Så var det alltså dags igen. Efter 624 års väntan får Sverige ett nytt helgon, det andra som blir kanoniserat av en påve. Förra gången det skedde var 1391 då Bonifatius IX helgonförklarade Birgitta Birgersdotter, och i dag, den 5 juni 2016, är det så en av Birgittas andliga döttrar, Moder Maria Elisabeth Hesselblad, som i en ceremoni som strax påbörjas i Rom blir kanoniserad av den helige Fadern Franciskus. Många hundra svenskar är på plats, däribland vår egen biskop Anders, representanter från Sveriges regering och även släktingar till helgonet.
Den som någon gång befunnit sig på S:t Petersplatsen under en helgonförklaring vet att just då möts det världsomspännande katolska och det specifikt nationella på ett alldeles särskilt sätt. Ja, alla ditresta pilgrimer vet med sig att de befinner sig i hjärtat av den katolska världen, är medvetna om den samhörighet de alla delar genom den katolska bekännelsen, och samtidigt är man så stolt över sitt helgon som ju kommer från ens eget land, den egna orden eller kongregationen… Det världsvida och det nationella är någonting vi även ser hos Maria Elisabeth Hesselblad.
Ja, hos helgonet finns kärleken till allt det katolska – till den världsvida Kyrkan, som Elisabeth i sina brev så ofta kallar ”den enda sanna fårahjorden” – men hos henne framträder också kärleken till Sverige. Förvisso var det just omsorgen om hemlandet och det egna folket som tände i henne ivern att återföra birgittinorden till Sverige. Så som Moder Elisabeth uttrycker det i ett brev från 1926 till den svenske katolske biskopen, Johannes Erik Müller: ”För Sverige har jag skänkt Gud mitt liv.”
Maria Elisabeth Hesselblad var alltså både svenska och katolik, och det i en tid då denna kombination var högst ovanlig. Det förra var hon alltsedan födelsen den 4 juni 1870 i Fåglavik, det senare skulle förvisso dröja, men redan som ung hade Maria (hennes dopnamn) börjat sitt sökande efter Kristi sanna Kyrka. I sina Memoarer berättar helgonet om hur hon som litet barn funderat över varför hennes klasskamrater tillhörde olika kristna samfund. Hon visste ju att Jesus i Nya Testamentet talade om en herde och en hjord. Under en skogspromenad riktar den lilla flickan så denna bön till Gud: ”Käre Fader i Himmelen, visa mig var den ende Hjorden finns som du vill att vi alla skall tillhöra.”
Med ens fylldes hon med frid och det var som om en röst inom henne svarade: ”Ja, mitt barn, en dag skall jag visa dig.” (jfr Memoirs of Blessed Mother Elizabeth Hesselblad, s 13.) Och Gud visade henne, men inte förrän hon först visat Honom med precis vilken iver och nit hon önskade finna Sanningen.
Ej ännu arton år fyllda emigrerar Maria till USA för att studera och på sikt kunna hjälpa till med familjens försörjning. Trots att hon själv kämpar med en sviktande hälsa utbildar hon sig till sjuksköterska vid det stora Roosevelt-sjukhuset i New York och här börjar hon även bekanta sig med den katolska kyrkan. Den första patienten som den unga sjuksköterske-eleven får ansvara för var en svårt alkoholiserad kvinna man funnit i rännstenen och som led av svårt delirium. Patienten, en irländsk immigrant, bad att få tala med en präst, och efter att ha biktat sig och mottagit den heliga kommunionen noterar Elisabeth det lugn som sprider sig över kvinnans ansikte, detta ansikte som var så hårt härjat efter många års drickande. Då Maria återvänder nästa dag finner hon att kvinnan avlidit under natten. (Memoirs, s. 17f)
Vid Roosevelt-sjukhuset kommer den unga svenskan att möta människor från alla samhällsklasser och lägger märke till att inre frid inte står i någon som helst relation till social status eller ekonomiskt välstånd, snarare, tänker hon, beror frid på den enskildes närhet till Gud. Det är tydligt att helgonet även såg sitt tjänande av de sjuka och behövande som en kallelse från Gud, och hon försummar inget tillfälle att få tala just om Skaparen med dem som anförtros i hennes vård. Efter avlagd examen tar Maria anställning i en katolsk familj, Cisneros, som kommer spela en viktig roll för hennes fortsatta förståelse för det katolska.
Försynen leder henne slutligen till Pater Hagen, en jesuit som skulle bli den präst som upptar den unga svenskan i Kyrkan och därefter verkade som hennes andlige fader. I sina Memoarer redogör helgonet för deras första möte. ”I min själ kände jag mig försäkrad om att ’detta är den Guds tjänare som är ämnad för mig’ och utan tvekan sade jag: ’Vördade Fader, om ett par dagar måste jag lämna New York och fara till Europa. Var god och upptag mig omedelbart i Kyrkan’. Den gode Fadern såg förvånad ut och sade mycket milt: ’Men, mitt kära barn, hur skulle jag kunna det? Jag känner dig inte, inte heller vet jag om du fått tillräckligt med undervisning. Det är omöjligt’. ’O nej, min vördade Fader, förlåt mig, med det kan inte vara omöjligt! I nästan 20 år har jag kämpat i mörkret; i många, många år har jag studerat den Katolska Religionen och bett om en stark tro, en tro så stark att om Påven i Rom och alla präster lämnade Kyrkan, då skulle jag ändå vara trogen. Denna tro har jag nu och jag är beredd att bli granskad på varje punkt rörande vår Tro.’” (Memoirs, s. 33f)
Tre dagar senare, på festen för Jungfru Marias upptagning i himmelen, den 15 augusti 1902, blev så Maria Hesselblad upptagen i Kyrkan, i ”den enda sanna fårahjorden”, som hon alltsedan barndomen i Dalarna så ivrigt hade sökt efter. Den nyblivna katoliken reser nu till Europa. Hennes redan svaga hälsa blir akut försämrad under överresan, men hon når ändå fram till Sverige och sin familj, och fortsätter sedan vidare ner mot Rom. Och just Rom kommer att bli centrum för mycket av helgonets fortsatta liv och verk. Här mottar hon konfirmationens sakrament och här mottar hon kallelsen till birgittin.
Händelsen är numera välkänd: hur Elisabeth beslutar sig för att gå in i liten kyrka då hon ser inskriptionen utanför, ”In honorem Sanctae Birgittae”, och hur hon under bönen hör en röst inom sig som säger, ”Det är här jag önskar att du skall tjäna mig.” (Memoirs, s. 46) Kyrkan var naturligtvis den som låg i Casa di Santa Brigida, alltså det hus där den Heliga Birgitta bodde från 1353 fram till sin död 20 år senare. Guds vilja börjar nu bli tydlig för Elisabeth: hon skall återinföra den Allraheligaste Frälsarens Orden, Birgittinorden, till den Heliga Birgittas och sitt eget land och på så vis föra Sveriges folk tillbaka till den gamla tron.
Detta visade sig dock vara ett arbete kantat med många svårigheter. För det första berättar man i Rom att birgittinerna inte längre existerade. Detta var förvisso inte sant, men i Casa di Santa Brigida fanns det i alla fall inga. 1906 erhåller Maria av påven Pius X tillstånd att iklädas birgittinordens dräkt och under namnet Sr Maria Elisabeth av Sankta Birgitta leva i anslutning till den kommunitet av karmelitnunnor som bor i Birgittahuset. Hennes hälsa är nu sämre än någonsin och det har spekulerats i huruvida den helige Fadern gav detta speciella tillstånd i tron att Sr Maria Elisabeth inte hade långt kvar att leva. Helgonet repar sig dock och två år senare börjar hon resa runt i Europa för att besöka existerande birgittinkloster och så få inblick i Ordens liv och spiritualitet. Hon blir då viss om att regeln måste modifieras något för att möjliggöra birgittinernas återkomst till Sverige.
Den 8 september 1911 anländer till Rom tre engelska kvinnor vilka blir de första postulanterna, och denna nya gren av birgittinorden får officiell kyrklig stadfästelse ett knappt decennium senare. År 1923 blir så det historiska året då denna Orden återvänder till Sverige. Systrarna bosätter sig i Djursholm utanför Stockholm där de alltjämt finns närvarande och Moder Maria Elisabeth Hesselblads birgittiner har i dag dryga femtiotalet kloster i olika delar av världen, med en särskilt stark närvaro i Indien. 1931 hade de lyckats återförvärva Casa di Santa Brigida i Rom, där även Moder Maria Elisabeth dör i sin cell den 24 april 1957 klockan fyra på morgonen.
I dag, då denna svenska blir kanoniserad, påminns vi om den universella kallelsen till helighet. För Moder Maria Elisabeth var helighet framförallt förknippat med utövandet av dygderna. Dygderna är ju själva måttet på helighet, varför helgonet ofta påminde sina systrar om deras betydelse – särskilt då övandet i ödmjukhet, tålamod och tystnad. (Jfr Kallad till helighet, Birgittasystrarna i Djursholm och Falun, s. 28) I ett brev till systrarna i Sverige skriver Moder Elisabeth: ”…Använd väl varje minut av den dyrbara tiden, låt alla andra tankar och ord och gärningar vara ägnade till Hans ära. Låt edert förnämsta strävande bli till att alltid söka leva i Herrens närvaro. Gör ni detta blir ni ej oroliga eller illa överraskad om Guds försyn tillåter prövningar att komma i eder väg. Dessa måste vi hava under vårt livs lopp för att växa starka i dygders övande. Kom ihåg att det är ej den som börjar bra men den som håller ut till sista striden är slutad som skall vinna kronan.” (Kallad till helighet, s. 29)
Bröder och systrar, denna helighetens krona vann Moder Maria Elisabeth Hesselblad själv till slut och den är vi alla – var och en av oss – kallade till att vinna.