Trettondedag jul

En predikan för Trettondedag jul

av Anders Arborelius o.c.d.

När vi idag får fira Epifania, Herrens uppenbarelse, Trettondedag jul, är det för att vi skall kunna fördjupa vissa aspekter av julmysteriet. Kristi födelse är ett så stort och genomgripande mysterium att vi behöver tid för att riktigt smälta det och se på det ur olika synvinklar. Epifania talar framför allt om två ting: Guds himmelska härlighet som blir uppenbar i Jesusbarnet och hedningarnas inbjudan att få dela den. Och egentligen är det ett enda mysterium, själva det glada budskapet: att Ljuset har gått upp i mörkret, Herrens härlighet har uppenbarats för alla folk i det barn som fötts i Betlehem, Gud har blivit människa för att rädda alla människor ur mörkrets våld. “Över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig”, de ord som Jesaja profeterade har blivit förverkligade när Jesus Kristus föds till jorden för att göra alla folk till sina lärjungar.

På själva juldagen, när vi firar Herrens födelse, är denna Guds härlighet ännu fördold och beslöjad. Gud föds i ringhet, i fattigdom och utblottelse. Han som är världsalltets konung föds i ett stall, bland några stackars djur. Allt är så avskalat på prakt och härlighet som det kan vara. Bara några herdar från det lägsta samhällsskiktet i Israel bryr sig om det barn som fötts. Ändå går Guds härlighet inte att dölja helt: “Herrens härlighet lyste omkring dem”, skriver Lukas när han berättar om hur herdarna får höra det glada budskapet av änglarna. Guds härlighet går helt enkelt inte att dölja helt, även om Gud gör sitt bästa för att göra det när han kommer i ringhet. Den lyser ändå igenom. När himlen berör jorden, går det inte att dölja det. Vi ser det under hela Jesu jordiska liv. Fast han medvetet väljer att gå in under våra mänskliga villkor, “lik oss i allt utom i synd”, lyser Guds härlighet ändå igenom. Till och med på korset där hans utblottelse är total: korset blir härlighetens tron. Och just i detta ligger en av kristendomens mest paradoxala grundsanningar. Det är i Kristi förnedrade ansikte, i hans genomborrade hjärta och korsfästa kropp som Guds överjordiska härlighet och skönhet lyser allra starkast. Gud väljer den lägsta platsen, föraktets, förnedringens och bespottelsens plats. Den kan ingen annan inta sedan han placerat sig där. Detta går som en röd tråd genom hela Jesu liv. Det finns en obruten kontinuitet mellan krubbans sträva bädd och korsets smälek och förakt. Krubban och korset har för alltid satt sin prägel på kristendomen, på Kyrkan – och borde få prägla varje kristen.

Men också Guds härlighet har satt sin outplånliga prägel på allt i kristendomen. Idag på Epifania, på Herrens uppenbarelse, strålar den för fullt. Herrens ljus och härlighet går upp över alla hednafolk, som suttit i mörker och dödsskugga. Han som är Israels konung uppenbaras i dag som hela jordens konung. Han tillbeds av österländska stjärntydare (de vise männen eller helga tre konungar – vilket vi nu föredrar att kalla dem), som får representera alla jordens och alla tiders rättfärdiga sanningssökare. Stjärnan lyste så starkt och klart att de måste ge sig iväg på en lång och farofylld resa för att hylla och tillbedja det lilla judabarnet. När Guds härlighet uppenbaras måste hela jorden falla ner i tillbedjan. Epifania talar om den universella, ja, kosmiska tillbedjan som tillkommer Guds majestät och härlighet. Gud har helt enkelt rätt till detta. Hans härlighet kräver hyllning och tillbedjan. “Kom, låt oss tillbedja Herren och falla ned inför honom”, sjöng, vi i responsoriepsalmen. Vi, ja, alla folk och raser, hela universum är skyldiga Gud tillbedjan. Det är vår heliga plikt att tillbe hans härlighet. “Vi tackar dig för din stora härlighet”, sjöng vi i Gloria, liksom i varje söndagsmässa, som vi är förpliktade att delta i.

Epifanla ställer Guds härlighet i centrum, medan julen mer betonade Guds barmhärtighet, Gud som av kärlek till det förlorade och vilsegångna människosläktet sänker sig ner till oss. Vi behöver både Guds härlighet och barmhärtighet. I vår tid har många kristna betonat barmhärtigheten så starkt att de glömt bort eller aldrig upptäckt det mysterium som Guds härlighet och majestät innebär. Risken är då att man får en ensidig gudsbild (att just det ordet gjort dundersuccé är betecknande). Gud riskerar att bli enbart snäll, lite menlös, kravlös, frälsningen sker automatiskt, oberoende om man vill ha den eller ej, kort sagt, man får ett antropocentriskt, utslätat och ganska tråkigt budskap (och då söker många “action” på annat håll). Den holländske kardinalen Simonis pekade för några decennier sedan på vådorna av en sådan substansförlust, och han, om någon visste vad han talade om. Men han pekade också på ett ganska drastiskt botemedel: Man får Inte vara rädd att tala om helvetet, även om det anses lite ofint och opassande att påpeka att Gud i sista hand blev människa för att “rädda oss undan den eviga fördömelsen”, som det heter i den första eukaristiska bönen. Varför annars göra sig så mycket besvär? Varför bli människa just i ett stall? Varför lida och dö för oss? Jo, i sista hand måste Gud göra allt detta för att rädda oss undan den eviga döden. Ingenting annat kunde visa oss allvaret, vad som står på spel.

Dagens prefation sammanfattar denna allvarsamma aspekt som Epifania också vill visa oss på: “Han trädde fram i vår dödliga natur för att skänka oss den odödliga härligheten åter.” Vi är alltså kallade att få del av Guds egen härlighet. Varken mer eller mindre. Jesus Kristus har kommit för att återge människan det som gått förlorat genom Adams synd – och det som vi riskerar att gå miste om genom vår egen synd: vår odödliga härlighet. I sin barmhärtighet vill Gud dela sin härlighet med oss, alltså det ofattbara i hans eget väsen som övergår allt vad vi kan föreställa oss och drömma om. Och kanske det är en av våra största svårigheter: att vi nöjer oss med så litet, medan Gud vill ge oss så mycket. Det är ju en aspekt av högmodets synd, som djävulen inte är sen att uttnyttja: att vi egentligen inte är någonting eller är värda att Gud dör för oss. Men Gud sätter så stort värde på oss att han inte bara vill ge oss sin barmhärtighet, han vill också dela det med oss, och med alla, som vi aldrig haft en tanke på att våga önska oss. Så stor är Guds härlighet som i dag blivit uppenbarad och som vi får tillbe, i väntan på att en gång få dela den i evighetens liv.