7:e påsksönd.

Predikan av en karmelitbroder

Vi befinner oss fortfarande precis i början av pingstnovenan, närmare bestämt på dess tredje dag. Ja, under dessa nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst förenar vi oss med hela Kyrkan för att be om att på ett nytt sätt få ta emot den helige Ande i våra liv. Vi ber om hans utgjutande och om hans gåvor. De gåvor vi framför allt ber om är de sju gåvorna: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, gudsdyrkan och gudsfruktan (jfr Jes 11:1–2), och även om dessa förvisso är nödvändiga om vi önskar leva helgade liv så har den helige Ande mer att skänka åt dem som ber honom. Ja, allt det som Gud är i sitt väsen vill han dela med sig av. I den heliga Skrift och genom Kyrkans historia uppenbarar sig den helige Ande inte sällan som enhetens Ande. Och kanske kan vi idag stanna upp ett slag vid just detta: vid enhetens gåva.

Evangelieläsningen vi precis lyssnade till var hämtad från Jesu översteprästerliga förbön, där just de sista verserna ur Johannesevangeliets sjuttonde kapitel brukar vara centrala i olika kristna ekumeniska sammanhang, särskilt då vår Herres ord: ”Jag ber att de alla skall bli ett och liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Det har ibland påpekats att denna Jesu bön ännu inte blivit hörsammad. Hur kan det komma sig? Varför är det så att Sonens bön till Fadern kvällen före Hans fullkomliga och eviga offer ännu inte gått i uppfyllelse? Svaret på denna fråga är synden. För synd innebär alltid splittring. Splittring mellan människan och hennes Skapare. Splittring människor emellan, ja, mellan olika kristna människor. Och denna splittring har sitt ursprung i våra egna, tyvärr alltför ofta delade hjärtan.

Läkedomen mot denna splittring är den helige Ande. Det är den helige Ande som skapar enheten. I en sargad Kristi Kropp är det Anden som inspirerar till och leder mot enhet och helande. Han är som utgjuten olja över syndens splittrande sår. Samme Ande som på påskdagens morgon kroppsligen uppväckte Jesus från de döda kommer även att leda Kyrkan, hans Kropp, från en dödande söndring mot liv och enhet. Ja, den Ande som utgöts till syndernas förlåtelse är utgjuten även för den synd som är den kristna splittringens.

Vi har anledning att ofta meditera över Jesu bön om enhet, särskilt under detta år då det snart är fem sekler sedan Marthin Luther genomförde sin brytning med Kyrkan – en brytning som strax förde in Europa i förödande krig och ledde till ett sönderfall bland kristna som pågår ännu idag. Kanske var det inte Luthers ursprungliga tanke att helt bryta med Kyrkan, men bröt med henne gjorde han ändå till slut. Och han är förvisso inte den förste döpte som har haft svårt att stanna kvar i ett sammanhang som inte alltid lever upp till helighetens höga krav. Nej, Luther är inte den ende i Kyrkans historia som så att säga skyndat före och egenmäktigt velat provocera fram förändringar, denna impuls döljer sig säkert inom många av oss.

Och vidare, spänningar mellan kristna har tyvärr funnits alltsedan den tidiga Kyrkan, vilket vi bland annat ser hos de troende i Efesos. I Paulus epistel till denna församling, i det brev som brukar kallas ”kyrkobrevet”, ger aposteln undervisning om hur man skall kunna bevara den enhet som bör råda döpta emellan: ”Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef 4:1–6)

Men, om Jesu bön om enhet och Paulus förmanande ord finner genklang hos oss, vad är det då för enhet vi egentligen bör sträva efter? Måste denna enhet nödvändigtvis vara synlig? Kan det inte vara en osynlig sådan, ett slags ”Andens ekumenik” vi ibland hör talas om? Vi katoliker vet att det inte fungerar så. Det hör till Kyrkans väsen att hon både är en synlig och en osynlig gemenskap. Att hon samtidigt är både Ande och Kropp. Den andliga enheten, som rör den gemensamma tron, får sitt synliga utryck i den gemensamma kulten och liturgin. En andlig och kroppslig gemenskap som tydligast manifesteras i eukaristin och den heliga kommunionen.

Med Aposteln Paulus ord: ”Eftersom det är ett enda bröd, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta enda bröd”. (jfr 1 Kor 10:17) Just därför är så kallad ”interkommunion” inte möjlig, alltså tanken att kristna, trots att de kanske tillhör olika kyrkosammanhang, som ett steg mot större enhet skulle kunna ha delad nattvardsgemenskap. Nej, kommunion kan inte vara en väg att nå fram till enhet, utan kommunion – communio, gemenskap – är ju själva målet. Då blir det gemensamma deltagandet i Herrens måltid, mottagandet där av hans Kropp och Hans Blod, ett synligt tecken på den osynliga enhet som redan föreligger och är ett faktum. Detta är så att säga att kroppsligen manifestera att vi uppmärksammat apostelns ord, och så ”bevarat Andens enhet genom fridens band”. Ingen annan enhet är tänkbar än en synlig sådan. En Andens och en Kroppens enhet.

Som katoliker är det vår bön och förhoppning att alla människor skall finna sitt hem i den Kyrka som Kristus grundade. Den Kyrka som har apostlarna till grund och som, alltsedan den första pingstdagen för snart två tusen år sedan, varit besjälad och ledd av den helige Ande. Ja, det borde vara vår dagliga bön att allt fler skall få upptäcka skönheten i Kyrkan, precis som det borde vara vår bön att vi själva en dag skall få dö fortfarande tillhörandes denna Kristi Kropp. För vi ser ju denna Kyrka som ett enhetens sakrament i en splittrad värld och som förvaltare av de nådemedel som är nödvändiga för människans frälsning.

Och samtidigt bör vi också fråga oss om vi själva lever denna enhet som vi hoppas att våra trossyskon från andra kristna sammanhang skall upptäcka. När de möter oss, ser de då människor som bevarar ”Andens enhet genom fridens band”, eller avlägger vi möjligtvis ibland ett helt annat vittnesbörd? Och vi måste noggrant och ärligt undersöka om vi verkligen tar del och låter oss formas av den rika skatt Kyrkan vill erbjuda oss. Ja, vi bör ställa oss frågan om eukaristin på Herrens dag utgör centrum i vår vecka och i våra liv. Om mötet med den uppståndne Herren också leder oss till att möta varandra. Om deltagandet i hans offer gjort oss villiga till offer, särskilt för de nödlidande och behövande som aldrig är långt borta från oss, och som vi upptäcker om vi bara höjer blicken bara så litet.

För hur skall andra kunna ledas till fullheten i Kyrkan så länge vi själva inte helt tar del av denna fullhet, och om vi kanske fortsätter att leva med en viss splittring inom våra egna familjer och kommuniteter? Ja, i den mån vi lever med delade hjärtan – hur kan vi då avlägga ett trovärdigt vittnesbörd om enheten i den Katolska Kyrkan? Om tecknet på Kyrkan är att hon är en, helig, katolsk och apostolisk, då bör även detta beteckna varje enskild medlem i Henne. Det borde beteckna var och en av oss.

Naturligtvis kan det finnas söndring i vår närhet som vi själva inte råder över, och som vi verkligen lider av. Ja, det finns många som bär på en inre sorg över oenighet de inte direkt kan påverka. Det handlar inte om detta. Men vad vi katoliker ständigt behöver återupptäcka är det gemensamma ansvar vi har för varandra. För enheten och friden som bör råda mellan oss. Och inte bara för varandra eller för andra kristna trosbröder och -systrar, utan det ansvar vi borde känna inför hela mänskligheten. Och att här besinna Paulus ord till de troende i Korinth: ”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den.” (1 Kor 12:26)

Visserligen kan Kristus inte vara delad (jfr 1 Kor 1:13), men i den mån alla döpta faktiskt utgör lemmar i hans Kropp, är det svårt att påstå att denna Kropp åtminstone inte på något vis skulle vara sårad. Då vi nu under denna pingstnovena ber om den helige Andes utgjutande och om Hans gåvor, låt oss då även be om enhetens gåva. Om enhet i våra familjer och kommuniteter. Om enhet i Kyrkan och i våra hjärtan. Synden tar sin början i människan, och befrielse från synden, ja från splittringens synd, kan bara komma från Gud. Därför vänder vi oss till honom. Och honom som vi vänder oss till och som vi under dessa nio dagar förbereder oss på att mottaga är den tredje Personen i den heliga Treenigheten. Han som är den Ande som var med vid världens skapelse. Den Ande som under det Gamla förbundet talade genom profeterna. Den Ande som uppväckte Kristus på tredje dagen, och den Ande som i dopet återställde Kristuslikheten i oss.

Ja, vi vänder oss till den helige Ande, han som tillsammans med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas. Och det finns ingenting som denne Ande inte kan uträtta i den som tror och som är villig att ta emot Honom.