En utmaning för tron
Många läsare känner till Mel Gibsons film om Jesu lidande(1) . Alla verkar vara överens om att han lyckades bra med att framställa intensiteten i lidandet; en del kanske tycker att han gjorde det bara alltför bra, när han skildrade en smärta som nästan går utöver vad en människa kan uthärda. Men i ljuset av Jesajas porträtt av den ”lidande tjänaren” verkar inte det som vi ser i filmen så övermåttan överdrivet. Tjänarens yttre var ”vanställt”, hans utseende var ”föga mänskligt”, ”inget ståtligt yttre, inget utseende som tilltalade oss”, ”föraktad och övergiven”, ”en plågad man” (Jes 52:14, 53:2,3). Han är så förnedrad att alla häpnar och förstummas vid åsynen av honom (jfr Jes 52:15). Det är verkligen en grym bild.
Men låt oss, bara för ett ögonblick, se lite närmare på ramen till detta porträtt som profeten målar upp. I inledningen får vi höra: ”Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad” (Jes 52:13), och vid slutet har vi de försäkrande orden: ”Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga” (Jes 53:12). Kontrasten är slående! Djupen av förödmjukelse och
förnedring är hos den Lidande Tjänaren förenade med storhetens och upphöjelsens höjder. Sannerligen en märklig paradox! En syn som nästan övergår vad vi kan tro på. Och man ställer faktiskt frågan: ”Vem av oss trodde på det vi hörde?” (Jes 53:1). Här är en utmaning för tron.
En svindlande tanke
Mysteriet utvecklar sig gradvis. I denna svaghet uppenbarar sig ”Herrens makt” (Jes 53:1). Lidandet och smärtan är inte Guds straff för Tjänarens egna synder: ”vi trodde att han blev… slagen av Gud, förnedrad”, säger Jesaja (53:4). Men vi hade fel: Tjänaren är oskyldig, helt oförvitlig. ”Han blev fängslad och dömd och fördes bort… fastän han aldrig hade gjort någon orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun” (Jes 53:8,9). Dessutom har alla dessa lidanden en plats i Guds hemlighetsfulla plan för människans återlösning: ”Det var Guds vilja att han skulle krossas av lidanden(2)… och Herrens vilja skall förverkligas genom honom” (Jes 53:10).
Om han var oskyldig, varför måste han då lida? Jesajas svar är klart: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… han bar mångas skuld… han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder… Herren lät vår skuld drabba honom” (Jes 53:4,12,5,6). Hans lidanden är ställföreträdande – det innebär att han bar dem för andra: ”hans sår gav oss bot” (Jes 53:5). Sådant är Jesajas porträtt av den
Lidande Tjänaren. Men detta var inte de judiska förväntningarnas Messias.
Det fanns ingenting någonstans i Gamla Testamentet som förknippade Messias med lidandet, förödmjukelsen och förnedringen hos Guds Tjänare. Föreningen av de två i Jesu person är det bländande ljus som förblindade förståndet hos hans åhörare, folket och inte minst hans lärjungar. I Markusevangeliet i synnerhet är detta en central insikt och en svindlande tanke: Jesus, Messias, är den Lidande Tjänaren. Inte undra på att han måste försöka få dem ur fattningen för att de skall kunna acceptera denna sanning.
Vid Caesarea Filippi frågar han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att jag är?” (Mark 8:27). Petrus svarar i allas namn: ”Du är Kristus” (Mark 8:27). Rätt svarat. Jesus är Messias. Men inte den segrande undergöraren som förväntades återställa Israels politiska makt. Så vid detta tillfälle förutsäger Jesus sitt lidande: ”Människosonen måste lida… bli förkastad… och bli dödad och uppstå efter tre dagar” (Mark 8:31). Petrus blir skräckslagen. Han protesterar mot Jesus. Men Jesus å sin sida ger honom en sträng tillrättavisning: ”Håll dig på din plats, Satan” (Mark 8:33). Hans budskap får inte missförstås. Det är hårda ord, ett djupt mysterium: i Jesus är den Lidande Tjänaren och Messias ett. Och alla som vill vara hans lärjungar måste ”ta sitt kors och följa honom” (jfr Mark 8:34).
Korsets mysterium
Edith Stein, en judisk konvertit, upptäckte korsets mysterium för första gången medan hon ännu var agnostiker. En god vän till henne, Adolf Reinach, hade blivit dödad i kriget. Han och hans fru Anna var kristna, konvertiter från judendomen. Edith undrade hur i hela världen hon skulle kunna trösta den sörjande änkan. Men hon såg med förvåning hur den unga kvinnan hade accepterat lidandet som makens död innebar. Och otroligt nog så var det Annas styrka som tröstade Edith.
Detta möte gjorde ett djupt och förblivande intryck på Edith som flera år senare sade om detta: ”Detta var mitt första möte med Korset och den gudomliga styrka som det ingjuter i dem som bär det… Kristus strålade inför mig: Kristus i Korsets mysterium”. Edith stod nu inför den utmaning som Paulus beskriver: ”Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna” (1 Kor 1:23-25).
Här visar Gud ett ansikte som hittills varit okänt för Edith. Det sporrade henne att följa Kristus genom att bära korset och uppenbarade detta för henne som de kristnas särskilda kallelse. Hon skriver: ”Frälsaren är inte ensam på korsets väg… De älskare av korset som han har uppväckt och alltid på nytt kommer att uppväcka i den stridande Kyrkans föränderliga historia, dessa är hans förbundna vid tidens slut. Vi är också kallade till detta ”. Ordet som blev svaghet Thérèse av Lisieux gick också djupt in i lidandets mysterium med hjälp av Tjänarens sång hos Jesaja, där hon upptäckte kärleken som är både dold och uppenbarad i mänsklig svaghet. Hennes egen far hade alltid för henne utstrålat skönheten i Guds kärlek. Nu när han plötsligt blivit drabbad av psykisk sjukdom var han orolig och bara en skugga av sitt forna jag. Vid denna tid anförtrodde Thérèse sin syster Pauline: ”Dessa ord av Jesaja utgör grunden för hela min hängivenhet för det Heliga Anletet, ja, rättare sagt för hela mitt andliga liv” (Sista samtal, 5 aug).
Thérèse skulle nu betrakta Jesus, den lidande Messias, hans strålande ansikte förvridet av smärta, som ett vackert föremål reflekterat på en krusad vattenyta.(3) Det var en bild av en lidande Gud som öppnade henne för Guds kärleks mysterium och inspirerade Thérèse att avlägsna alla lager av själviskhet och ge sig själv totalt till Gud för de andras skull. Hon uttryckte detta med en enkel bild: det var, säger hon, som att ta strö ut rosenblad. Detta uttryck kanske verkar naivt, barnsligt, sentimentalt för somliga. Men den verklighet som det visar på är en total och absolut självutgivelse som svar på den kärlek som uppenbaras i vad Thérèse kallar ”Jesu FÖRDOLDA SKÖNHET”, den Lidande Tjänaren.
Att betrakta den Korsfäste För Elisabeth av Treenigheten, liksom för Thérèse, var Guds kärlek oskiljaktig från Jesu lidande, den fullkomliga och slutliga uppfyllelsen av Jesajas ord om den Lidande Tjänaren. Elisabeth längtade särskilt efter att bli omvandlad till den korsfäste Kristus, att bli ett med honom, som i dessa ord av Paulus som hon tyckte så mycket om: ”dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död som hans” (Fil 3:10).
Ett annat stycke hos Paulus, som var ett av Elisabeths favoriter, fångar precis hennes hjärtas inställning: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen, lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:19-20). I sin kända Bön till Treenigheten, drog Elisabeth ut essensen av sitt
gensvar till den korsfästa Kärleken: ”O min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull… Jag skulle vilja… älska dig ända tills jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag dig att ikläda mig dig själv… Låt mig få vara en annan mänsklighet för (dig), där (du) på nytt kan låta hela (ditt) mysterium bli verklighet” (Andliga skrifter, s 50).
Elisabeth tvekar inte att sammanfatta hela sin karmelitiska kallelse och dess fruktbarhet för hela Kyrkan som en kallelse att leva förenad med den korsfäste Kristus, som hon alltid har inför sina ögon: ”En karmelitnunna är en själ som har skådat den Korsfäste, som har sett honom bära fram sig själv till sin Fader som offer för själarna. När hon mediterar och betraktar Kristi stora kärlek, så har hon förstått
lidandet i hans själ och velat ge ut sig själv som Han” (Andliga skrifter, s 39).
När hon inte längre trodde sig kunna uthärda smärtan blev Elisabeth, liksom Thérèse, frestad till självmord. Men, trots att hon var svag och sårbar, visste hon att hon var förenad med Kristus och kunde så identifiera sig med Paulus ord: ”Nu gläder jag mig över att få lida” (Kol 1:24). Hon levde efter det råd som hon själv gett en ung vän: ”En själ som är förenad med Jesus är ett levande leende som utstrålar Honom och ger Honom!” (ur ett brev 1905). Andra vittnar om hennes alltid så glada humör: ”älskvärd och intagande också under de allra intensivaste smärtorna den sista tiden… Hennes leende lämnade aldrig hennes läppar… hon glömde sina egna lidanden.” Elisabeth levde Paulus lära till fullo: ”Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9:7). I henne var nåden själens dolda leende.
Allt lidande är återlösande
Men alla de miljoner av lidande människor som inte vet någonting om Kristus, har våra helgon, som medvetet kunde förena sig med Kristi lidande, något meningsfullt att säga dem? I Julens mysterium frammanar Edith Stein den stilla bilden av stallet i Betlehem, som hans efterföljare dras till för att vara tillsammans med Jesusbarnet. Men detta är inte någon vanlig krubba, för tillsammans med herdarna och de vise männen återfinns de som Jesusbarnet har kallat att ta upp sina kors och ge sina liv för honom. Där är Johannes, den älskade lärjungen som följde honom ända till Golgata. Där är Stefanos, som blev dödad när han vittnade om Kristus. Och till vår stora förvåning: de små som vi kallar ”de menlösa barnen”.
Dessa är de som lider utan att veta varför, som inte har några ideal om att offra sina liv för ett högre syfte, men som genom sina oskyldiga lidanden har blivit Kristi efterföljare. ”Ni barn”, skriver Edith, ”som ännu inte kan ge av fri vilja, av er kommer dessa små händer (Jesusbarnets) att be om era ljuva liv innan de ännu har börjat: de kan inte tjäna något bättre syfte än att offras till Guds ära”. Allt lidande, vare sig det uthärdas villigt eller inte, vare sig vi är medvetna om dess värde eller inte, är ett deltagande i Kristi återlösningsverk. Det är slutligen ett mysterium, så djupt och ogenomträngligt som själva påskmysteriet. Bara i himlen skall vi se klart.
Glädje som bär
Men redan på denna jord får somliga en djupare inblick i lidandets mysterium. Som Edith själv förklarade så väl, särskilt genom sitt eget livs exempel: korset läggs på den lidande mänskligheten; men de kristna som känner igen korset för vad det är, säger hon, skall inte bara passivt acceptera att det läggs på dem utan aktivt erbjuda sig att hjälpa Kristus att bära det. Det är det uppdrag som Paulus uttryckte i Kolosserbrevets inledande kapitel: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol 1:24). Vårt kors skulle vara outhärdligt tungt, om det vore skilt från Kristi person. Men det är verkligen så att vårt kors alltid är förenat med Kristi kors. Åter kan vi citera Edith: ”Frivilligt gottgörande lidande är vad som på ett sant och verkligt sätt innerligt förenar oss med Jesus”.
Som vi har sett, lider vi alltid med Kristus, men inte alltid medvetet med honom. Att veta att vi är ett med Kristus är vad som ger oss glädjen i en nära vänskap med honom, såväl som glädjen i vetskapen om att vi hjälper våra bröder och systrar – även om vi aldrig får se frukten av vår möda eller någonsin får veta vem vi hjälper. Detta var vad en outtömlig skatt som visar oss hur vi kan leva påskmysteriet med Jesus. Korset var alltid inför deras ögon, och vägen dit är så enkel. Elisabeth förklarar: ”Ta ditt krucifix, se, lyssna” (ur ett brev 1901).
(1) The Passion.
(2) Översättning från den engelska texten, övriga bibelcitat från Bibel 2000.
(3) Artikeln är något förkortat eftersom innehållet delvis publicerats i Karmel nr 3, 2009, s 93.
(Ur Karmel 2010:4)