina, förnäma herrarna ville inte komma. Faktiskt blev huset fyllt med fattiga, krymplingar, blinda och lama. Ju haltare och lamare vi är, desto bättre passar vi i Jesu sällskap. Ingen av de förnäma män som var bjudna – säger Jesus – skall få vara med på min fest” (Luk 14:24).

När vi efter kommunionen håller ett ögonblicks tystnad, gör vi det för att vi då helt skall öppna oss för Jesu strömmande liv. Dessa ögonblick är dyrbara och vi får inte förlora dem. Det finns en underbar gammal bön som sedan århundraden har uttryckt otaliga kristnas innerliga längtan:

“Helga mig, du Kristi själ.

Rädda mig, du Kristi kropp.

Ge mig liv i överflöd, du Kristi blod.

Två mig ren, du vatten ur hans sidosår.

Stärk mitt mod, du Kristi lidande.

Hör min bön, du gode Jesus.

Tillåt aldrig att jag skiljs från dig…”