Nu är frälsningens dag

Av Gabriel Carmouze, karmelit

Fastetid… det är ett ord som väcker vitt skilda reaktioner. Det är ett ord som talar om föråldrade fromhetsövningar, som man helst vill räkna till gångna tiders folklore eller låta ligga kvar i sitt maskstungna gamla skåp! Fastetid… botövningar och fastor, det går ju inte ihop med vårt hektiska liv och det tröttande tempo som råder. Visst skulle jag vilja göra något, försaka mig, men hur skall jag bära mig åt?

Med Jesus i öknen
Fastetiden är ingenting annat än den gemensamma fyrtiodagarsreträtt som kyrkan själv instiftat för att förbereda sina troende, så att de kan leva med i påskmysteriet på ett mer fullödigt sätt, och det är detta mysterium som är grunden för deras kristna tro. Ja, vi behöver verkligen en reträtt. Vi måste förena oss själva och alla våra vardagliga sysslor med den rörelse som går genom kyrkan.

Hon upprepar det som Jesus gjorde innan han började sitt offentliga liv. Han ägnade 40 dagar åt sin reträtt. Det är inte för inte som evangeliet på den första söndagen i fastan handlar om Jesus i öknen. Han lämnar sin mor och alla de sina, han drar sig undan i ensamhet och tystnad och ägnar sig åt sträng fasta. Evangeliet säger ingenting om Jesu samtal med sin Fader, om hur han kärleksfullt överlåter sig åt Guds vilja: ”Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja” (Heb 10:7).

Frestad av Satan
Evangelisterna lägger däremot stor vikt vid den kontakt Jesus har med djävulen som frestar honom. Lukas säger: ”När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid (4:13). Jesus har verkligen segrat. Han ville inte utföra något under för att skaffa sig bröd. Han avvisade tanken på att göra ett uppseendeväckande mirakel för att folkmassan skulle visa honom sin beundran.

Han vägrade tillbe Satan, som i gengäld ville ge honom makten över världen och all dess härlighet. Satan drog sig undan i vredesmod, men utan att förlora modet, bara för att planera en snabb revansch. Egentligen är det inte svårt att förstå, han är ju intelligent och han vet hur han skall utnyttja den inre medbrottslighet som finns i människan. När man läser evangeliet är det lätt att följa djävulens ansträngningar, och tyvärr måste man konstatera att han ofta lyckas i sitt onda uppsåt. I Jesu spår, han som var mild och ödmjuk i hjärtat och bara gjorde gott, kommer människan efter med sin stolthet, egoism och otacksamhet.

Mot korsets mysterium ställer man upp sina alltför mänskliga synpunkter, sina drömmar om framgång och triumf på det världsliga planet. ”Djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus”, fastställer Johannes med sorg i sitt evangelium (13:2). Satan har lyckats nästla sig in i Jesu vänners hjärtan: en förråder honom, en annan förnekar honom, alla överger honom. Vilken storslagen revansch var inte detta på Jesu seger i öknen! Jesus själv medger detta, när man kommer för att arrestera honom: ”Men detta är er stund, nu har mörkret makten”(Luk 22:53).

Jesu stund
Ja, det är mörkrets stund, men det är i ännu högre grad Jesu egen stund. Satan har frestat människorna, och eftersom de är syndare har de korsfäst sin Frälsare, men ändå kan ondskan inte triumfera. Av kärlek till oss tar Jesus denna synd på sig, och, som Paulus på ett paradoxalt sätt uttrycker det, har Gud för vår skull gjort den som aldrig hade syndat till synd (jfr 2 Kor 5:21). Jesus har naglat fast vår synd på korset tillsammans med sig själv. Han har korsfäst synden i sitt eget kött. Han har tvagit den i sitt blod.

I det ögonblick då mörkrets furste tycks triumfera, lider han i själva verket ett förkrossande nederlag: ”Fadern räddade oss från mörkrets makt och förde oss in i sin älskade Sons rike. I Sonen har vi återlösningen, förlåtelsen för våra synder” (Kol 1:13–14). Det är från Kristi kors som all nåd och allt övernaturligt liv kommer oss till del. Det är i och genom kyrkan som detta liv ges åt oss: genom hennes sakrament får vi i överflödande rikt mått motta allt detta.

Guds vapenrustning
Så länge som jag lever här på jorden kommer jag som kristen att ha svårigheter och frestelser att kämpa emot. Alltid kommer jag att stöta på mörkrets furste, som skall söka förleda mig genom att uppbringa all den list han besitter för att fresta mig. Varför skulle jag då inte under denna fastetid vara mer uppmärksam och söka upptäcka alla de angrepp och anslag som lögnens furste utsätter mig för?

Med vilken skicklighet nästlar han sig inte in i mitt liv, drar nytta av mina böjelser och får mig att tro att han bara har min lycka för ögonen. Efter den första frestelsen som evangeliet talar om, den som gällde det jordiska brödet (som du förstår gäller det inte bara det bröd som stillar vår hunger och faller oss i smaken, utan än mer det bröd som hindrar själen från att svinga sig uppåt och som binder henne vid det som är jordiskt och köttsligt), erinrar Jesus oss om hungern efter Guds ord.

Men är det då möjligt att skapa tystnad så att vi kan lyssna till honom? Önskar vi verkligen hämta vår näring hos honom och är vi tillräckligt generösa för att låta honom forma vårt liv? Försakelse och verklig ansträngning behövs för att vi skall kunna låta oss dras upp till det övernaturligas nivå och inte bli kvar i det förnimbaras sfär eller fastna i sinnlighetens garn.

Om vi är kristna måste vi älska och tjäna Gud, vi måste älska och tjäna vår nästa. Men är det inte så att vi frestas att låta Gud tjäna våra syften, så att vi kan göra succé, och samvetslöst använder oss av de andra för vår egen skull? ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna”, sade Jesus. Skulle inte jag under denna fastetid kunna vara mer uppmärksam på min plikt att tjäna?

Skulle inte min botgöring kunna få min själviskhet att tystna, så att jag kan öppna mig för de andra? Skulle jag inte kunna glömma mina egna behov och se mer till vad andra behöver? Skulle jag inte kunna pålägga mig tystnad, så att jag kan höra deras önskningar och bli varse vad de lider av i tysthet? Men jag får för allt i världen inte anlägga en ”fastemin”, utan måste alltid vara älskvärd och glad, och för det krävs det ju verkligen askes och vaksamhet!

Fastetid… det är en fyrtiodagsreträtt i öknen tillsammans med Jesus för att få se honom triumfera över djävulen och förbli förenad med sin Fader i ett oavlåtligt kärleksutbyte. Det är en reträtt som hjälper oss att ta emot hans påskmysteriums nåd, så att vi kan dö bort från synden och leva fördolda med honom i Faderns sköte. Det är en reträtt under jungfru Marias milda beskydd.

 

(Ur Karmel 1981:1)