Att tro på Kristus, alltså att vara kristen, betyder inte först och främst att acceptera de sanningar som står i katekesen. Ett sådant intellektuellt samtycke är endast ett första, fastän nödvändigt steg till den fulla tro som beskrivs i evangeliet, och som kräver hela personligheten som insats. Den som verkligen tror på Jesus överlämnar sig helt och hållet till honom, med alla sina krafter och all sin kärlek.
Accepterandet av trons sanningar är en gudomlig gåva, en rik möjlighet att tränga in i den gudomliga verkligheten, men denna möjlighet måste förverkligas och ständigt fördjupas. Ständigt bör vi – det är sista uppmaningen i Petrus andra brev – växa till ”i kunskapen om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus” (3:18). Nu är det så att kunskapen om en person inte bara, inte ens först och främst, växer till genom att vi försöker att veta så mycket som möjligt om honom. Det hjälper naturligtvis en hel del, men i sig vore det bara en objektiv, icke-engagerande kunskap. Det är framför allt kärleken som får oss att tränga in i en persons djupare väsen. En kärlek som söker att möta den älskade så ofta och så nära som möjligt.
Så mycket mer är detta fallet med vår kunskap om vår Herre, Jesus Kristus. För han är en gudomlig och mänsklig person som står mitt i vårt liv och säger till var och en av oss: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20). Kristendomen är framför allt en relation till Kristi person, ett kärleksförhållande till vår Frälsare. Han väntar på vårt engagerade svar och inbjuder oss att leva i en innerlig personlig gemenskap med honom.
Denna gemenskap började med dopets sakrament. Dopet innebär att Jesus för alltid förenade vår i sig själv så obetydliga existens med sin gudomlig-mänskliga person. Han ville trycka sin bild som ett sigill, en outplånlig prägel på vår själ. Eller, enligt hans egna ord: han ville göra oss till grenar på vinträdet som är han själv, så att vi lever av samma sav, samma livskälla som genomtränger honom själv. Detta liv i gemenskap med Jesus, som (kanske på ett omedvetet sätt från vår sida) började när han kom oss till mötes i dopets sakrament, är menat att bli ett fullkomligt och slutgiltigt möte med honom, när vi skall ”avsomna i honom”, för att använda Paulus och de första kristnas om-skriv¬ning av döden.
Det var ett ögonblick de längtade efter. ”Då skall vi vara hos Herren för alltid”, skriver Paulus till thessalonikerna (I,4:17), ord som efter så många århundraden inte har förlorat sin stilla, glada hemlängtan. Något vi återfinner i Johannes Uppenbarelses avslutning: ”Amen, kom Herre Jesus!” och hos så många heliga. Man frågade en gång den redan sjuka Thérèse av Lisieux om hon inte längta¬de efter att dö på en eller annan högtidsdag. Och hon svarade: ”Ni behöver inte tala om något speciellt datum, det blir i alla fall en riktig festdag för mig!” (Sista Samtal).
Mellan dessa två händelser, dopet och döden, ligger de många och långa timmar och dagar och år, som är oss givna för att vi skulle växa till i kunskapen om Jesus Kristus. För att vi skulle öppna dörren för Herren som ständigt klappar på och hålla måltid med honom, dvs. leva i en medveten kärleksgemenskap med honom. Det är han själv som längtar efter denna livsgemenskap med oss, en gemenskap som ensam kan ge vårt liv dess egentliga betydelse och fulla fruktsamhet. Vi är som grenarna på vinträdet som är totalt beroende av föreningen med livskällan, stammen. Det gäller alltså att ”ständigt vara i honom”, så medvetet och aktuellt som möjligt, för att kunna leva i den dimension vi genom dopet har blivit kallade till, Kristi dimension.
Detta är kristendomen: att leva i en ny dimension, att delta i Jesu liv, i Jesu egen erfarenhet. Vad detta deltagande i Kristi erfarenhet, detta liv i Kristi dimension faktiskt innebär och utverkar, ser vi hos de stora helgonen och mystikerna: Paulus, Bernhard, Katarina av Siena, Johannes av Korset, Charles de Foucauld, och så många andra. Alla är eniga om att det var deras upplevelse av Kristusmysteriet, deras personliga möte med honom, som förändrade dem helt och hållet, och omdanade dem till apostlar, martyrer, ordensstiftare, Guds äventyrare, förälskade människor. Paulus var en mycket begåvad och bildad man, en romersk medborgare som åtnjöt stort anseende. Men han mötte Kristus, greps av honom, och ”allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust”, skriver han till filipperna.
”Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom… Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. …jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:7-14).
I denna härliga sida ur Filipperbrevet upptäcker vi kristendomens kär¬na: en man blir gripen, inte först och främst av en vacker, tilldragande lära, ett teologiskt system, utan av en levande person. Och, genom den levande Herren, av allt det han uppenbarade. Han möter Jesus och i sin uppriktighet grips han totalt av honom, på ett så avgörande sätt att allt blir annorlunda för honom. Det finns inte längre någonting annat i hans liv än en brinnande längtan efter en allt mer växande kunskap om Herren, en allt djupare gemenskap med honom, en enhet intill döden för att kunna vara hos honom för alltid. Så skulle det vara för oss alla.
Vi är kristna i den mån den levande Kristus står i centrum av vårt liv, på ett aktuellt och existentiellt sätt. Alltså i den mån vi lyssnar till honom och grips av honom, så att vi kan växa till i kunskap om honom och i en verklig livsgemenskap. Då skall även vi så småningom upptäcka att Jesus är allt, själva livet, källan till all fruktbarhet och till en fullkomlig frid. Il n’y a que Jésus qui est, tout le reste n’est pas”, skrev Thérèse av Lisieux: Det är endast Jesus som är, allt det andra har ingen verklig existens.
Det är inte alltid så att vår Herre så plötsligt och på ett så avgörande sätt griper in i en människas liv, såsom fallet var med hedningarnas framtida apostel. Men i varje kristens liv är han en levande verklighet. Om vi bara öppnar oss för denna verklighet genom en konsekvent tro, då kommer vi alla att få uppleva Thérèses erfarenhet: Il n’y a que Jésus qui est, tout le reste n’est pas. Vi kommer att erfara det som Johannes av Korset skrev i en av de härligaste böner som finns i den kristna litteraturen: ”Min Gud, du kommer inte att ta ifrån mig vad du en gång har givit mig i din ende Son, Jesus Kristus; i honom har du givit mig allt vad jag vill ha. Därför gläder jag mig över att du inte skall dröja, om jag bara hoppas på dig.
Vad är det som hindrar din längtan, när du redan nu kan älska Gud i ditt hjärta? Mina är himlarna och min är jorden. Mina är folken. De rättfärdiga är mina och mina är syndarna. Änglarna är mina och Guds Moder och alla skapade ting är mina. Gud själv är min och tillhör mig, därför att Kristus är min och tillhör mig helt och hållet. Vad ber du då om och söker efter, min själ? Ditt är allt detta och allt tillhör dig. Ägna dig inte åt det som är mindre än detta och nöj dig inte med de smulor som faller från din Faders bord. Gå ut och gläd dig i din härlighet. Dölj dig i den och jubla, så skall du uppnå det som ditt hjärta ber om” (Ord av ljus och kärlek).
Så skall varje människa som har upptäckt vem Jesus är, som har öppnat sig för honom och gripits av honom, på sitt eget sätt, på sitt eget språk, enligt sitt eget temperament, upprepa samma erfarenhet, alla heligas erfarenhet: Jesus är den levande, själva livet, den ende som det är mödan värt att leva för – men han är det i sådan grad att man med glädje blir villig att uppge allt, själva livet, för att vara med honom, nu och för alltid.
Ur: Karmel 2010:3
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.