Om vårt kloster

Karmel av den Barmhärtiga Kärleken och den Heliga Thérèse av Jesusbarnet

Historik

Karmelitorden

I andra Kungaboken finner vi profeten Elia på toppen av berget Karmel. Härifrån ser han ut över Saronslätten i syd, Medelhavet i väst, Hermon och Libanonbergen i norr, och i öst går sluttningen ner mot den lilla orten Nasaret. Hans bön famnar himmel och jord. Här har karmelitorden sitt ursprung. Hit kom pilgrimer och korsfarare på medeltiden för att leva i Elias ande; för att dricka ur hans källa; i bön och ensamhet. Omkring år 1210 fick de en levnadsregel och ett namn: ”Jungfru Maria av Berget Karmels Bröder”. År 1291 fördrevs bröderna till Europa där orden snabbt spred sig. Den fick även en kvinnlig gren. I Spanien på 1560-talet reformerade Teresa av Jesus, tillsammans med Johannes av Korset, karmelitorden och förde den tillbaka till det ursprungliga idealet på berget Karmel. Efter Teresas död grundades hennes kloster i andra länder, så även i Sverige 1956.

”Låt oss minnas våra heliga fäder, dessa eremiter från forna dagar vars liv vi försöker efterlikna… som i största ensamhet… sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla.”

S:ta Teresa av Jesus

1922 hade de flesta kontemplativa kloster i Belgien bundit sig för att stödja en eller annan mission eller land. Karmelitklostret i Gent valde Sverige, inte minst på grund av att det var drottning Astrids hemland. År 1929 skrev Mgr. B. D. Assarssson, dåvarande katolsk kyrkoherde i Helsingborg, för första gången till karmelitklostret i Gent och uttryckte sin glädje över den andliga gemenskap som förenade hans apostolat med karmelitnunnornas böneliv. Ytterligare brev följde. 1952 reste han ner till Belgien och besökte klostret. Han bad dem då att grunda ett kloster i Sverige. Efter att ha övervägt saken och anbefallt den åt Gud, antog de inbjudan och började förbereda stiftelsen och be om erforderliga tillstånd.

Den 17 april 1956 kom med biskop Johannes Erik Müllers samtycke den första gruppen av belgiska karmelitnunnor till Sverige under ledning av moder Teresa av den Helige Augustinus. Först bodde de några månader i Lund för att därifrån söka ett lämpligt ställe för att upprätta ett kloster. Dessförinnan hade de tänkt grunda i Stockholmstrakten, men genom omständigheterna ledde Herren dem till Skåne. Det hade alltid varit Mgr. Assarssons önskan att se ett karmelitkloster i närheten av Landskrona med hänsyn till att det före reformationen hade funnits ett karmelitkloster där.

Efter några månaders mödosamt sökande slog de sig ned i Glumslöv, den 17 september 1956, sedan de förvärvat en trädgårdsmästarvilla vid Fortunavägen. Villan inrättades till provisoriskt kloster. Ytterligare tre systrar kom från Belgien. En svenska, Maj-Britt Andersson, bad att få bli upptagen i systrarnas gemenskap, och systrarna hade glädjen att motta henne som sin första postulant den 2 februari 1958. Hon var till stor hjälp för att lära systrarna svenska och för att tränga in i de svenska förhållandena.

Samma år, 1958, gjordes en anhållan till Kungliga Majestät om tillstånd för att upprätta ett kloster för karmelitnunnor i Glumslöv. Religionsfrihetslagen av år 1951 hade i princip upphävt klosterförbudet, men första gången frågan skulle bli aktuell, måste riksdagen få tillfälle att yttra sig om saken. Framställningen avstyrktes av kammarkollegiet i november 1958. Klostret uppfyllde enligt kollegiets mening inte dissenterlagens bestämmelse om att klostret endast bör inrättas för svenska katolikers behov och sålunda i huvudsak endast ha svenska medborgare som medlemmar.

Den 5 maj 1961 behandlades klosterfrågan i riksdagen. Efter långvariga, heta och häftiga debatter fattade kamrarna olika beslut. De var överens om att kloster skulle få finnas. Första kammaren ansåg dock att klostret från början skulle ha övervägande svenska medlemmar, medan andra kammaren ville att klostret om några år skulle ha övervägande svenska medlemmar. Första lagutskottet skulle försöka göra en sammanjämkning. Då det inte klarade denna uppgift, beslöt ecklesiastikministern att rekommendera regeringen att ge sitt bifall för upprättade av ett kloster i Glumslöv.

Den 2 juni 1961 biföll regeringen tillståndet och uppställde en rad villkor som kunde godtagas av nunnorna.

Den långa väntetiden hade använts bland annat till att planera den nya klosterbyggnaden, så att ritningarna vid denna tidpunkt i stort sett var färdiga. De godkändes utan svårigheter, byggnadslov och igångsättningstillstånd beviljades och det första spadtaget kunde tas i början av november. Det hopsamlade byggnadskapitalet tillät dem inte at bygga allt på en gång. Därför beslöts att bygga i två etapper. Men då det visade sig att så många ville stödja klosterbygget ekonomiskt, kunde den andra etappen sättas i gång omedelbart. Systrarna fick mycket ekonomiskt stöd för klosterbygget från privatpersoner i Tyskland, och från både Ansgarswerk och Bonifatiuswerk. För att minska byggnadskostnaderna tog systrarna på sig största delen av målningsarbetet.

1962 var det stora byggnadsåret med sina olika problem och aktiviteter, men också med sina särskilda märkesdagar. På kyndelsmässodagen lades högtidligt den första grundstenen och i klostergångens hörnpelare murades minnesstenar in: en från den heliga Teresa av Jesus kloster i Avila, där den stora klosterreformatorn hade börjat sin gärning för 400 år sedan; en från 1400-talets karmelitmunkkloster i Landskrona, som nedbröts vid reformationen för att lämna material till citadellet; och slutligen en sten från karmelitklostret i Gent, som givit upphov till denna stiftelse i Glumslöv. Den 25 april 1962 kunde taklagskransen hissas över klostret och på Vår Fru av Berget Karmels festdag, 16 juli, invigdes kyrkklockorna av kyrkoherde Josef Theeuwes. Slutligen, den 24 augusti, mottog syster Maria Birgitta (fd Maj-Britt) Andersson, den första svenska nunnan i Glumslöv, det svarta doket efter att ha avlagt sina högtidliga eviga klosterlöften. Samtidigt högtidlighölls fyrahundraårsminnet av Teresa av Avilas reform, som ägt rum 24 augusti 1562, och för första gången ringde de nya klockorna i klostret klockstapel.

Sommaren 1963 stod klostret färdigt. I tre dagar var Kyrkoherde Sigfrid van Pottelsberghe de la Potterie den som organiserade allt for invigningen samt ledde de uppskattningsvis 18 000 personer som besåg klostret innan det stängdes. Fortfarande kan systrarna träffa personer som var med på någon av dessa visningar och alla vittnar om hur det har bevarats som ett kärt och högtidligt minne för dem.

3 augusti 1963 skall för alltid förbli en oförglömlig dag i klostrets historia. Sverige fick sitt första officiella kloster efter reformationen. Karmelitnunnorna hämtades i procession från den provisoriska bostaden. Pontifikalhögmässan med biskop John E. Taylor som celebrant ägde rum på den kringbyggda klostergården i närvaro av ungefär ett tusen personer. Hela ceremonien filmades även och journalisterna stod på klostergångens innertak. Bland hedersgästerna sågs ärkebiskop Heim, biskoparna Mangers och Gran från Oslo, biskop de Kesel från Gent, och från karmelitorden: generalföreståndare Anastasio, sedermera kardinal Ballestrero, med tre karmelitfäder, samt ett trettiotal präster och prästkandidater, vidare många katolska systrar från olika kongregationer. Trettiotvå pojkar från Gents domkyrkas gosskör ledde sången och alla närvarande sjöng växelvis med dem. Dagens predikan hölls av kyrkoherde Josef Theeuwes. Han gav först en kort historik över klostrets uppkomst och talade sedan om det kontemplativa livets mening och stora betydelse för alla, emedan bönen är den konkreta kraft, som nedkallar Guds nåd och barmhärtighet över människorna; härpå syftar just klostrets namn: ”Karmel av den barmhärtiga Kärleken och den Heliga Thérèse av Jesusbarnet”.

Efter den Heliga Mässan gick biskopen tillsammans med de assisterande prästerna och karmelitnunnorna i procession genom hela klostret och biskopen välsignade varje rum. Därmed var invigningsceremonierna avslutade. Nu skulle den påvliga klausuren upprättas och klostret stängas. Alla närvarande lämnade klostret med undantag av systrarna som ställde sig vid ingångsporten. På andra sidan porten stod biskopen och läste upp en skrivelse i vilken han pålade karmelitnunnorna den påvliga klausuren, varefter dörren stängdes inifrån…

Nu var alla byggnadsbesvär och problem förbi. Systrarna kunde till fullo leva sitt karmelitiska liv i tystnad och ensamhet, för att i bön nedkalla Guds barmhärtighet över världen, och för att älska och lova Gud. Det dröjde inte länge förrän flera aspiranter anmälde sig, både svenskor och även unga kvinnor från de övriga skandinaviska länderna. En del stannade endast en kort tid, men det visade sig att upprättandet av ett karmelitkloster i Sverige motsvarade ett behov.

Med tiden blev systrarna mer och mer medvetna om den stora bristen på andlig litteratur på svenska. 1966 började de utge en liten tidskrift med tre nummer per årgång, ”Karmel”, med hopp om att bröderna en gång skulle överta det redaktionella arbetet. Den anspråkslösa tidskriften mottogs med glädje av många och antalet prenumeranter steg snabbt. Denna tidskrift utges nu fyra gånger per år och utgör en av systrarnas inkomstkällor.

Som försörjning sydde systrarna i början för olika firmor. Idag målar några systrar ikoner och får många beställningar. De driver också, tillsammans med karmelitbröderna, ett bokförlag där de ger ut Karmels stora klassiker och annan karmelitisk litteratur. Många av P. Wilfrid Stinissens böcker är utgivna på karmeliternas förlag. Systrarna odlar också grönsaker och frukt i sin trädgård och försöker i den mån det går att själva utföra det mesta av arbetet med att underhålla klostret i form av målning och dylikt.

Den 30 maj 1977 dog den äldsta systern, sr Marie-Elisabeth av Treenigheten, som den första av Glumslövsklostrets medlemmar. Hon blev begraven inom klausuren på klostrets kyrkogård, som inrättats efter tillstånd av Kungliga Majestät några år tidigare.

Synbart avskiljer sig karmelitnunnorna från världen i syfte att leva radikalt för Gud och nå världen på en djupare nivå för att på så sätt bidra till världens frälsning. Klostret har stängda portar men öppna fönster riktade mot världen för att ta del av människornas nöd. Någon gång visar sig detta mera påtagligt, som till exempel när klostret medverkade i en serie TV-program påsken 1978; Bengt Roslund var upphovet till dessa program. Han gjorde även en dokumentär av klostret 1994 som sändes i Sveriges Television. Ytterligare en dokumentär, ”Nunnan”, som fick stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt gjordes av Maud Nycander 2007.

1999 sändes tre systrar från Karmel i Glumslöv till Hilleröd och grundade därmed ett karmelitkloster i Danmark.

Då klostret i Glumslöv 2019 kan se tillbaka på 63 år i Sverige är antalet nunnor 13, varav tre systrar i temporära löften. De första systrarna som kom från Belgien har nu alla gått hem till vår Himmelske Fader. Nu finns åtta svenskfödda systrar, två från Danmark, en från Norge, en från Tyskland och en från Lettland.

 

Renovering och eventuell utbyggnad/tillbyggnad på klostret

Betongproblem: fasad och mur

Nu när klostret är 63 år gammalt har systrarna börjat märka behov av renovering på många områden. Klostret är konstruerat på ett mycket hållbart och gediget sätt; men man kan märka att en hel del slarv förekommit under byggnationen. Arkitekten Hans Westman använde sig gärna av betong. Det var ett relativt nytt material och man hade inte då tillräckligt med kunskap om detta byggnadsmaterial. Den är därför felkonstruerad. Järnarmeringen sitter för ytligt och man använde sig gärna av sjövatten i betongen vilket innehåller salt som försurar betongen och leder till oxidering av järnet som i sin tur leder till att det spricker. Syrehalten var fel i betongen som gör att den eroderar.

Det finns alltså sprickor över hela fasaden och dessutom missfärgning av alger. Det går att knacka bort putsen och behandla armeringen och så att säga lappa och laga. Men armeringen kommer fortsätta att spränga sönder betongen och nya sprickor kommer att uppstå. Därför behövs det en mera omfattande lösning och förnyelse av hela fasaden. Samma problem finns med klausurmuren, som också den är tillverkad av betong.

En god vän till klostret, Per Samuelsson, professor i juridik vid Lunds universitet, medlem i stiftets juridiska råd och som arbetar bland annat med byggtvister, hjälpte dem att få kontakt med en byggkonsult, professor Bengt Hansson i Lund, som utförde en kontroll över hela klostret med dess mur samt deras eremitage och annexbyggnad.

Slutresultat blev, till systrarnas förvåning, att hela klausurmuren på 570 meter och med höjd på två meter, måste bytas ut helt och hållet.

Det de sett angående sprickorna i fasaden var tecken på det problem all betong som klostret är tillverkat av.

Klausurmuren i söderläge

Klosterkapellets klocktorn är också tillverkat av putsad betong. Den består av fyra höga betongpelare. Det genomfördes en stabilitetskontroll den 12 februari 2019, och den visade att klocktornet är stabilt. Vid ett tillfälle har klocktornet reparerats där klockornas fästen sitter. Systrarna har själva försökt måla klocktornet på de ställen där putsen fallit av, men utan gott resultat. Färgen faller av och klocktornet behöver alltså åtgärdas ordentligt.

Kapellet

Förutom klosterfasaden och klausurmuren måste även kapellet renoveras. Belysningen måste ändras och förbättras.

Ett av de stora taklampställena föll plötsligt en dag ner. Bara en timme innan detta hände hade en av klostrets kandidater suttit under detta lampställ – hade hon fått den i huvudet hade hon inte överlevt!

Systrarna vill ta bort dessa lampställ och ersätta dem med nya och på så sätt förbättra belysningen. Belysning var inte Westmans starka sida.

Kapellet måste målas om; det finns sprickor i färgen som kommer av sättningar. Väggarna är även missfärgade och smutsiga och mögelskadade på grund av fukt.

Nytt högtalarsystem behöver installeras i kapellet och även i refektoriet, (systrarnas matsal) där de har högläsning under måltiderna – det nuvarande ljudsystemet är sönder.

Förutom dessa stora ingrepp finns det andra problem med brist på utrymme som skulle kunna lösas med en tillbyggnad av kapellet.

Kapellet är litet med endast sittplats för 35 personer. Om man flyttar ihop bänkarna och sätter till stolar och pallar kan man få plats till ca 80 personer.

När vi har stora tillställningar som sker minst en gång om året, blir kapellet så fullt att systrarna måste sätta upp ett partytält de köpt för denna orsak. Den 16 juli, Vår Fru av Berget Karmels högtid, som är Karmelitordens största högtid under året, kommer det över 200 personer till den högtidliga Mässan.

Tältet är slitet och systrarna ogillar att arbeta utanför klausuren och bygga upp detta tält; dessutom är det ett stort arbete. Det är svårt att få någon att hjälpa med tältet; det är som sagt ett tungt och tidskrävande arbete. Därför vore det en önskvärd lösning att göra en tillbyggnad som man kan ansluta till kapellet vid tillfällen när det kommer många gäster till klostret, som vid högtiden den 16 juli, vid en högtidlig profession och liknande tillfällen.

Det ena av de två samtalsrummen är genomfartsväg till kapellet vilket är störande när systrarna har besök där. Dessutom är det mycket lyhört så att angränsande gästrum hör allt vad som sägs i detta samtalsrum.

Biktstolen i kapellet har samma problem med lyhördhet, vilket måste åtgärdas.

Sanitetsutrymmena behöver handikappanpassas. En av systrarnas föräldrar sitter i rullstol och det finns flera andra besökare med rullstol och rollatorer. Entrédörren behöver vidgas (både klostrets huvudentré och kapellets dörr) för rullstolar och barnvagnar. När relikskrinen av Lilla Thérèse och hennes föräldrar besökte klostret under hösten 2018 var man tvungen att lyfta in skrinen genom fönstret på grund av att dörrarna var för smala!

Klostret behöver fler sjukrum. Det finns två sjukrum i klostrets sjukavdelning och de är båda bebodda nu. Vad händer om en syster skulle behöva komma dit? I de fall när en äldre och sjuk syster behöver mycket hjälp och omvårdnad har systrarna tagit hjälp av den kommunala hemtjänsten. Det stör klostrets tystnad och avskildhet att hemtjänstpersonalen går genom hela klostret för att komma till sjukavdelningen. Därför finns det önskemål att ha fler sjukrum, väl anpassade efter kraven för hemtjänst för systrar som är i behov av mycket vård, och att de skulle vara placerade i angränsning till klausurgränsen så att det är lätt för hemtjänstpersonalen att komma dit. Detta är särskilt önskvärt när de kommer nattetid.

Ännu har man inte kommit fram till en färdig lösning på alla dessa problem och behov. Men en helhetslösning av allt vore önskvärt.

 

Taket

Det mest akuta problemet gäller klostret tak. Taket omfattar ca 1000 kvadratmeter. Det har varit läckage på olika ställen, men allra mest i en av cellerna, på ritningen kallad ”cell 10”.

Vid kontroll konstaterades att takpappen måste bytas ut helt och hållet.

Tak över cell 10: Underlagspappen har ursprungligen gått ned på fotplåten, men pappen har försprödats och fallit bort så att det nu finns en glipa mellan underlagstäckningen och fotplåten, där underlagspanelen (”råsponten”) syns (pilen). Här är det enkelt för vatten att läcka in och ned i väggen under.

Vidare måste fogen vid vägg- och undertak bytas. Dagvattenledningarna (stuprör och takrännor) måste bytas och bli till ett hållbart system.

Taket visade det sig vara det mest akuta att åtgärda och därför det som man måste börja med. Själva takteglet är i bra skick men takpappen måste bytas och eventuella underliggande skador åtgärdas, dessutom måste råsponten bytas.

Utöver detta tillkommer annat som måste åtgärdas. Ljusinsläppen på koppartaket måste bytas. Det ska göras i samband med bytet av takpappen.

Klostrets värmesystem måste ses över och det måste göras en så kallad värmefördelning.

Klostret har ofta strömavbrott och det för längre tider. Det är inte bra för kommunitetens gamla och sjuka systrar när det inte finns värme och det har gjort att systrarna beslutat skaffa en vedspis.

Det finns inget ventilationssystem och detta måste ses över. Lösning finns men den måste genomföras.

Allt detta kräver en helhetsbild och en helhetslösning och en förstudie.

 

Hela kostnaden för denna renovering och utbyggnad hamnar på omkring 9 miljoner svenska kronor, alltså 900 000 Euro. Klostret kan inte klara dessa renoveringskostnader på egen hand. Därför har systrarna startat en insamling, och denna har mötts av stort gensvar. Många privatpersoner i Sverige och utomlands, och församlingar i Stockholms katolska stift har velat bidra till renoveringen och har visat stor generositet efter sin förmåga. Ordensledningen i Rom har även de gett ett stort bidrag. Sammanlagt har systrarna kunnat samla in ca en miljon svenska kronor. Men det räcker inte, och därför behöver systrarna mer ekonomisk hjälp.