När Gud lägger beslag på en människa. 2

En verklighetsförankrad askes
”Bön och bekvämlighet går inte ihop”, säger Teresa av Jesus. Allt sant kristet och mystiskt liv måste inkludera askes. När det gäller askes var Camille både i tanke och praxis före sin tid. Hennes djupa böneliv gav henne en klar och träffsäker blick för vad som var väsentligt, och mod att gå sin egen väg som i en del avseenden stod i kontrast till vad hennes kristna omgivning ansåg passande. För Camille var askes och botgöring aldrig något självändamål utan endast medel. ”Vad det gäller askes så ligger det väsentliga i att älska Gud. När man älskar så beundrar man. Man försöker efterlikna den älskade för att på så sätt behaga honom.

Detta sökande efter fullkomlighet gäller alla troende. ‘Var fullkomliga som er Fader i himlen är fullkomlig’ (Matt 5: 48). Då det inte är en obetydlig sak att efterlikna Gud, blir askesen något absolut nödvändigt. Den får därför inte bli ett ändamål i sig själv. Längtan efter fullkomlighet måste alltid ha den underförstådda meningen att älska Gud bättre, att vara mer genomskinlig för hans kärlek.” Askes är alltså inte ett slags påtryckningsmedel för att få Gud att älska oss mer. Ett sådant resonemang vore nonsens, eftersom Gud oförtjänt redan älskar oss gränslöst.

Camille har inte mycket till övers för standardiserade asketiska program eller de konstgjorda botövningar som var på modet i vissa fromma kretsar före Andra Vatikankonciliets tid (tagelskjortan i salig åminnelse). ”Vi måste själva försöka uppfinna sätt att försaka oss i enlighet med vårt temperament, våra tendenser, vår känslighet, vårt levnadsstånd, allt medan vi är lyhörda för vad Gud begär av oss. De bästa självförsakelserna är alltid att med kärlek acceptera allt det obehagliga, förargliga och otrevliga som livet för med sig.” De kristna lekmännen i världen skall inte försöka leva som om de vore i kloster. Vår askes måste vara förankrad i den verklighet vi lever i. För en lekman som lever i världen gäller det att frigöra sig från allt, medan man fortsätter att leva på vanligt sätt. Men det vanliga man gör måste få en ny drivkraft: kärleken till nästan, som i oss bör vara en reflex av Guds kärlek, måste ersätta de personliga intressena och tillfredsställelsen.

Askes och självförsakelse är nödvändigt. Även om vår askes i och för sig aldrig kan bli mer än ett symboliskt bidrag, så förväntar sig Gud detta bidrag. Den verkligt stora askes som behövs för att Kristus skall ta gestalt i oss är ett verk som Gud själv måste ta i sin hand för att fullborda. Camille visste med sig att det ännu fanns alltför mycket mänsklig bristfällighet i hennes kärlek till Gud. Därför bad hon Kristus att helt tömma henne på henne själv, och själv inta hela platsen. En sådan bön, bedd i uppriktighet, riskerar alltid att bli hörd. Camille skulle bli bönhörd över all förväntan!

Den stora natten
”Jesus, låt det inte finnas något annat i mig än Du!” Så hade Camille bett och denna bön kunde Gud naturligtvis inte motstå. Han satte igång med en grundlig terapi. År 1946 började för Camille en helt ny livsfas. Till det yttre förblev allting sig likt, men i det inre skedde stora omvälvningar. ”Helt plötsligt inträdde jag i den ohyggliga natt som inte tillnärmelsevis liknade något jag förut genomlevt och som skulle vara ända till augusti 1965.” Ända sedan sin första kommunion hade hon levt i denna tvåfaldiga ström av kärlek som förenar Fadern och Sonen i Anden, om än inte på ett kontinuerligt och fullkomligt sätt. Nu upplevde hon hur hon blev abrupt utkastad i en fullständig och evig övergivenhet. Hon trodde sig vara förskjuten från Gud för alltid.

”Bönen så som jag var van att praktisera den blev omöjlig, t.o.m. den allra enklaste form av bön. Man kan inte kalla det för bön, detta uppläsande av formler, medan man har en känsla av att det hela inte tjänar någonting till, att Gud aldrig någonsin kommer att lyssna … Jag hade intrycket av att befinna mig i en trång, mörk fängelsehåla, det var som om jag levde i en riktig brunn av ensamhet där till och med luften saknades. Jag minns att jag en dag var med på en begravning, jag kände mig så utslocknad, så kvävd, att när man sjöng ‘De profundis’ (psalt.ps.130) tyckte jag att psalmisten var verkligt lycklig som kunde säga: ‘Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.’ Om jag bara också hade kunnat ropa!”

Fanns det då ingen hjälp att få? Camille försökte läsa Johannes av Korsets bok Själens dunkla natt. ”Jag förstod bokstavligt talat ingenting av den. Den hjälpte mig inte ett enda dugg.” Någon andlig ledare och rådgivare som kunde ge henne stöd fann hon inte heller. – ”Alla präster jag kände hade dött … Vår kyrkoherde hade så ‘avancerade’ idéer att han inte kunde vara mig till den ringaste hjälp, tvärtom. Han ansträngde sig för att få mig bort från bönen … från tron på eukaristin, på detta Treenighetens liv som jag förut hade känt utveckla sig i mig,”

Inte endast av Gud kände hon sig övergiven, utan även av sina närstående upplevde Camille sig mindre älskad än förr. Inte ens i sin make fann hon något stöd. ”Det som var det allra smärtsammaste var att jag, eftersom jag levde i världen, måste leva så att de andra inte misstänkte något, och framför allt inte min make. Jag kunde inte dela det med honom, och det är svårt när man lever så förenade. Han hade själv sina prövningar och då var det helt naturligt att jag stod hjälpande vid hans sida, som om allt stod bra till med mig. Trots min fruktansvärda och ångestfulla övergivenhet måste jag ge intryck av att allt var bra, försöka ta allt med ett leende.”

I sin bok Själens dunkla natt skriver Johannes av Korset: ”Man måste verkligen ha stort medlidande med den själ som Gud för in i denna stormiga och skräckfyllda natt” (II,7,3). Men Camille hade ingen hon kunde tala med om vad som försiggick inom henne och fick följaktligen inget medlidande. Utåt sett förblev hon samma intelligenta, kultiverade och livliga kvinna som alltid. Till sin egen förvåning var hon i stånd att ge andlig hjälp åt andra, trots att hon själv tyckte sig vara oförmögen att förstå någonting om Gud.

Denna nästan tjugo år långa natt var för Camille själv obegriplig. ”Jag kommer aldrig att fatta varför det behövdes nästan tjugo års fruktansvärd ensamhet i ett fullständigt mörker för att nå fram till den lugna, varaktiga förening som jag känner nu.” Några ledtrådar till orsaken kan vi finna i hennes egna uttalanden. Hade Camille inte ända sedan sin första kommunion hyst en innerlig önskan att gottgöra, att erbjuda Gud ett övermått av kärlek som kompensation för den skrämmande bristen på kärlek i världen och även bland de kristna? Kanske är detta en förklaring till att hennes natt blev så lång. ”Djupt inom mig fanns det något som sade mig att vi hade nått fram till svåra tider för Kyrkan och hennes framtid, att det var nödvändigt att mobilisera alla bönesjälar för att strida . . .”

Visserligen kunde hon i sin andliga kris inte övertyga sig om att hon själv kunde räknas till dessa bönesjälar. Men i verkligheten deltog hon på ett intensivt sätt i Kristi lidande, och levde i oavlåtlig bön under dessa år av omvälvning som tiden under och efter Andra Vatikankonciliet var för Kyrkan. Camilles natt var delvis en personlig luttringsperiod, men också en natt med och för Kyrkan. Ingen natt är dock så lång att det inte så småningom randas en morgon. Det är aldrig långfredagens mörker som har sista ordet utan påskmorgonens jubel. Kraften i Kristi uppståndelse verkade redan i hemlighet i Camille, medan natten ännu pågick. Och så, lika plötsligt som Kristus försvunnit för henne 1946, kom han tillbaka 1965 och tog Camille med överraskning i en liten schweizisk bykyrka.

Beslagtagen av Gud
”Jag försökte hålla en timmes tillbedjan inför det Heliga Sakramentet då jag liksom kastades ut ur mig själv, och på ett enda ögonblick återfann jag hela min kärlek. Men det var en kärlek som var helt renad, en kärlek full av ömhet, en sådan som hos gamla och djupt förenade äkta makar som förstår varandra utan ord och som i en enda blick går upp i varandra och vars kärlek fördjupas i en allt större kännedom om varandra, i en ständigt ny upptäckt av den andre.” Osökt går tankarna till den första påskmorgonen, då den uppståndne Kristus mötte Maria från Magdala utanför den tomma graven. Denna händelse blev upptakten till den sista fasen i Camilles liv. Hon hade nått den fulla föreningen med Gud. Hon hade nu tagits helt i besittning av honom.

Eukaristins roll är i detta sammanhang värd att noteras. Det var vid sin första kommunion som Camille bokstavligt talat kastades in i Guds treeniga liv. Det var under tillbedjan av det Heliga Sakramentet hon för alltid befästes i detta liv. Hädanefter skulle Camille inte endast vara en sporadisk gäst i den tvåfaldiga strömmen av kärlek mellan Fadern och Sonen, utan nu hade hon där fått sin definitiva boning. ”Jag har intrycket att jag helt naturligt lever i Gud utan ansträngning från min sida … Det tycks mig som om jag är i Gud likt en fisk i vattnet. Jag känner mig medvetet förenad med Gud vad jag än sysslar med. Vilken nåd att kunna göra allt medan man förblir förenad med Gud!”

Under bönestunderna blir denna förening som djupast. ”För att denna förening skall tränga ned ända till de djupaste skikten i mig själv, är det nödvändigt att jag i bönen, helt öppen i min ande, tar emot Gud som på en paten. Det är nödvändigt att jag tömmer mig fullständigt på mig själv, att jag bara är en spegel som reflekterar Guds kärlek. Min kärlek är inte längre inblandad. Det är Gud som älskar sig själv i mig. Det tycks mig att jag då inte är mer än öppenhet och rymd för den Heliga Treenigheten … Jesus har beviljat mig den stora nåden att väcka mig varje natt. Då kan jag be länge.”

(‘amille hade nått andlig fullmognad och blivit bofast på ”den heliga marken” i Treenighetens livsgemenskap. Icke desto mindre finner hon hos sig själv ännu vissa fel och mänskliga brister. Hon förblir oss så medmänskligt nära. ”Jag blir missnöjd när man inte delar min åsikt, och ännu mer när somliga yngre tycks vilja behandla mig som en gammal pratmakerska. Man sade mig nyligen att mig kunde man inte diskutera med. Tänk om man kände till alla mina inre revolter, och detta ibland för helt barnsliga saker! Jag råkar ofta in i tillstånd av inre diskussion, för att inte säga tumult.” Är vi kanske förvånade över att finna sådant i någon som genomgått en så lång och grundlig rening som är fallet med Camille? Vi får inte missförstå nådens sätt att verka med människan. Den förstör inte eller tar ifrån oss vår natur, vår mänskliga personlighet, men den ger den troende människan tillräcklig hjälp, för att hennes egenheter och karaktärsfel inte skall urarta till synd.

Det som är mest karakteristiskt för dem som definitivt blivit förankrade mellan Fadern och Sonen är att dessa människor låter sig drivas av den Ande som blåser vart den vill. ”Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner” (Rom 8:14). Att vara bunden av denne Ande innebär då rakt inte något stagnerat, stillastående liv. Camille kände hur den oändliga kärlekens makt utvecklades i henne, ”inte som något statiskt utan som en levande kraft, som driver oss framåt med en sådan styrka att man känner behov av att utgjuta den över andra utan uppehåll. Denna kärlekens kraft är en gåva av den Helige Ande som man får del av eftersom man lever av Guds liv, i denna tvåfaldiga ström av kärlek som förenar Fadern och Sonen.”

En sann kvinna
Kvinnans värde och roll i Kyrkan är en ”het potatis” i dagens debatt. Camille hade tack vare sitt djupa andliga liv en klar blick för sin plats som kvinna i världen och i Kyrkan. ”Jag har alltid varit mycket stolt över att vara kvinna. Jag har aldrig känt mig underlägsen mannen. Väl annorlunda, men inte underlägsen. Enligt den moderna jargongen skulle man kunna säga att jag har bejakat hela min kvinnlighet. Det är i Maria, prototypen för kvinnan, som denna stolthet i sanning blivit konkret. Inser alla de kvinnor som jämrar sig och med mycket väsen gör anspråk på prästämbetet, vilket oerhört privilegium vi fått i Maria? Endast en kvinna hade att säga ja till människoblivandet.

Jesus hade en mor men ingen far. Jag har aldrig någonsin hört en man beklaga sig över att detta skulle vara orättvist. Varför skulle det då vara orättvist att prästämbetet anförtroddes endast åt män? Det är vi kvinnor som fått den bästa delen, ty utan kvinnan skulle det inte ha funnits någon Kristus, nej, ingen återlösning Och följaktligen inget prästämbete för männen.” Inspirerad av Marias exempel, hon som var moder till Översteprästen Jesus, visste Camille att Gud hade tilldelat henne ett eget speciellt uppdrag i Kyrkan. Ett böneuppdrag för att stödja prästerna, det kontemplativa uppdraget att fylla Kyrkan med Guds kärlek.

Men också i det vanliga vardagslivet hade Maria något att säga. ”Jag tog som vana att fråga Maria om råd när det gällde mitt hushåll, hur jag skulle göra min man lycklig. Hon hade ju också en make som hon måste visa uppmärksamhet, en make som otvivelaktigt var trött ibland, på dåligt humör, uppretad av besvärliga kunder. Jag har alltid aktat mig för att betrakta Jungfru Maria som en vacker bild som man ber om ynnestbevis. Jag älskar henne därför att hon är den varelse som Jesus hyst mest tillgivenhet för i sitt hjärta. Av alla titlar man gett Maria föredrar jag ’Guds Moder’. Det är hennes vackraste äretitel.”

Vid sidan av Maria fanns även en annan kvinna som gjort speciellt intryck på Camille, nämligen Thérèse av Lisieux. Camille betraktade Thérèse som en syster. På uppmaning av sin biktfader läste hon hennes Självbiografiska skrifter och upptäckte till sin förtjusning en riktig själsfrände i den lilla karmelitnunnan. ”När Thérèse frågar om det finns en själ mindre och svagare än hennes, så kan jag genast svara att det är min. Och därför har jag liksom Thérèse djärvheten att vilja äga kärlekens fullhet… Liksom hon skulle jag också vilja ha alla kallelser, men det var särskilt prästens kallelse jag avundades. Det är utan tvivel därför jag lider så, när präster tar alltför lätt på sin.”

Liksom helgonet från Lisieux ville Camille absolut inte sträva efter några förtjänster för sin egen del, utan vid livets slut träda fram inför Gud med tomma händer. Kort före sin 70-årsdag sade hon till sin församlingspräst: ”Mitt liv ligger bakom mig och jag ser i det ingenting annat än det Herren gett mig. Mina händer är lika tomma nu som de var vid mitt dop (vid 25 års ålder). Den dagen gjorde jag den fasta föresatsen att lära mig älska. Och jag hr låtit mig älskas, det var lättare så.”

En sann tillbedjare
Många helgon och mystiker under kyrkohistoriens lopp har fått en speciell mission, t.ex. de stora ordensgrundarna eller de teologiska genierna. Hos Camille finner vi inget sådant. Hemligheten med hennes liv ligger innesluten i denna vers av Jesaja: ”Som en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall Gud fröjda sig över dig” (Jes 62:5). Gud har reserverat henne helt för sig. Han har omgett henne med en slags klausur: en ateistisk familj, livet som vanlig gift kvinna, isoleringen på landsbygden, dövheten som effektivt omöjliggjorde mycket av socialt, politiskt och kyrkligt engagemang. På så sätt undgick hon all den nyfikenhet, kritik och de påtryckningar, som annars brukar drabba speciellt benådade människor. Inte ens hennes närmaste anade hennes hemlighet.

Gud var Camilles ende andlige ledare. Det var han som gjorde allt i henne. Av henne begärde han endast denna enda grundläggande hållning: tillbedjan. Detta var hennes liv. ”Ett livs värde består i dess halt av tillbedjan”, var en mening hon älskade att upprepa. Är vi inte i vår tid alltför benägna att tro att vårt livs värde består i att söka efter så mycket makt, medbestämmanderätt och inflytande som möjligt? Det Fadern söker är tillbedjare som tillber honom i ande och sanning (Joh 4:23). Och han fann Camille. Hon var en sann tillbedjare.

Tillbedjan är inte något man behöver gå på kurs för att lära. Människan är skapad med ett gränslöst behov av att tillbedja, något som är dolt djupt i hennes innersta. Vid konfrontationen med den Helige vaknar denna oemotståndliga impuls till tillbedjan i vårt djup. Kanske man kan säga att Camille här har något att påminna oss om idag, då sinnet för det sakrala nästan tvinat bort och vårt medfödda anlag för tillbedjan förblir sovande i oss. För den som i likhet med Camille blivit helt förenad med Gud är hela skapelsen ett tempel, en magnifik katedral full av den Heliges härlighet. ”Jag känner det heliga i kosmos och det är en väg för mig till lovprisning. Men för att det sakrala i kosmos skall uppenbaras för mig, måste min blick utgå ifrån min själs djup där jag vördar den oskapade Heligheten. När jag dyker upp ur bönen blir det skapade sakralt.” Under alla sina vanliga vardagliga göromål förblev Camille i bön inför Gud.

En ikon av Treenigheten
Den sanna mystiken är vanligen rätt tystlåten och föga benägen att göra mycket väsen av sig själv. Camille kunde ha förblivit okänd om Gud inte tyckt att ett så klart och rent ljus som hon inte fick förbli dolt utan skulle ställas fram på ljusstaken så att det kunde lysa för alla som är i huset (Matt 5:14–16). Det var helt tillfälligt genom att Camille besvarade en enkät i en andlig tidskrift som hon blev ”upptäckt”.

Camille angreps av levercancer och den 18 augusti 1971 dog hon lugnt och stilla. Eller rättare sagt, hon dog inte alls, utan, som hon själv uttrycker det, hon ”återvände till Fadern i den totala tillbedjans frid, då själen domnad av lycka, inte förmår säga något mer”. Och ändå är det nu efter sin bortgång som Camille genom sitt livs vittnesbörd är mer vältalig än någonsin. Tack vare hennes vetenskapliga bildning talar hon på ett modernt och nyktert sätt om det andliga livet, vilket förlänar hennes vittnesbörd stor trovärdighet.

Camille C. är ett konstverk, en Guds ”kärleksuppfinning”. I henne har dopets nåd, delaktigheten i den gudomliga naturen, kommit till full blomning. I henne förverkligas Jesu löfte: ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:23). Det var det trinitära livet som strålade ut genom Camille. Hon var en ikon av Treenigheten, en ikon målad i varma, levande färger, som visar oss vad som kan hända när Gud får tillfälle att lägga beslag på en människa.

Litteraturhänvisning: H. Caffarel: Camille C. ou l’Emprise de Dieu.

(Ur: Karmel 1987:1)