Söndag 29 B

En predikan för 29 söndagen under året – B (Mark 10:35–45)

av Wilfrid Stinissen ocd

 

Sebedaios söner kallas av Jesus Boanerges, dvs. Åskans söner (Mark 3:17). När Jesus i en viss samarisk by inte blir väl mottagen, vill de kalla ner eld från himlen och så förgöra hela byn (Luk 9:54). Att de har temperament kommer också fram i dagens läsning. De vågar ta djärva initiativ. Det är ingen liten sak de ber Jesus om. Inte vem som helst skulle våga komma med en så oförskämd bön. Om Jakob vet vi inte så mycket. Men Johannes framstår i sina brev som en riktig Åskans son. Trots att han är kärlekens apostel, eller snarare just därför, blir han upprörd när kärleken blir försmådd. Han skonar inte dem som avvisar Jesus: ”Vem är nu lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är antikrist som förnekar Fadern och Sonen” (1 Joh 2:22).

“Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet”, säger Jakob och Johannes till Jesus, “den ene till höger och den andre till vänster.” Tillsammans med Petrus har Sebedaios söner fått se Jesu härlighet på förklaringens berg. Det är inte märkligt att de vill vara med honom i denna härlighet. De vill vara så nära Jesus som möjligt, de vill ha sin plats alldeles intill honom. Och egentligen vill Jesus det också. Han har ju uppmanat dem att följa honom, att dela hans liv. Han tycker aldrig att lärjungarna kommer honom för nära. Men han uppfattar det lite annorlunda än Jakob och Johannes. “Ni vet inte vad ni ber om”, säger han. “Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” Den bägare han talar om är lidandets kalk och det dop han nämner är dopet i sitt eget blod. Jesus talar inte om de under han verkar, den lära han förkunnar eller den kärleksdialog som han från evighet har fört med Fadern. Han talar endast om korset. Det är korset som utmärker honom. Att sitta bredvid honom innebär att vara korsfäst med honom.

”Ja, det kan vi”, svarar Jakob och Johannes. Det låter naivt, pretentiöst, övermodigt. Ändå är det ett gripande svar, och vi får anta att Jesus blivit djupt rörd över det. Dessa Åskans söner ryggar inte tillbaka för svårigheter, de visar en bestämdhet och lojalitet som måste ha glatt Jesus. Han förebrår dem inte deras övermod. Han vet ju att Johannes om bara några veckor kommer att stå under hans kors och tillsammans med Maria lida ett hjärtats martyrium. Han vet att Jakob kommer att vara den förste av de tolv som ger sitt liv för honom. Men platserna till höger och vänster om sig kan han bara ge dem som har bestämts därtill av Fadern.

Hade Jakob och Johannes direkt vänt sig till Fadern och framfört sin bön till honom, hade Fadern kanske svarat: “Det är inte jag som delar ut dessa platser, utan min Son.” Jesus säger ju hos Johannes att Fadern helt har överlåtit domen åt Sonen (5:22,27). Sonen hänvisar till Fadern och Fadern till Sonen, inte som det ofta är hos oss för att slippa bära ansvaret och lägga bördan på den andre, utan för att ära varandra. “Jag söker inte min egen ära”, säger Jesus (Joh 8:50), “jag ärar min Fader” (49).

Det borde vara på samma sätt hos oss. Men om vi vågar vara ärliga, känner vi kanske igen oss i de tio lärjungarnas reaktion. När de hör att Jakob och Johannes bett om att få de bästa platserna, blir de förargade. De är inte ett dugg bättre än Sebedaios söner, snarare sämre. De tål inte att de två bröderna är ivrigare än de. De skulle vilja ha de främsta platserna, men utan att göra något för det. Att söka förmåner är egoism, men att vara avundsjuk på den som får förmåner är ännu större egoism. Jesus får alltså anledning att tala till alla på en gång. Alla är ju smittade av samma virus. Han förklarar hur det går till bland hedningarna, vi får väl översätta: i samhället. De som har myndighet i samhället härskar och visar sin makt. “Men så får det inte vara hos er.” Tre gånger återkommer dessa ord: hos er. Det finns en skarp gräns mellan det hedniska sättet att vara den förste och det kristna sättet. “Den som vill vara den förste hos er skall vara allas slav.” Det är inte fel att vilja vara den förste, att vilja vara annorlunda än den tröga, medelmåttiga stora mängden, bara man vet vad det innebär att vara först. Vi ser det hos den förstfödde Sonen: han har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Först blir man när man är ivrigast att tjäna. I Guds hus är den nedersta platsen den främsta.