Frälsning och dom

Frälsning och dom

av Anders Arborelius ocd

Innan den allmänna uppståndelsen äger rum och alla frälsta inlemmats i den nya skapelsen, som så blivit fullbordad, måste varje människa, ja, hela mänskligheten gå igenom den process som vi brukar kalla dom eller frälsning. Egentligen är ju detta en och samma verklighet: ett möte med den Uppståndne, som i sin frälsande kärlek vill ge alla del av sitt nya liv. Men denna Guds gåva måste också tas emot. Den givna kärleken måste accepteras. I varje ögonblick av vårt liv är vi föremål för Guds nåd, som försöker tränga in i oss och förvandla oss, men han kan bara göra det när vi i full frihet bejakar detta. Under hela vårt liv, ända fram till vårt sista andetag, kan vi välja mellan att säga ja eller nej — eller mja — till Gud. En gång måste vi emellertid ta ställning definitivt. “Han som har skapat dig utan din medverkan kommer inte att rättfärdiggöra dig utan din medverkan”, säger Augustinus.[1] Döden är i så måtto det största beviset på Guds nåd och samtidigt uttryck för den högsta formen av mänsklig frihet. Hela vårt liv är uppfyllt av valsituationer, och i själva döden får vi också välja mellan att säga ja till honom som är det eviga livet — eller förneka honom. Därför har man alltid i traditionen lagt så stor vikt vid dödsögonblicket och sett det som en kallelse för varje människa att förbereda sig på detta, så att hon på ett värdigt sätt kan möta honom som är hennes Frälsare och Domare. Man har ofta bett om att bli bevarad för en hastigt påkommen död eller från “ond, bråd död”. Detta är förstås något som nutidsmänniskan har ganska svårt att fatta. Hon vill vanligtvis att döden skall komma så omärkligt och oväntat som möjligt, så att hon knappt hinner tänka på det. Inför dödens oundvikliga verklighet ser vi med all önskvärd tydlighet hur olika uppfattningar om mänsklig frihet och värdighet bryts mot varandra.

Den kristna människans förberedelse inför döden är ytterst en förberedelse inför det hemlighetsfulla mötet på andra sidan, det som vi kallar dom — eller frälsning, om vi är lite mer hoppfullt inställda. Men i grund och botten är det samma sak (jfr Joh 3:16—21). “Kristus är emellertid inte bara Domare, utan också Frälsare. Som Domare är han Frälsare.”[2] Det är i mötet med denne förhärligade Kristus, vår Konung, som andarna skiljs åt. Inför honom prövas varje människa, för att det skall bli tydligt om hon hållit måttet eller ej. Vårt tillkommande liv är inte oberoende av vårt nuvarande. Det finns en kontinuitet, ett samband. Vi förbereder vår evighet redan nu. Under varje ögonblick av vårt liv på jorden bereder vi oss på det ögonblick som är skärningspunkten mellan detta livet och det eviga och då vår inre halt och totala livsinriktning skall framträda i ljuset, i Guds allt genomträngande ljus. Tanken på att vi en gång skall dömas efter vad vi gjort — eller icke gjort — ger vårt liv ett djupt allvar och en stor värdighet. Människans frihet och ansvar inför evigheten är alltid ett tecken på hennes storhet.

Samtidigt vet vi att det är Barmhärtigheten själv som skall döma oss och inte någon godtycklig mänsklig rättsinstans. “Barmhärtigheten triumferar över domen” (Jak 2:13). Guds barmhärtighet övergår allt vad vi kan föreställa oss. Medan en mänsklig domstol försöker överbevisa den skyldige om hans skuld, vill Gud — för att uttrycka det outsägliga med mänskliga termer — till varje pris få oss frikända. I Johannesevangeliet blir vi vittnen till en märklig “kapplöpning” i förlåtande mildhet: Fadern lämnar över domen till Sonen (5:22), som också gör allt för att bli av med sitt domsuppdrag (8:11,15; 12:47). Sonen blir inte människa för att döma utan för att frälsa (3:17). I sin ödmjukhet överlåter han domen åt människan själv. Den anklagade blir sin egen domare — eller för att uttrycka det med Romano Guardini: “Dom betyder att människan ser sig själv hel och hållen i Guds heliga ljus.. “[3]I det ljus där alla skrymslen och vrår bringas i dagen får hon se sig själv. Naken står hon i ljuset inför Sanningen. I vår livstid kan vi förtränga sanningen om oss själva, men en gång kommer det nådens och domens ögonblick då vi ser oss själva sådana vi är, med Guds ögon.

Det vi kallar Guds dom är till sitt djupaste väsen något kontinuerligt, något som både finns i detta livet, i övergången till det kommande livet och vid tidens slut. När Gud blir människa och ljuset lyser i vårt mörker, faller redan domen över världen (jfr Joh 3:19; 9:39). I Jesus Kristus, den människoblivne Guden, ser människan vem hon skall efterlikna, vad hon skall göra och hur hon skall bete sig (jfr Apg 4:12). Det är i hans ljus som hon prövas och döms i varje stund (jfr Matt 24:35; Mark 13:31; Luk 21:33). I hans sätt att leva finner hon sin förebild, och också i hans sätt att dö. Jesu korsdöd skildras, särskilt i de synoptiska evangelierna, som en eskatologisk, ja, apokalyptisk dom och en kosmisk konfrontation mellan Gud och hans motståndare, mellan ljuset och mörkret (Matt 27:45,51–53; Mark 15:33, 37–38; Luk 23:44–45). Korset som på ytan var människans dom över Gud är i själva

verket Guds dom över — och frälsning av — människan. Det som var människans dödsdom över den människoblivne Guden blir genom Guds outgrundliga domslut en väg till evigt liv för den mänsklighet som genom synden i alla tider försökt döma, ja, döda Gud. Dom och kärlek är ej skilda ting. Lyckligtvis.

Domen framstår mer och mer som den innersta kärnan i ett kontinuerligt skeende, en process utan slut. Under hela vårt liv står vi under domen och likaså i själva döden. Ja, inte ens då är processen avslutad. Enligt Skriften skall vi vid tidens slut gå igenom en definitiv dom. Det är viktigt att se denna yttersta dom som den innersta kärnan i en större helhet: Guds frälsande och dömande möte med människan.[4] Liksom det finns ett mer hoppfullt och ett dystert sätt att se på människans situation inför Gud, finns förstås också dessa olika tendenser när det gäller att skildra den yttersta domen. Antingen föredrar man att i mörka, ja, fasansfulla bilder tala om världens undergång eller att mer förtröstansfullt tala om Herrens återkomst, hans parusi, ofta beroende på den talandes karaktär eller livsinställning. Eftersom båda betraktelsesätten är rikligt företrädda i Skriften, är de i och för sig lika berättigade. Man kan alltid se på den enda sanningen utifrån olika infallsvinklar. Så finns det de som talar om Guds straff, medan andra föredrar att tala om människans vägran att ta emot honom. Det hör till kristendomens väsen att försona det till synes oförsonliga. Men ändå måste hoppet få sista ordet som fallet är hos Lukas, som efter att i grälla apokalyptiska färger ha skildrat den sista nöden, säger: “När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig” (21:28; jfr Mark 13:26; Rom 13:11).

Herrens definitiva återkomst på den yttersta dagen är — som allt annat i kristendomen — ett frälsningsmysterium. Visst kan det innebära obehagliga överraskningar, men i grunden är denna hans slutgiltiga seger vägen till en lycka och salighet som övergår allt vad vi kan föreställa oss. Därför tillhör det det kristna hoppets väsen att längta och be om att Herren Kristus skall komma åter och bli allt i alla.[5] I vår tid torde många kristna finna det ganska svårt att längta efter detta ögonblick. Som barn av vår tid är vi fullt medvetna om det ständiga hot om total undergång som likt ett damoklessvärd hänger över vår värld. Att be om Kristi återkomst betyder dock inte nödvändigtvis att be om världens totala förstörelse. Även om Bibeln ofta tecknar historiens slut i mörka färger, finns också det till synes helt motsatta betraktelsesättet. Redan i det Gamla testamentet möter vi helt olikartade bilder och liknelser om hur den yttersta dagen och den kommande tidlösa evigheten skall se ut (jfr Jes 2:2—5; 19:23—25, 60; Mika 4:1—3; Sak 14:1—21). Och så måste det vara. Ett mysterium, som övergår alla mänskliga begrepp, måste skildras på ett sätt som på ytan kan skapa begreppsförvirring i oss, men som på djupet stärker trons, hoppets och kärlekens överlåtelse åt honom som är livets Herre. Som kristna tror vi att den yttersta dagen är Guds sätt att slutföra frälsningsverket. Då blir det — äntligen — som han vill. Allt rekapituleras, återställs till sin rätta ordning och underordnas honom. Den vetskapen räcker.

Parusin, den förhärligade Kristi återkomst som frälsande Domare (eller dömande Frälsare), är en del av påskens mysterium. Påsken är en ständigt aktuell verklighet, som vi redan nu får del av i sakramenten, men en gång skall den bli evig. Den eviga påsken innebär att frälsningen blivit fullbordad (jfr Mark 13:24— 26). Kristus skall komma åter för att rädda oss (jfr 1 Thess 1:10; 5:9). Men samtidigt pågår hans räddningsverk för fullt redan nu. Frälsningen och domen är inte bara något som möter oss vid tidens slut, utan varje människa erfar sitt möte med Gud här i tiden som en frälsande dom. Och framför allt är hennes personliga övergång från detta livet till det kommande en domsprocess. Den kristna traditionen har alltid hållit fast vid denna övertygelse: det finns ett slags mellantillstånd mellan den enskilda människans personliga död och dom och hela mänsklighetens slutgiltiga uppståndelse och den kollektiva yttersta domen.[6] Vi kan omöjligen föreställa oss hur mellantiden — om man nu kan tala om tid — mellan den omedelbara domen vid vår död och den yttersta vid tidens slut kan gestalta sig. Men Skriften lär oss att vårt liv här i tiden får en fortsättning bortom graven, som står i logiskt samband med hur vi levt här på jorden. I liknelsen om Lasaros och den rike mannen ger Jesus oss en mustig, alltså högst biblisk skildring (Luk 16:19—31). En dogmatiskt torr, men ändå ganska talande beskrivning ger påven Benedikt XII (död 1342): de rättfärdigas själar är “omedelbart efter domen och efter reningen, om en sådan behövdes, och redan innan deras kroppars uppståndelse och den allmänna domen… i himmelen… och ser Guds väsen genom en intuitiv vision, ansikte mot ansikte. .. Dessutom går deras själar, som dör i aktuell dödssynd, genast efter döden till helvetet.”[7]

Dödens möte leder alltså fram till en trefaldig utgång. Gud är alltid som “en förtärande eld” (jfr 5 Mos 4:24; Jes 30:27; 33:14; Matt 3:11; Luk 3:16; 12:49; Heb 12:29; Upp 2:18). Han förblir alltid densamme. Den oföränderliga Kärleken brinner alltid i hans hjärta, ja, det är den som utgör själva hans väsen. Men det beror också på oss själva hur den drabbar oss. Under vårt liv på jorden kan vi fly undan eller stålsätta oss mot den. I döden blir vi nollställda, och vi kan inte längre förtränga sanningen. En gång kommer vi att möta denna förtärande eld och träffas av den i vårt inre. Detta hemlighetsfulla möte kommer att fortgå under den form som är bäst anpassad efter oss. “Jag tycker mig ha förstått”, skriver Marie-Antoinette de Geuser, “att himlen och skärselden inte är några platser, utan att den oändlige Guden är allt och överallt och att själen i dödsögonblicket måste förbli i Gud. Hennes skärseld är då själva hennes orenhet, som hindrar henne från att se Gud och gör att Guds ljus bränner henne… Jag tror att helvetet är den synd som för alltid hindrar någon från att se Gud och njuta av honom och som gör Guds allt genomträngande ljus till en förfärlig eld, eftersom detta ljus redan bränns så mycket för de själar som lever i förlåtlig synd.”[8] Så stor är Guds respekt för människans frihet, att han också i evigheten anpassar sig efter henne. Men ändå gör han allt som står i hans makt — och han är ju som bekant allsmäktig, ja, allgod — för att vi skall anpassa oss definitivt efter honom och bli frälsta. Det är denna visshet som ger oss hopp. Det är Barmhärtigheten själv som skall döma oss.

 

(Ur Trosmeditation, © Karmeliterna)

 

 

[1]Sermo CLXIX, 13; PL 38, 923.

[2] R. Guardini, Die letzten Dinge, Werkbund-Verlag, Würzburg, 1952, sid. 83.

 

[3]Ibidem, sid. 38.

[4] Jfr H. Seiler, Döden — och vad kommer sedan?, sid. 56—57: “Den ‘yttersta dagen’ börjar alltså i detta betraktelsesätt mitt i den pågående världshistorien. Den uppfattas då inte främst som en avslutande dag utan som en process som alltmera aktualiseras, som alltmera närmar sig sin fulländning under historiens gång i det att hela människosläktet alltmera inträder i sin fulländning inför Gud.”

 

[5]Jfr H.J.M. Nouwen (1932–1996), The Genesee Diary, Report from a Trappist Monastery, Double-day, New York, 1981, sid. 199: “Jag insåg att längtan efter Kristi dom är en äkta beståndsdel i heligheten och förstod hur föga denna längtan var min.”

[6]Den heliga troskongregationen har i ett Brev om vissa frågor angående eskatologin av den 17 maj 1979 understrukit denna trossats: “I överensstämmelse med Skriften väntar Kyrkan på ‘vår Herres Jesu Kristi framträdande i makt och härlighet’ (Dei Verbum, nr 4), vilket emellertid betraktas som något annat och olikartat än den situation som är människornas omedelbart efter deras död.”

[7]Konstitutionen Benedictus Deus av den 29 januari 1336.

[8] Citat i A. Arborelius, Den brinnande pilen: Karmels mystik genom tiderna, sid. 135. Jfr P. Teilhard de Chardin(1881–1955), Le milieu divin, Seuil, Paris, 1957, sid. 191: “Helvetets eld och himlens eld är inte två olika krafter, utan två motsatta yttringar av samma energi.” Även W. Kasper, Introduktion till den kristna tron, Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1981, sid. 171: “Gud som den slutgiltige segraren är himmelen; Gud som den slutgiltigt förlorade är helvetet; Gud som kärlekens renande eld är det vi kallar skärselden.”