Nicholas kardinal av Cusa (1401-1464), Biskop av Brixen, var inte bara en stor kyrkopolitiker, ansedd påvlig legat och reformator av det andliga livet för 1400-talets präster och troende, utan också en man av tystnad och kontemplation. Han blev djupt rörd av en dröm där han fick se den andliga verklighet som har betydelse för präster och lekmän än i dag, kraften i självförsakelse, bön och offer hos andliga mödrar dolda i klostren.
Offrande händer och hjärtan
Nicholas och hans guide gick in i en liten, gammal kyrka, smyckad med mosaiker och fresker från de första århundradena, och där fick kardinalen se en fantastisk syn. Mer än tusen nunnor bad i den lilla kyrkan. Trots det begränsade utrymmet fick de alla plats tack vare sin spensliga och samlade natur. Systrarna bad, men på ett sätt som kardinalen aldrig hade sett förut. De knäböjde inte utan stod upp, de såg inte på något i fjärran utan deras blick var snarare fäst på nära intill som han inte kunde se. De stod med öppna armar och med händerna vända uppåt i en offrande gest.
Förvånande nog bar de i sina smala händer män och kvinnor, kejsare och kungar, städer och länder. Ibland var det flera par händer förenade tillsammans som bar en stad. Ett land som kändes igen på sin nationalflagga hölls uppe av en hel mur av armar, och även då var det en atmosfär av tystnad och avskildhet runt var och en av dem i bön. De flesta av nunnorna bar emellertid en enskild person i sina händer.
I händerna på en mager, ung nunna, som nästan såg ut som ett barn, fick Nicholas se påven. Man kunde se hur tung denna börda var för henne, men hennes ansikte strålade av ett glädjefullt skimmer. Stående i händerna på en av de äldre systrarna såg han sig själv, Nicholas av Cusa, Biskop av Brixen och kardinal i den romerska Kyrkan. Han såg hans ålders rynkor, han såg sin själs fläckar och sitt liv i hela dess klarhet. Han blev som lamslagen och såg med förvånade ögon, men hans förskräckelse blandades snart med en outsäglig lycka. Hans guide viskade, ”Nu ser du hur syndare blir stöttade och burna, och hur de trots sina synder inte har upphört att älska Gud.”
”Hur går det då för dem som inte längre älskar? frågade kardinalen. Plötsligt var han i kyrkans krypta med sin guide, där han åter igen såg mer än tusen nunnor som bad. Medan de förra blev burna i nunnornas händer, så blev de här i kryptan burna i deras hjärtan. De var ytterst allvarliga eftersom det handlade om själarnas eviga bestämmelse. ”Ers eminens, ni ser alltså” sade guiden, ”att även de som har slutat älska blir fortfarande burna. Det händer någon gång att de blir varma igen genom de brinnande hjärtan som förtärs för deras skull, det händer – men inte alltid. Ibland tas de i dödsstunden bort från dessa räddande händer till den Gudomlige Domarens händer, och då måste de också stå till svars för det offer som gjorts för dem. Varje offer bär frukt. Om emellertid frukten som blir erbjuden inte plockas, så mognar förruttnelsens frukt.”
Kardinalen blev gripen av kvinnorna som gjort sina liv till ett offer. Han hade alltid vetat att de fanns, men nu såg han, tydligare än någonsin, deras betydelse för Kyrkan, för världen, för länder och för varje enskild person. Men nu blev det så förvånansvärt klart. Han bugade sig djupt för dessa kärlekens martyrer.