Newman hade beslutat förbereda sig för prästvigning, och pingstdagen 1825 vigdes han till anglikansk präst med sin första tjänstgöring i den nedslitna St Clement-kyrkan. Han insisterade på att besöka alla sina församlingsbor och fick således en första inblick i arbetarklassens fattiga förhållanden. En ny dimension kommer in i historien – själasörjaren Newman, med stor kärlek till de fattiga och obildade, en historia som skulle fortsätta i industristaden Birmingham. Det är ett viktigt korrektiv till den allmänt hållna synen på Newman som akademikern i sitt elfenbenstorn. Som lärare vid Oriel från 1826 betraktade han sina studenter också som medlemmar av sin hjord och var angelägen om deras själar så väl som om deras hjärnor.
Vid 27 års ålder blev han 1828 utnämnd till kyrkoherde vid universitetskyrkan St Mary’s, och hans berömda predikningar (Parochial Sermons) publicerades senare i sex volymer. Matthew Arnolds minnesbild har blivit legendarisk: “Vem kan glömma förtrollningen hos denna andliga uppenbarelse där han skred genom St Mary’s svaga eftermiddagsljus och upp i predikstolen, för att där bryta tystnaden med en andlig musik som var subtil, ljuv, sorgsen?” Men hans predikostil skulle egentligen inte alls ha fungerat – han läste upp sin text utan att titta på sin församling och talade fort, med långa pauser mellan meningarna. Ändå satt åhörarna som trollbundna. “Hur den gamla sanningen blev som ny”, skrev J.C. Shairp, “hur den nådde fram med en hittills aldrig anad innebörd! Han lade sitt finger, mjukt men kraftfullt, på något inre ställe i åhörarens hjärta, och sade honom saker om honom själv som han dittills aldrig vetat om.
Newman hade sitt första egentliga möte med katolicismen när han i december 1832 reste till kontinenten tillsammans med Hurrell Froude och dennes far. När de på våren besökte den eviga staden, träffade de rektorn för det engelska kollegiet, Nicholas Wiseman, men såg fortfarande med misstänksamhet på katoliker. Newman blev chockerad av bruket att kyssa påvens fot och talade om prästerskapet som “eländiga tridentinare”. Sicilien gjorde i alla fall ett starkt intryck på honom trots att han där nästan dog av tyfus. På hans sjukbädd återkom orden gång på gång: “Jag skall inte dö… Jag har ett verk att utföra i England”. Sjukdomen utlöste något av en ny “omvändelse” och gav upphov till en av hans mest älskade alster – Led milda ljus.
Efter återkomsten till Oxford blev Newman i likhet med många andra alltmer upprörd över tillståndet i den anglikanska kyrkan och regeringens inblandning i kyrkliga angelägenheter. Förslaget att slopa tio irländska stift fick Keble att hålla sin berömda predikan Det nationella avfallet den 14 juli 1833. Åtminstone av Newman kom detta att ses som början till “Oxfordrörelsen”, vilken syftade till att försvara kyrkans självständighet, främja helighet och skönhet samt återupptäcka aspekter av den katolska traditionen som bevarats av bland andra 1600-talets så kallade “metafysiska poeter”.
Mellan 1833 och 1841 utkom nittio traktater (Tracts for the Times). Newman skrev omkring en tredjedel av dem, och han publicerade också skrifter om kyrkofäderna och gav föreläsningar som hävdade att anglikanismen utgjorde en medelväg mellan protestantismens och katolicismens ytterligheter. Har man då även hans populära predikningar, som alltid hölls i en fullpackad kyrka, i åtanke, är det inte att undra på att studenterna använde slagordet: Credo in Newmanum – Jag tror på Newman. Deras hjälte befanns sig aldrig långt borta från kontroverser, och det kom till ett avgörande efter utgivningen av traktat nr 90, som hävdade att den anglikanska kyrkans “trettionio artiklar” var “toleranta gentemot men inte fikade efter” en katolsk tolkning – man kunde vara både anglikan och katolik. Detta föll inte det protestantiska England på läppen, och Newman skrev senare att han “ i alla delar av landet och i alla samhällsklasser, i tidningar, från predikstolar, på kaféer, i järnvägskupéer, stämplades som en förrädare”.
Traktaterna upphörde, och Newman tog sin tillflykt till Littlemore (som lydde under St Mary’s). Han hade haft själavårdsansvaret för byn alltsedan 1828, hade byggt kyrka och skola, och under en lång tid hade han drömt om att grunda ett “kloster” där, stort nog för hans omfattande bibliotek. Hur som helst fick hans brådstörtade reträtt från Oxford år 1842 honom att slå sig ner i “Stugorna”, några före detta stallbyggnader. Men det visade sig snart att det inte skulle bli någon lantlig idyll. Newman var ju när allt kommer omkring en berömd person, och hans liv ansågs därför vara allmän egendom. I självbiografin klagade han över att “en gång när jag kom hem fann jag en skock studenter därinne. Som beridna patruller styrde collegerektorer sina hästar runt dessa enkla boningar. Teologie doktorer dök oinbjudna ner i de dolda gömslena i denna privatbostad och drog av vad de där såg slutsatser om dem som bodde där. Jag hade trott att en engelsmans hem var hans borg, men tidningarna hade en annan mening”
Littlemore är så ofta förknippat med den kommande konversionen att man lätt glömmer att detta inte var det ursprungliga syftet. Newman såg på Littlemore som en reträttort där han kunde föra ett mer regelbundet liv, koncentrera sig på sina studier, ge mer tid till församlingsarbete och, som han förklarade för stiftets biskop, ge sitt bidrag till att hålla “en viss sorts hjärnor ståndaktiga i deras lojalitet till vår kyrka”. En samling unga män anslöt sig snart till honom – likasinnade och entusiastiska men ingen av dem intellektuellt jämförbar med Newman. Några av dem blev senare viktiga gestalter i det katolska England. En av dem var William Lockhart som blev rosminian och grundade londonförsamlingarna Kingsland och St Etheldreda’s vid Ely Place.
Lockhart nedtecknade senare sina hågkomster av dessa betydelsemättade dagar i Littlemore och erinrade sig sin forne mentor med stor värme: “Newman tillät oss aldrig att behandla honom som en överordnad utan ställde sig på precis samma nivå som den yngste av oss. Jag kommer ihåg att han insisterade på att vi aldrig skulle kalla honom Mr Newman i enlighet med hur fellows och andra lärare titulerades vid universitetet. Dessutom skriver Lockhart: “Newman var en utmärkt violinist och brukade ibland ta med sig violinen in i biblioteket efter middagen och underhålla oss med utsökta Beethoven-sonater”. Jag måste bekänna att detta alltid får mig att tänka på en viss uppdiktad hyresgäst på 221 B Baker Street.
Lockhart lämnade Littlemore för att bli katolik på sommaren 1843. Den skandal detta resulterade i ledde till att Newman begärde avsked från St Mary’s och höll sin sista anglikanska predikan, “När vänner skiljs åt” (The Parting of Friends) i Littlemore den 25 september 1843. Newman låg nu på sin anglikanska dödsbädd. Allt eftersom månaderna gick blev han allt mer övertygad om att kyrkofädernas kyrka, de fäders som han så grundligt studerat, återfanns endast i den katolska kyrkan. Det var en i huvudsak intellektuell och mycket personlig process, och det är förvånande hur litet kontakt han hade haft med egentliga katoliker. I motsats till våra dagars konvertiter var han inte förpliktad att komma in i en församlingsgemenskap, gå i undervisning för en präst eller ansluta sig i en katekumenatsgrupp. Han blev slutligen upptagen i den katolska kyrkan den 9 oktober 1845 inför den (sedermera) salige Dominic Barberi, den fromme italienske passionist som vid den tiden arbetade så hårt för Englands omvändelse.
Kort tid därefter begav sig Newman till Rom för att läsa till präst. Där kände han en växande dragning till den helige Filippo Neris kongregation, oratorianerna, delvis för att “den tycktes mer lämpad än någon annan för Oxford- och Cambridgemän”. Ta ett Oxfordcollege”, sade han en gång, “riv ner rektorsbostaden, tillintetgör hans hustru och barn och skicka honom tillbaka till hans fellows, ändra religionen från protestantisk till katolsk, och ge rektor och fellows missions- och församlingsarbete, och där har ni den helige Filippo Neris kongregation inför era ögon”.
» Kardinal Newman – ett helgon för vår tid. Del 3
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.