Juldagen

Predikan av pater Martinus Martin, karmelit

Det var under julnatten som några människor för första gången fick se Gud. De stod omkring en krubba och såg julens mysterium: ett litet gossebarn som enligt profeten Jesaja var underbar i råd, väldig Gud, Fridsfurste. Det var dessa människor vid krubban som först kom i kontakt med detta barn. Varje jul har fortfarande något att lära oss: något som är ytterst viktigt, för det handlar i grund och botten om livets mening för oss kristna, nämligen hur vi i vår tur skall förhålla oss för att kunna se Gud och älska honom.

Jesu födelseBland dem som i den heliga natten var med för att se Gud, möter vi först Maria, barnets mor. Hon ser sitt barn lindat i en krubba. Hon ser sin Jesus, Guds människoblivne Son. Hennes blick är klar och ren därför att hon ser mycket mer med hjärtat än med ögonen. Hennes ögon finns i hennes hjärta där hon säger sitt ”ja” till Gud. Detta gör att hon ser sitt barn Jesus inte för att på ett egoistiskt sätt lägga beslag på honom utan för att ge honom åt världen som vår Frälsare. Om vi inte ser Gud i det vi är och gör, i det som sker med oss, är skälet till det att våra ögon är grumlade av vårt högmod och vår egoism som vill utnyttja både Gud och människor till vår egen fördel.

Då ser vi allt med en ägande blick som vill lägga beslag på den andre och dominera honom. Vi ser med ett fördärvat öga. Det ligger något sjukt i vårt samhälle i sättet vi ser på varandra. Alltför ofta ser vi för att konsumera ännu mer, och vi betraktar den andre som ett slags bruksvara, någon utan egen identitet, någon utan ett eget och unikt liv. Så kan vi förstå varför så många äktenskap spricker, varför man och kvinna förblir främmande för varandra. Vi välfärdsmänniskor måste på nytt lära oss att se som Maria såg. Hennes blick ville inte tilltvinga sig något utan bara ge, ge sig själv. Den frågade: ”Hur kan jag göra dig lycklig mitt lilla barn, min Jesus”. En sådan blick ser Gud därför att den är besjälad av ett odelat hjärtas ”ja” till honom.

”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Ett sådant ord har blivit sällsynt när det gäller människornas förhållande till Gud. Därför ser de så dåligt när det gäller det andliga. Deras ögon är sjuka eftersom de har förlorat kontakten med hjärtat. Det är kärleken som säger ”ja” till Gud. ”Må din vilja ske med mig”.

Också Marias man Josef ser Jesusbarnet. Han har gått igenom tvivlets mörker som vi ibland gör. Det han upplevt har också vi ibland varit med om. Denna skepsis, detta tvivel som ibland gnager på vårt hjärta: ”Är vår kristna tro inte en illusion? Har Gud verkligen blivit människa i Jesus? Är hans ord om ett evigt liv efter döden sanning?” Så kan vi frestas till att förkasta det heligaste i vårt liv. Samma sak hände med Josef. Också han blev frestad i det som var honom heligast: hans kärlek till Maria och Guds plan med henne. Ett tag tänkte han skilja sig från henne i tysthet.

I Josef utspelades varje kristens inre strid som egentligen är en troskamp. Frestaren säger: ”Det finns ingen Gud som är god. Det finns inget liv efter döden. Det finns ingen jungfrulig födelse och ett barn som kommit till genom den helige Ande utan någon mans vilja. Detta är en saga, Josef. Tro inte på det. Tro inte att det är något speciellt med barnet i krubban. Sök inte ett mysterium. Sök inte Guds människoblivne Son i en krubba, ett stall. Här sker inget under. Bara det som våra sinnen kan förnimma och som vi med vårt mänskliga förnuft kan fatta, bara det existerar.

I alla sådana frestelser skymtar något av ateisternas tragik: de som inte vill tro och de som vill tro men inte kan det. Men Josef har den rättfärdige mannens blick och hjärta. Han håller orubbligt fast vid Guds ord och hans löften. Han ger inte efter för tvivlets och otrons frestelser. Hela hans liv har så att säga blivit ett med detta Guds ord, för något annat att hålla sig fast vid har han inte. Guds ord är hans enda säkerhet och garanti. Josef måste tro såsom Maria gjorde, hon som Kyrkan kallar för trons moder, Båda har erfarit inte bara trons glädje och frid utan också trons kamp och lidande. Evangeliet talar om Josef med några få ord. Inte ett enda ord av honom är upptecknat. Men Kyrkan behöver Josef. Vi kristna behöver hans föredöme, hans hjälp i vår tros nöd. För tvivlet och otron ligger liksom i den sekulariserade människans blod.

För att se Gud måste vi också vara fattiga. Gud uppenbarade sig i julnatten för de fattiga: för Maria, för Josef men också för några herdar. De får av en Herrens ängel höra det glada budskapet att en Frälsare blivit född åt dem i Davids stad och att han är Messias, Herren. De skall se ett tecken: ett nyfött barn som ligger lindat i en krubba (jfr Luk 2:10). Gud låter sig främst ses av de fattiga, av barn, av alla dem som vet att de är svaga och sårbara i kropp och själ, som är tomma på sig själva.

Gud kan vi bara se när vi hos oss själva inte längre har något intressant att se på, inte minst när det gäller vårt inre liv. För om vi vill vara uppriktiga måste vi inse hur fattigt vårt inre, vårt hjärta är. Herdarna var fattiga. I samhället betraktades de praktiskt taget som marginalexistenser i både materiellt och andligt avseende. De hade ingenting att skryta med eller att fästa sig vid. Därför är de också bland de första som får se Jesus. Det fanns inte något som stod i vägen för att de skulle kunna göra det. Deras ögon såg obehindrat. Deras yttre och inre fattigdom gjorde dem helt beroende av Gud, helt fattiga i anden.

Om det finns så många människor som inte förmår se Gud i barnet i Betlehem, är det på grund av att de är för rika, inte minst på sig själva. De är övertygade om att de är hederliga människor som alltid gör rätt för sig. De är så att säga självförsörjande också på det andliga området. De vet och de kan. De behöver inte vara beroende av Gud, av hans människoblivne Son som ligger nyfödd i en krubba. De klarar sig själva utmärkt utan honom.

Vi kristna i Västerlandet behöver identifiera oss lite mer med herdarna i Betlehem. Då skulle vi kunna uppskatta vår medmänniska mer och sluta med att betrakta oss som viktiga och intressanta. Om vi gjorde det, kunde vi i herdarnas spår skynda oss till Betlehem. För de verkligt fattiga har så lite att bära på att de med lätta steg fort kan komma fram och se Guds härlighet i krubban.
I går, på julaftons morgon, kunde vi i tidegärden läsa denna vackra text: ”I dag skall ni veta att Herren kommer, i morgongryningen skall ni få se hans härlighet”. Är detta överhuvudtaget möjligt? Jesus föddes ju för två tusen år sedan. Visst är det möjligt. Han har ju lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut (jfr Matt 28:20).

Herren kommer alltjämt, och vi kan se hans härlighet med trons ögon, visserligen beslöjad men ändå på ett existentiellt sätt. Men det förutsätter att vi som Josef inte ger efter för tvivel utan tror på Jesus som Guds människoblivne Son och på hans evangelium. Slutligen att vi som herdarna, fattiga inför Gud, förväntar allt av hans nåd som i själva verket är hans ofattbara kärlek till oss. Gör vi det, kan vi också som Maria, Josef och herdarna få se Jesus som Guds Son där han ligger som ett litet gossebarn i en krubba.

Då kan vi, för att citera den helige Petrus Chrysologos ord från 400-talet, säga: ”På jorden ser vi himmelen och i himmelen ser vi jorden: i Gud ser vi en människa och i en människa ser vi Gud: för stor för världsalltet men omsluten i en liten människokropp”. Tron på detta Guds kärleksmysterium ger vårt kristna liv all dess mening. Jag önskar att vi alla när vi firar jul i kyrkan må vara djupt övertygade om detta, så att det också präglar vårt liv. Detta vårt liv som en gång skall förvandlas till ett evigt liv där vi för evigt skall skåda Gud med ohöljt ansikte i outsäglig lycka och lovprisa honom för hans Son, som vi säger i trosbekännelsen har nedstigit från himmelen och antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa.