Judit – den paradoxala tron

Tron, hoppet, kärleken
”Mina tre dygder”, säger Gud, Herre över de tre dygderna, ”mina tre dygder är inte annorlunda än männen och kvinnorna i ett hem.” Med dessa ord inleder Charles Péguy ett av kapitlen i sin bok Portalen till hoppets mysterium. Orden, lagda i Guds mun, utgör en intressant infallsvinkel till en liten meditation över tron, hoppet och kärleken, dessa tre fundamentala attityder i vårt förhållande till Gud.

”Mina tre dygder är inte annorlunda än kvinnorna i ett hem.” Låt oss glänta på dörren till Gamla testamentets skrifter och besöka tre kvinnor i deras hem. Tre kvinnor som var och en förkroppsligar de tre teologål dygderna: Judit tron, Ester hoppet och Rut kärleken.

Judit
För att vårt möte med Judit skall bli fruktbärande måste vi känna till litet om hennes person och historia. I korthuggen datastil skulle hennes personregister säga oss följande: Namn: Judit, dotter till Merari, som var son till…, son till…, son till Israel. Civilstånd: änka efter Manasse, avliden i solsting under kornskörden. Hemort: Baityloua. Övriga anmärkningar: ”vågade livet när hennes folk var i nöd och värjde det mot undergången … följde den rätta vägen inför Gud” (13:20). ”En stilig kvinna som lägger sina ord väl” (11: 23), tillägger assyriernas överbefälhavare Holofernes, innan hans beundran för henne fick honom att bokstavligt talat ”tappa huvudet”.

Tron – fasta och fest
Judits hemstad är alltså Baityloua vars namn troligen kan tolkas som ”Guds hus”. Tron gör oss till medlemmar i Guds familj, medborgare i hans stad. Vi träffar Judit uppe på taket till sitt hus, där hon låtit slå upp ett skjul. Det är här hon tillbringar det mesta av sin tid, med säcktyg om höfterna, bärande sina änkekläder i fasta, varje dag utom vid folkets fester och glädjehögtider (8:5–6).

Tron för ett paradoxalt liv i denna tidsålder. Å ena sidan är den en med Kristus trolovad brud i festkläder. ”l tre månader höll folket fest framför templet i Jerusalem och Judit var med dem” (16:20). Å andra sidan bär tron ”änkedräkt” och lever oftast i ett tillstånd av fasta. När Brudgummen tas ifrån den, då skall tron fasta (jfr Luk 5:35). Johannes av Korset ser med lyrisk hänförelse på den trons fasta som innebär att man avvänjs från småbarnsstadiets modersmjölk till de starkas torra bröd som den ingjutna kontemplationen är (Jfr Själens dunkla natt I,12,1). Judit bodde i ett skjul på taket.

Så lyfter tron oss upp till en högre sfär där vi får både bättre utsikt och insikt. Vi inser att vi är gäster och främlingar på jorden, där vi inte bör installera oss alltför väl och bekvämt. Tron är en fågel som ”alltid svingar sig högt upp över de förgängliga tingen, den är en stor vän av ensamhet och tystnad, den vänder sin näbb mot den Helige Andes vind och besvarar hans ingivelser, och den sjunger stilla i kontemplation av sin Brudgum och i kärlek till honom” (Johannes av Korset, Ord av ljus och kärlek, nr 120).

I detta hälsosamma spänningsfält mellan fest och fasta hålls tron vaksam, uppmärksam gentemot både Gud och hans folks behov. Judit fick höra om sitt belägrade folks situation och då handlade hon därefter. Tron utan gärningar är död.

Tron – personlig och kyrklig
Tron är aldrig en privataffär mellan Gud och den enskilde. Vi tror som lemmar i en större helhet. Judit deltog i ”det israelitiska folkets fester och glädjehögtider” (8:6). Hon ”föll ner på sitt ansikte … och i samma stund som den kvällens rökelseoffer bars fram i Guds hus i Jerusalem,
ropade hon högt till Herren” (9:1). Tron som förenar oss med Gud förenar oss också med Kyrkan. Även när vi ber i vår mest fördolda kammare, är vår bön en delaktighet i Kyrkans bön, i Kyrkans offer som frambärs ”från solens uppgång till dess nedgång”.

Det finns ett nära samband mellan tron och Kyrkans sakrament. ”När Judit … avslutat sin åkallan av Israels Gud. . ., tvättade hon hela kroppen och smorde in sig med välluktande olja av bästa slag” (10: 1, 3). Vi anar här konturerna av dopets bad och konfirmationens smörjelse ”med olja av bästa slag”, nämligen den Helige Ande. Vi ”har blivit smorda av den Helige” (1 Joh 2:20). Och då Judit packade sin väska med reskost för den riskabla ”missionsresan” till assyriernas fältläger, var hon noga att ta med ”en flaska vin … och obesudlat bröd” (10:5). Eukaristin är det sakrament inför vilket vi hänförda utropar: ”Trons mysterium”.

Tron – rak väg på krokig mark
Judit ”följde den rätta vägen inför Gud” (13:20). ”Männen i staden följde henne med blicken medan hon gick utför berget, tills passerat dalgången och de inte såg henne mer … Hon gick rakt fram” (10:10–11). Tron är det raka medlet för att omedelbart uppnå den gudomliga föreningen. Tron är alltid en rak väg, även när terrängen den löper igenom är krokig och oländig.

”Hör på mig”, säger Judit, ”jag skall utföra något som vårt folk kommer att minnas i släktled efter släktled. Ni skall stå vid porten i natt, och jag skall gå ut där … Men försök inte ta reda på vad jag tänker göra. . . ” (8:32–34). När de ”fick se Judit med hennes förändrade utseende och i annan klädsel än förut, överväldigades de av häpnad över hennes skönhet” (10:7). Johannes av Korset har i sin Bestigningen av berget Karmel en kommentar som är som klippt och skuren för situationen. ”Själen säger sig vara förklädd, därför att tron har kommit henne att ändra sitt naturliga sätt att vara, för att i stället klä sig i en helt gudomlig form. Och tack vare denna förklädnad har hon inte blivit igenkänd och kvarhållen … utan vandrar i mörker och väl dold” (II,1,1).

Tron måste vara förtrogen med uppbrott, beredd att lämna det trygga, invanda och ta blinda steg i mörkret. Tron driver oss ibland ut i natten för ”att bygga broar till en okänd morgondag”.

Tron – enfald och klokhet
Den okända morgondagen bestod för Judits del av mötet med en fientlig här på ”170 000 soldater till fots och 12 000 till häst, förutom den väldiga mängd folk som drog fram i deras följe” (7:2). I evangeliet ger Jesus ett klokt råd: ”Om en kung vill dra ut i fält mot en annan kung, sätter han sig då inte ner och överväger om han med tio tusen man kan möta den som rycker an med tjugo tusen?” (Luk 14:31). Judit var klok. Om henne sade man: ”Det är inte första gången du ger prov på din vishet. Redan i dina tidigaste år lade hela folket märke till din klokhet” (8:29). Judit hade satt sig ner och räknat. Hela kapitel nio berättar om hur hon räknar, räknar med Gud. ”Ty din makt beror inte på stora arméer … Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp” (9:1 1).

Man kan förmoda att Jesus kände till historien om änkan Judits bedrifter. Den måste ha fascinerat honom också, minst lika mycket som den fängslar oss. Kanske mindes han Judits ord: ”Gud, min Gud, hör också min bön, en änkas bön!” (9:4), när han satt vid offerkistan och såg en änka ge allt vad hon hade. Judit satsade också allt på Gud, medan hon ställde hela sitt ”kapital” till Guds förfogande: hon mobiliserade sin skönhet, sitt okuvliga mod och sin orubbliga tro, samt en god portion kvinnlig finurlighet. Tron har duvans enfald men är inte heller främmande för ormens klokhet!

Tron – stötesten och smittokälla
En tro som är äkta, djup och radikal kan inte lämna omgivningen oberörd. Den kan irritera, förarga och bli en stötesten, eller så kan den lysa upp för andra, smitta av sig. Trons låga hos Judit väckte olika reaktioner: överbefälhavaren Holofernes blev förd ”bakom” ljuset, hedningen Achior blev förd ”till” ljuset.

”För djävulen är trons ljus mera förödande än det tätaste mörker”, skriver Johannes av Korset i Bestigningen av berget Karmel (II,1,1). Och i Själens dunkla natt spinner han vidare på samma tema: ”Tron är en underklädnad av så lysande vithet att den bländar varje förstånds blickar. När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen inte se och inte skada henne, och hon vandrar då i fullständig trygghet” (II,21,3).

Holofernes, som representerar gudsfientligheten, var i och för sig inte någon stor skurk. Själv menade han sig vara en rätt hygglig karl som ”aldrig gjort något ont mot en människa som valt att tjäna Nebukadnessar, hela jordens konung” (11:1). Att det var Gud som var ”världsalltets Konung” hade han inte fattat. Han kände inte till trons relativitetsteori som säger att Gud allena är den Absolute, allt annat däremot relativt. Holofernes tog sig själv på dödligt allvar. Därför märkte han inte att Judit drev med honom: ”Vi har ju hört talas om din vishet och dina snillrika bedrifter. Hela jorden har nåtts av ryktet om din enastående duglighet … dina överlägsna insikter och din beundransvärda krigskonst” (11:8). ”Hennes ord gjorde intryck på Holofernes … Ingenstans från jordens ena ände till den andra finns en kvinna som är lika vacker och talar lika klokt” (11: 20–21).

En fin humor, framsprungen ur Bibelns djupa människokännedom, präglar stora stycken av Judits bok och får inte bara ”honom som bor i himlen att le” (Ps 2:4), utan även läsaren. Otron får människan att le skeptiskt mot Gud (”Varför log Sara?”, 1 Mos 18:13), och ta sig själv på absolut allvar. Tron lär oss att ta Gud på absolut allvar och le lite över oss själva.

Den kloke hedningen Achior däremot, som dyker upp på ett par ställen i berättelsen, blev smittad och övertygad av Judits trosbedrift. Fjärde Moseboken talar om att ”sjunka ned och få sina ögon öppnade” (24:4). Det var det som bokstavligen hände med Achior. När han konfronterades med det som Gud hade verkat genom Judit, ”föll han omkull avsvimmad” (14:6), ”fick klart för sig allt vad Israels Gud hade gjort, fylldes av en orubblig tro på Gud…, och upptogs i Israels folk” (14:10). Tron gjorde Achior till det hans namn betyder: en ”ljusets broder”.

Edith Stein räknade sig som ateist från sitt fjortonde år tills hon, många år senare, kom i kontakt med en kristen väns trosvissa attityd inför döden och ”för första gången fick jag på ett påtagligt sätt se Kyrkan framför mig, hon som fötts ur Frälsarens lidande, i hennes seger över dödens udd. Det var i detta ögonblick som min otro övervanns”, skriver hon. Vad en dogmatisk avhandling om tron kanske inte skulle kunna åstadkomma, kan tron, förkroppsligad i en levande människa av kött och blod, lyckas med.

Tron – kamp och ro
Den som läser igenom boken om Judit på ett ytligt sätt och utan förståelse för Bibelns mystiska djup och uttryckssätt, skulle lätt kunna missförstå den. Men vi kan inte bygga upp Guds Rike genom att göra dess motståndare ett huvud kortare! Vad det handlar om är som Paulus säger att ”kämpa trons goda kamp” (1 Tim 6:12). Och som troende måste vi alla göra det, hur pacifistiska vi än är. I trons paradoxala värld kan kampen och ron (”om ni inte har tro, skall ni inte ha ro”) mycket väl mötas, striden och friden mycket väl kyssas. ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning… Håll ständigt trons sköld framför er!” (Ef 6:12, 13, 16). Men trons kamp förs inte av en abstrakt troslära ute ”i himlarymderna”, utan av ”varelser av kött och blod”, av ”männen och kvinnorna i ett hem”, som Péguy säger.

Salig hon som trodde
Kvinnan Judit av Baityloua är en prototyp för Maria av Nasaret, en annan trons kvinna, vilken Judit inte skulle anse sig värdig att knyta upp sandalremmarna på (jfr Joh 1:27). Översteprästen Jojakim och hans råd har, intet ont anande, varit med i den liturgikommission som sammanställt katolska kyrkans tidegärd. ”Du är Jerusalems ära, du är Israels prydnad, du är vårt folks stora stolthet” (15:9): denna hyllning som de gav Judit efter hennes trosbragd, riktar nu Kyrkan ofta och jublande till Maria, Herrens Moder, i sin tidegärd.

Tron är som ”kvinnorna i ett hem”, som kvinnan i sitt hem i Nasaret, hon som sade ”ja” i en tro som inte vanställdes av något tvivel. ”Välsignad är” hon därför, ”av Gud den Högste mer än alla kvinnor på jorden… Hennes förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människornas hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår… Hon har följt den rätta vägen inför vår Gud” (13:18–20).

”Främst bland kvinnorna dansade hon fram, i spetsen för allt folket. Alla de israelitiska männen slöt sjungande upp i tåget…” (15:13). ”Varför skulle vi inte därför alla tillsammans kunna se på henne som vår gemensamma moder, som ber för enheten i Guds familj och som går före oss alla, i spetsen för den långa raden av vittnen om tron på den ende Herren, han som är Guds Son?” (Johannes Paulus II i Frälsarens Moder). ”Och allt folket sade: Amen, amen” (13:20).

(Ur: Karmel 1993:1)