Vårt ja eller vårt nej till lidandet

vart ja
Av en karmelitnunna.
När Jesus tog på sig vårt lidande blev det hans eget lidande. Och detta lidande frälste världen. Vårt lidande som han gjorde till sitt lidande blev hans kärleksgåva både till Fadern och till hela mänskligheten. Till Fadern som ett bevis på hans kärlek som gick till det yttersta, och till mänskligheten som det medel som frälser oss. Vårt lidande är nu genomdränkt av hans kärlek och har fått samma frälsande värde som hans. Följden blir att vart och ett av våra lidanden har fått en mening. Lidandet har fått det allra högsta värde som finns. Det har blivit bärare av kärleken och inget är större än kärleken. Jesus har gjort lidandet till en outsinlig källa till nåd och välsignelse för hela världen och först och främst för den som drabbas av smärtan.

Jesus har givit oss gåvan att få frambära våra plågor i förening med hans. Vilken tröst är inte detta för dem som lider. För dem som genom långa år är bundna till sjuksängen. Deras liv har en oerhört stor betydelse. De delar Jesu lidande på korset. De bär korset tillsammans med honom, som Simon från Kyrene. Paulus skriver: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol 1:24). Visst har Jesus gjort allt. Inget fattas i hans frälsarverk. Men han har i det öppnat en rymd, en plats för oss, så att vi får vara med. Som vi får ta del i att skapa världen får vi också del i att nyskapa den, frälsa den. I en korsvägs-meditation hållen i Colosseum säger Hans Urs von Balthasar (1905-1988): ”Han, Kristus, bär allt. Men av nåd ger han oss en andel, så att vi kan bli delaktiga i frälsningens fruktbarhet”.

Vid korsvägens femte station möter vi Simon från Kyrene som tvingas bära Jesu kors. Von Balthasar kommenterar: ”På hur många av oss läggs inte en börda som vi inte var förberedda på. Som vi är tvungna att bära. Som vi inte kan komma ifrån. Utan att veta det hjälper vi att bära Jesu kors. Det svagaste ja-ord till ett sådant lidande ställer oss på hans väg och förvandlar lidandet till nåd, utan att vi är medvetna om det, ja även om vi av alla krafter försöker att fly från smärtan. ”

Här kommer två aspekter fram. Den ena: att vi försöker fly från smärtan. Den andra: att vi ändå uttalar ett knappt hörbart ”ja”. Detta vårt tveksamma ”ja-ord” innebär inte att vi inte helst skulle vilja fly, det vill vi alla när lidandets tyngd läggs på oss. Vi ber alla om befrielse, vi längtar alla efter att plågan tas ifrån oss. Vårt ”ja-ord” består kanske endast i att vi inte revolterar, att vi inte blir bittra. Det är genom detta tveksamma, men även saktmodiga accepterande som lidandet bär frukt, som det blir en delaktighet i Jesu frälsande lidande. Genom att acceptera låter vi det som sker ske med oss. Om vi inte accepterar, om vi vägrar, om vi sluter oss för det som läggs på oss, sluter vi oss för verkligheten. Verkligheten kan inte bli verklighet i oss. Den nåd som genom den skulle flöda till oss hejdas. Men om vi inte revolterar eller blir bittra, är vi med i den stora skara som vandrar med Jesus för att befria världen från lidande och död.

De flesta av oss tillhör nog dem som stapplar sig fram längs denna väg. Vi är inga hjältar. Jesus själv släpade sig fram under korset. Men ju mer vi kan säga vårt ”Ja”, ju mer vi kan acceptera, ta emot och slutligen bära fram lidandet som en gåva, desto mer kan den kärlek och den frälsande kraft som Jesus har nedlagt i vårt kors strömma in i världen.

Det är vår fasta tro att allt lidande som uppfyller vår värld inte kan vara förgäves. Skulle det tunga kors som så många bär inte ha något värde, skulle det försvinna utan att bära någon frukt? Men de flesta vet inte vilket värde som ligger dolt i deras lidande. De vet inte att de kan lyfta fram det till Gud så att det får bära hundrafaldig frukt. Men Jesus har i deras ställe burit fram det. Även här får vi vara med. Vi kan frambära alla människors lidande åt Gud. Mässans offertorium är ett privilegierat tillfälle då vi kan göra detta. Här aktualiseras Jesu frambärande av hela världens lidande åt Gud när han där gör det till sitt.

Lidandet blir vår eviga skatt
Aposteln Paulus säger att ”våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (Rom 8:18) och: ”mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig” (2 Kor 4:17). Gud skall torka varje tår från våra ansikten och vår lycka skall överstiga allt vad vi kunnat drömma om.

När vi i dödens stund står inför Gud och överväldigas av hans godhet, skönhet och kärlek skall vi vara oändligt tacksamma över att ha en liten gåva att ge i gengäld. En gåva som han kan använda som han vill, som kan ingå i den väldiga flod av kärlek som flödar över världen och som även berikar himlens invånare. Denna gåva kan vara det lidande som vi har burit under vårt jordeliv. Ur det kan vi ösa kärlek till Gud och till alla… i all evighet.

1. Från ’Korsvägen i Colosseum’ 1989
2. Från ”Korsvägen i Colosseum” 1989
3. Den katolska mässan är även ett aktualiserande av Jesu offerdöd på Golgota.

(Ur Karmel 2010:4)