1. Beskriv den inre och yttre miljön i klostret.
Atmosfären i klostret är präglad av enkelhet och soberhet både vad gäller arkitekturen och dagordningen. Allt överflödigt och onödigt är avskalat så att man kan inrikta sig på det viktiga; så att ingenting leder bort vår uppmärksamhet från Gud. Klosterbyggnaden är ordnad så att den främjar bönen och vår strävan att leva i ständig bön. Dagen är inramad med fasta bönestunder och fasta tider för varje moment under dagen. Allt ska präglas av ett klimat av bön, stillhet och tystnad.
2. Kan du nämna något som har hjälpt dig att finna din kallelse?
Det finns många yttre omständigheter som jag kan räkna upp som medverkat och hjälpt mig att finna min kallelse, som t ex min älskade familj och den levande tro som alltid funnits där; böcker jag läst om helgon, i synnerhet hl Thérèse av Jesusbarnets självbiografi; andra personers föredömen osv. Jag kände en mycket djup längtan efter att leva helt för Gud, viga hela mitt liv och alla mina krafter åt Honom, att älska Honom av hela mitt hjärta som helgonen gjort. Samtidigt fanns en lika djup längtan (som jag inte kan skilja från längtan efter att leva för Gud, utan det är en och samma längtan!) att leva för andra, för att de ska lära känna och älska Gud. Detta vet jag att jag gör när jag lever i bön.
3. Hur är det att leva i en gemenskap med andra systrar?
Det är både en mycket stor gåva och en utmaning på samma gång. Det är mycket stort att få leva här tillsammans med de andra systrarna och följas åt under ett helt liv; att dela samma mål och samma längtan att leva i den fullkomliga kärleken till Gud och till andra människor; att skratta och gråta tillsammans, att växa och mogna tillsammans och tack vare de andra. Mer och mer förstår jag vad viktig gemenskapen är för att jag ska kunna utvecklas och växa som människa, för jag ska kunna lära känna mig själv och inte minst lära känna Gud; för man kan inte lära känna Honom om man inte lever i sanningen om sig själv. Gemenskapen är alltså först och främst en stor gåva; men denna gåva består också i att det är en utmaning att leva tillsammans. När man lever så nära inpå varandra, som vi gör, är det ofrånkomligt att vi stöter på varandras brister och svagheter. Det är stort att få förlåta varandra och ständigt ta emot varandra på nytt som nya människor. Gemenskapen måste alltid, i en ständig insats från alla systrars sida, byggas upp, vårdas och växa i ömsesidig kärlek till varandra. Här kan man inte spela teater inför de andra; förr eller senare blir det ofrånkomligt så att man visar sig precis som man är i sin litenhet och med sina svagheter. Det skapar lugn och trygghet att få leva i en gemenskap där man kan få vara helt sig själv och vara älskad och accepterad precis för den man är.
4. Hade du några andra visioner eller tankar om ditt liv, än att bara bli nunna, när du gick i kloster?
Jag skulle vilja säga så att vara nunna rymmer i sig ett oändligt antal visioner och vida horisonter. Att vara vigd helt åt Guds tjänst ger livet ett djup som man inte kan pejla. Jag tänker spontant på heliga Thérèse av Jesusbarnets insikt i sin kallelse. Hon insåg att hennes kallelse var KÄRLEKEN, och denna kallelse inneslöt i sig alla andra kallelser. Genom att leva i kärleken, i Gud, blir jag på något sätt obegränsad och så kan mitt liv bära frukt för alla andra människor överallt i världen.
5. Vad betyder tron för dig?
Tron betyder allt för mig. Gud är meningen med allt och alltings mål och alltså meningen och målet med mitt liv. Han är oändlig glädje.
6. Hur är dagordningen?
Vår dag är inramad med fasta tider avsatta för bön. På dessa fasta tider har en syster i uppgift att ringa i kyrkklockan för att kalla alla systrar till bön. Vi samlas i koret (ett rum i anslutning till vårt kapell) där vi ber tidebönerna tillsammans. Vi har även mässa varje dag.