Varje människa är viktig för Jesus. Han går och söker efter det hundrade fåret för
att ingen av dem som Fadern gett honom skall gå förlorad. I Johannesevangeliets
fjärde kapitel ser vi hur han brottas och gör allt vad han kan för att vinna en enda
kvinna för tron. En kvinna som dessutom hör till ett fientligt inställt folk. Efter den
babyloniska fångenskapen hade Samarien brutit med judarna och byggt sig ett eget
tempel på berget Gerissim.

Men Jesus låter sig inte låsas in inom gränser som människor utstakat. Han bryr sig
om alla tillsammans och var och en för sig. ”Jag har också andra får, som inte hör
till den här fållan. Också dem måste jag leda”, säger han i Joh 10: 16. En enda
människa är inte för litet för att man helt skall engagera sig för henne.
Jesus tar ett första steg. ”Ge mig något att dricka”, säger han.

Som så ofta ievangeliet, särskilt hos Johannes, är allt upp och nedvänt. Jesus är själva
himmelriket, han råder över elementen, allt är hans. Och han ber denna stackars
kvinna om lite vatten. Denna kvinna kom till brunnen därför att hon var törstig,
men nu är det Jesus som är den törstige. På korset kommer han att säga: ”Jag är
törstig” (Joh 19:28).

Vilken gåva för denna kvinna att bli erbjuden att släcka Guds törst! ”Gud törstar
efter att vi skall törsta efter honom”, säger den helige Augustinus. Vi kan vända oss
till Gud av olika skäl. Vi kan söka Gud därför att vi törstar efter honom, och det är
mycket bra. Törstar vi inte ofta efter struntsaker i stället för efter Gud?
Men vi kan också vända oss till Gud därför att han törstar efter oss, därför att han
längtar efter att vi skall vara där han är. Detta ser vi hos helgonen. Lilla Thérèse var
villig att själv leva i torka bara hon genom sin bön och sitt offer fick släcka Jesu
törst efter människor.

Men så långt har den samariska kvinnan inte kommit än. Hon tänker på sin törst,
och inte sin törst efter Gud utan sin törst efter vatten. Och Jesus möter henne där
hon står, men samtidigt tycks han lura henne en smula. Kvinnan talar om vatten
och Jesus talar om vatten, och ändå talar de hela tiden förbi varandra. I själva verket
försöker Jesus att göra henne medveten om en djupare nivå, om den egentliga
verkligheten.

”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det
vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig.” Kvinnan fattar ännu ingenting. Ändå
ber hon en bön så underbar att otaliga kristna har upprepat den efter henne:
”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig.”

”O hur ofta”, skriver Teresa av Avila i sin självbiografi, ”har jag inte dragit mig till
minnes de ord Herren sade till den samariska kvinnan om det levande vattnet! Det
stället i evangeliet är mig också särdeles kärt. Jag har älskat det ända sedan jag var ett
litet barn, fastän jag då naturligtvis inte förstod det lika bra som nu, och många
gånger bad jag Herren ge mig detta vatten. Jag hade en tavla som jag alltid kunde se
och som föreställde Herren vid brunnen, med underskriften: Herre, ge mig det
vattnet” (Boken om mitt liv 30,19, s 225).

Men Jesus ger oss inte bara vatten. Han ger oss också själva brunnen, källan. ”Det
vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Han ger oss
inte en viss mängd vatten, så mycket som vi behöver varje dag. Det levande vattnet
blir i oss som mottar det en ”källa” som är outsinlig. Det kan aldrig finnas brist på
vatten, ty källan porlar oupphörligt.

Vad är detta vatten och denna källa? Denna evangelietext ger oss inte ett klart svar,
men vi finner svaret lite längre fram i Johannesevangeliet, där Jesus på
lövhyddefestens sista dag ropar: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den
som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften
säger” (7:37-38).

Och Johannes förklarar: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom
skulle få” (ib.39). Vi har en källa inom oss, en källa som är den Helige Ande. Vi är
så rika, och vi lever ofta så fattigt. Hur härligt skulle vårt liv inte vara om vi gick
omkring medvetna om att det inom oss finns en evigt flödande källa som är Guds
egen Ande!

Vi söker och söker efter saker som vi inte behöver och som lämnar oss tomma,
medan det skulle räcka att sluta våra ögon och med trons öron höra källan med det
livgivande vattnet porla. Är det inte detta som är meningen med den inre bönen, att
vi äntligen börjar dricka av den inre källan och släcker vår törst efter det oändliga,
och så även släcker Guds törst efter oss? Vi är inte tomma inombords, vi har fått del
av Guds egen fullhet, med nåd och åter nåd (Joh 1: 16).

Efter att ha gett kvinnan en första nåd genom att be henne om vatten, och en andra
nåd genom att upplysa henne om det livgivande vattnet och den inre källan, ger
Jesus henne en tredje nåd. Han skänker henne biktens gåva.

Ja, här är bikten verkligen en gåva. Kvinnan behöver inte söka efter sina synder,
Jesus räknar upp dem själv: ”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din
man.” Tänk om alla biktfäder vore så klarsynta och vi inte behövde söka efter våra
synder när vi går till bikt! Men kanske skulle inte alla vara glada. Det finns ju
människor som föredrar en biktfader som varken ser eller hör!

Jesus räknar inte upp kvinnans synder för att anklaga henne. Han anklagar aldrig,
det är djävulen som är anklagaren. Han avslöjar hennes synder för att sanningen
befriar och för att låta henne förstå att han är den efterlängtade Messias, han som
kommer för att rädda och återställa allt och alla. Kvinnan förnekar inte sina synder,
och därmed erkänner hon dem. Och omedelbart höjs samtalet till en högre nivå.

Vid varje bikt kommer vi över en ny tröskel och kan vi börja ett nytt liv. Hon talar
nu inte mer om att hon inte skall behöva gå till källan längre. Nu handlar det om
var man skall tillbe Gud. Och detta ger Jesus tillfälle att lära henne hur man skall
tillbe Gud: Fadern vill att man skall tillbe honom i ande och sanning, det vill säga
inifrån, ur hjärtats djup och inte genom ett rabblande av ord. Det som Fadern vill är
inte ord, inte ens ett troget uppfyllande av plikter, utan hjärtats tillgivenhet. Det
gäller att älska Gud, och inte att besvärja honom med magiska formler.

Och nu går allting mycket fort. Kvinnan leder samtalet in på Messias, hon tycks ana
sanningen. ”Jag vet att Messias kommer, och när han kommer skall han låta oss veta
allt.” Och så ger Jesus det förbryllande svaret: ”Jag är (i den grekiska grundtexten ego
eimi), jag som talar till dig.” Det namn som Gud gett sig själv i Gamla testamentet
när han talade till Mose i den brinnande busken: ”jag är”, detta namn är också Jesu
namn. Det är inte bara det att han är Messias, utan han är Gud själv. Inte för någon
av sina lärjungar har Jesus hittills uppenbarat sig så klart. För denna syndiga men
återupprättade kvinna avslöjar han sin härlighet.

Det är otroligt vad Gud kan utverka i en människa när hon låter honom göra vad
han vill med henne. Denna samariska kvinna har genom ett enda samtal med Jesus
förvandlats till en apostel som förkunnar för hela byn att han är världens frälsare.
Hur skulle han inte kunna förvandla oss när han inte bara samtalar med oss, utan
kommer till oss som mat och dryck!