Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 3

Av Nicholas Schofield, präst

Den 27 november 1847 fick han det påvliga tillståndet att grunda Oratoriet i England. Vid hemkomsten bodde han först en kort tid i Maryvale och St Wilfrid’s, Cotton, innan han flyttade till ett tidigare gindistilleri på Alcester Street i Birmingham och slutligen upprättade sitt Oratorium i Edgbaston år 1852. Han fortsatte med att grunda oratorieskolan, som var menat att bli ett “katolskt Eton” och ägnade resten av sitt liv åt att sörja för de fattiga i Birmingham. Han grundade även London-oratoriet år 1849 med en annan prominent konvertit som föreståndare, Frederick William Faber. Detta blev snart självständigt.

John Henry NewmanI likhet med Newman kom Faber från en hugenottsläkt och från en evangelikal, kalvinistisk bakgrund, men de två hade helt motsatta karaktärer och olika visioner vad gällde Kyrkan. De blev snart oeniga om tolkningen av oratorianernas regel, till att börja med om huruvida de skulle vara biktfäder för nunnor. Som en Newmankännare (Dr Zeno) uttrycker det: “Newmans extrema känslighet gjorde honom tyst och inåtvänd, medan Fabers extrema känslighet gjorde honom talför och utåtvänd… Newman sade ingenting till någon, Faber sade allt till alla. Följden blev att Newman led av Fabers frispråkighet och Faber led av Newmans tystnad.” Och så fortsatte det ända tills Fabers död år 1863 – fastän vi kan hoppas på en försoning i himlen.

Newman må ha hittat hem till trons fullhet, men denna skulle inte bli någon fridfull hamn, långt borta från det stormiga havet. I stället väntade honom många prövningar. ”O, hur ensamt och trist har inte mitt liv varit sedan jag blev katolik!” skulle Newman komma att skriva, “som protestant tyckte jag att min religion var trist men inte mitt liv – medan jag som katolik tycker att mitt liv är trist, inte min religion”. Kyrkan var osäker på vad man skulle göra med en sådan begåvad “kändiskonvertit”, och många var misstänksamma mot honom. Det fanns några höjdpunkter, som hans berömda “andra vår”-predikan, vilken hölls inför de samlade biskoparna vid den första Westminstersynoden 1852 – hans målande beskrivning av den katolska återkomsten lockade fram tårar hos både predikant och de flesta av åhörarna.

Strax efter grundandet av det engelska Oratoriet utnämndes Newman på begäran av biskoparna till den förste rektorn vid ett nytt katolskt universitet på Irland (det nuvarande University College i Dublin). Han arbetade hårt med att förvärva egendom, anställa lärare, skriva statuter och bygga en universitetskyrka, samtidigt som han fortsatte som föreståndare för oratoriet i Birmingham. Kampen för att klara dessa ansvarsområden samt bristande stöd från hierarkins sida gjorde dock att han begärde avsked år 1858. Hans anföranden om den högre utbildningen blev i alla fall publicerade och boken Idea of a University har haft stort inflytande. Flera andra projekt som engagerade honom misslyckades också – som ett oratorium och ett katolskt college i Oxford, och en ny bibelöversättning.

Även fortsättningsvis ansattes han av olika kontroverser. Åren 1851-1852 var han åtalad för förtal efter att ha gått till angrepp mot en avfallen präst, Giacinto Achilli, som reste land och rike runt med sina föredrag: “Rom och hennes fördärv”. I min egenskap av stiftsarkivarie är detta en ganska pinsam episod att tala om, för kardinal Wiseman hade de avgörande dokumenten som kunde ha bevisat sanningen i Newmans påståenden – ärkebiskopen hade själv fördomt Achilli i en artikel i Dublin Review. Tyvärr kunde den gode kardinalen inte hitta de så viktiga papperna! Fastän Newman lyckades samla ihop bevis, förlorade han fallet och dömdes till att böta £100. Till och med The Times medgav att det var ett justitiemord. I januari 1864 blev Newman själv utsatt för förtal då Charles Kingsley i en bokrecension hävdade att “Fader Newman låter oss veta att sanningen för dess egen skull inte behöver vara, och på det stora hela inte bör vara, en dygd för det romerska prästerskapet”. Som genmäle lade Newman fram den självbiografiska Apologia Pro Vita Sua (1864) som han skrev på sju veckor. Det är ett obestridligt mästerverk, ibland jämfört med den helige Augustinus’ Bekännelser, och resulterade i Newmans växande popularitet. Boken är utmärkt läsning för att fira saligförklaringen.

Några av biskoparna behandlade fortfarande Newman med misstänksamhet. En artikel år 1859 i The Rambler (för vilken han en kort tid var redaktör) om att konsultera de troende i trosfrågor anmäldes till Rom av biskopen av Newport och Menevia. Hans dåliga förhållande till ärkebiskop Manning var långvarigare – delvis berodde det på deras olika personligheter och delvis var det följden av olika prioriteringar och betoningar. Newman ville se katoliker som studenter i Oxford och Cambridge, Manning trodde att universiteten skulle utgöra en fara för deras tro. Newman argumenterade för att tiden inte var mogen för en dogmatisk definition av den påvliga ofelbarheten, Manning var en av de ledande ofelbarhetsförespråkarna vid det första Vatikankonciliet.

År 1878 tycktes det som om det mörka moln som länge överskuggat Newman började dra bort. Till hans stora glädje inbjöds han tillbaka till Oxford för att bli hedersfellow vid Trinity College. Omkring samma tid började några av de ledande katolska lekmännen att föra fram tanken att Newman skulle bli kardinal. Den nyligen valde Leo XIII gillade förslaget, och den 12 maj 1879 blev oratorianen utnämnd till kardinaldiakon med San Giorgio in Velabro som titulärkyrka, även om han aldrig biskopsvigdes (men han var förstås berättigad att använda de biskopliga insignierna, t ex mitran) Newmans upphöjelse betydde att det fanns tre engelska kardinaler i kardinalskollegiet, om också bara för en kort tid – ett erkännande av Storbritanniens stora roll på det politiska området och framgången för “den andra våren”.

Newman fick dispens från att tillbringa sina återstående år i Rom och bodde kvar i Birmingham, där han även i fortsättningen var känd som “Fadern” och bar sin oratoriandräkt tillsammans med en röd kalott och biretta. Hans hälsa började dock försämras och slutligen dog han vid 89 års ålder av lunginflammation den 11 augusti 1890. Efter en requiemmässa i Birminghams oratorium begravdes han bland sina medbröder i Rednal och i samma grav som sin nära vän, Ambrose St John. Newman hade själv valt gravstensinskriptionen: ex umbris et imaginibus in veritatem– “från skuggor och skenbilder till sanningen”. När hans kropp exhumerades 2008 som en del av saligförklaringsprocessen är det föga förvånande att ingenting fanns kvar av den; enligt kardinalens önskan hade kistan täckts med en substans som skulle påskynda förruttnelsen. Överhopad med världsliga hedersbetygelser som han var, önskade han helt enkelt försvinna.

» Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 4