Lilla Thérèse skrev i sin prolog till sina självbiografiska skrifter: ”Så öppnade jag Evangeliet, och min blick föll på dessa ord: ”Jesus gick upp på berget och kallade till sig några som det behagade honom – dessa två sista ord är understrukna – att kalla, och de kom till honom. Texten är hämtad ur Markus evangelium (3:13). ”Här” skriver hon vidare, är just hemligheten med min kallelse, med hela mitt liv och i synnerhet med Jesu ynnestbevis till min själ… han kallar inte dem som är värdiga utan dem som det behagar honom – verbet är understruket – att kalla.
Så svarar hon på sin undran varför Gud har förkärlek för vissa själar och varför inte alla får lika mycket nåd. När jag för första gången läste Thérèses självbiografiska skrifter som jag fick av min far – han önskade att jag skulle läsa den, jag var då 19 år – var det denna text av evangelisten Markus som jag fäste mig vid och som på något sätt fascinerade mig, och fortfarande fascinerar mig, utan att jag då tänkte att jag skulle bli karmelit. Men kanske var fröet till min kallelse redan då sått i mitt hjärta. Förresten det var denna vers av Markus jag valde på min prästvignings minneskort.
Jag tror att orden ur Markus evangelium som Thérèse citerade i sin prolog, gäller för oss alla som kallades till att bli karmeliter.
En karmelitbroder har sagt om sin kallelse: ”Kallelsens väg är sällan spikrak.” Insikten i att Gud kallar oss, är något som måste mogna och växa. Det är nuförtiden inte så vanligt att man likt Thérèse redan som barn insåg att Gud kallade henne till Karmel. Normalt tar det en längre tid, ibland många år innan den helige Ande låter oss inse att Jesus också kallar oss till sig därför att det behagade honom att kalla oss. Att den helige Ande ibland tycks dröja en längre tid innan han överbevisat oss att Jesus kallar oss, är hans hemlighet.
Men att bejaka att Gud kallar oss till sig som det behagar honom, innebär inte alltid att vi genast bejakar vår kallelse. Det kan vara svårt, mycket svårt att säga ”ja” till Gud och hans kallelse. Det finns så mycket i världen som kan locka oss bort från hans kallelse. Det kan ibland på något sätt bli en kamp mot att Gud kallar oss. Med Newman kan vi då säga:”Ej alltid var min bön att du mig ledde fram. Jag ville se och välja själv”.
Men låt oss tacka Gud för att vi, jag skulle säga ”trots allt” har bejakat vår kallelse, tack vare hans oändliga barmhärtighet som gjorde att det behagade honom att kalla oss till Karmel. Vi kom till honom. Det var det första äventyret med Gud. Det andra äventyret med Gud är att han, som Thérèse skriver, inte kallar dem som är värdiga, utan dem som det behagar honom att kalla. Hon citerar då Paulus som säger: ”Gud skall vara barmhärtig mot den han vill vara barmhärtig emot, och han skall förbarma sig över den han vill förbarma sig över.
Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.” (Rom 9 15:16). Såsom det var för Thérèse, är detta just hemligheten med vår kallelse, med hela vårt liv och framförallt med Jesu förkärlek till oss. Denna Jesu förkärlek för oss som inte ens är värdiga att bli kallade av honom, det är Guds äventyr med oss. Hans kärlek äventyr. Det är ett gudomligt äventyr som med alla våra år i Karmel, mänskligt sett, blir ett allt större mysterium på grund av att vi dagligen genom vår synd och skuld erfar oss alltmer ovärdiga vårt kall och vår Guds förkärlek.
För att använda en bild av Johannes av Korset: Guds ljus i vårt hjärta är som solen som i dess ljus låter oss se alla de oräkneliga dammkorn som s a s smutsar ner vår själ. Detta är en nödvändig insikt som låter oss inse hur svaga och usla vi är i vårt hjärta men att detta aldrig rubbar hans förkärlek till oss och att han, även om vi är otrogna, aldrig ångrar att han kallade oss till att följa honom därför att det behagade honom.
Att Jesus kallade oss till sig och att vi kom till honom är inte en engångsföreteelse. Han kallar oss varje dag, han kallar oss alltid med förkärlek. Må denna barmhärtiga kärlek göra att vi varje dag, ja alltid, kommer till honom. Det är en livsprocess, en kärlekens process.