Av John Dooley, ärkebiskop.
”Gud gav mig föräldrar mer värdiga himlen än jorden” skrev den heliga Thérèse i sin självbiografi; och det är vad man kan förvänta sig när man lärt känna historien om helgonet och hennes systrar. Helgon är inget man improviserar, de är inte resultatet av en nyck. Vanligtvis är de, i samverkan med Guds försyn, den goda frukten av det träd som är en god familj.
Louis Martin och Zélie Guérin var själva barn till två ivrigt kristna familjer i det stolta Normandie i norra Frankrike; formade av det goda exempel som fanns överallt omkring dem och väl undervisade i den kristna tron. Louis barndom var lycklig och lugn men Zélie fick mer än nog av lidande på sin lott. Hon hade svag hälsa och hennes mor var mycket sträng. ”Även om hon var god”, skrev Zélie många år senare till sin dotter Pauline, ”så förstod hon inte hur hon skulle ta hand om mig, så jag led mycket i mitt hjärta.”
Längtan efter ett liv vigt åt Gud
I ungdomen kom till dem båda en längtan efter att viga sitt liv helt åt Gud i ordenslivet. Louis som hade en kontemplativ läggning knackade på dörren till det berömda S:t Bernhardsklostret i Alperna. Zélie som var dragen till det aktiva livet vände sig till S:t Vincent de Pauls barmhärtighetssystrar. Båda ansökningarna avvisades av respektive överordnade; Louis´ på grund av hans bristande kunskaper i latin, Zélies utan att någon särskild orsak angavs. Gud hade tydligen andra planer. Den gudomlige trädgårdsmästaren ansade trädet som skulle komma att bära rik frukt.
Som så många andra i deras samhällsklass på den tiden i Frankrike, vände de sig till hantverket; Louis blev urmakare, och Zélie en auktoriserad tillverkare av Alençonspets, en av Europas berömda spetsar – två hantverk som krävde intelligens, tålamod, god smak och fingerfärdighet. Båda hade sina verkstäder i Alençon, och här fördes de samman, huvudsakligen genom hans mors förmedling. Släktskapet mellan deras själar i fråga om kärleken till Gud och religiös iver, deras karaktärer som kompletterade varandra, fick dem snart att älska och uppskatta varandra. De gifte sig 13 Juli 1858, tre månader efter deras första möte.
Frivillig jungfrulighet
För att kunna uppskatta det följande måste vi återvända i anden till de första kristnas dagar när jungfruligheten ärades och älskades som en drottning för Gudsrikets skull. Louis och Zélie Martin började sitt äktenskapliga liv med beslutet att leva efter Marias och Josefs exempel och iaktta frivillig avhållsamhet. I tio månader levde de denna form av liv ända tills en klok biktfader fick dem att ändra åsikt. Den avgörande faktorn i förändringen var en längtan efter att ge söner och döttrar till Gud. De första månadernas välsignelse och nåd hade fått dem att inse att deras verkliga kallelse var att helga sig i och genom äktenskap och föräldraskap.
Särskilt Zélie kände i sitt hjärta att hon var född till att bli mor. ”För mig var de (barnen) vår största belöning”, skrev hon flera år senare till Pauline, ”och jag ville ha många för att uppfostra dem för himlen.” Vilken ädel ambition för en ung hustru och hur generöst besvarade inte Gud hennes önskningar!
I familjen föddes nio barn – sju flickor och två pojkar; pojkarna och två av flickorna dog i späd ålder. De fem flickor som överlevde gick i kloster och levde till hög ålder förutom den yngsta som dog bara 24 år och nio månader gammal. Det var Thérèse, hon som skulle få familjens namn att stråla i Kyrkans historia.
Goda omständigheter
Ekonomiskt var familjen i goda omständigheter, även om de inte var rika. Tillsammans med de andliga och religiösa kvalitéerna hade föräldrarna också de bästa naturliga förutsättningar som hantverkare i Frankrike. De var hårt arbetande, ekonomiska, samvetsgrant ärliga, nöjda endast med ett gott arbete. Louis urmakeriaffär blomstrade och Zélies spetstillverkning ännu mer. Faktiskt så till den grad att Louis efter några år sålde sin egen affär till sin svåger, för att hjälpa sin fru och befria henne från en stor del av arbetsbördan. Som de rakryggade och oberoende människor de var, arbetade de och sparade till familjen – för att ge dem utbildning och en god start i livet. De såg detta helt enkelt som sin uppgift och åtog sig den med glädje.
På denna av naturen goda grund byggde nåden ett förebildligt kristet hem. Fr Piat sammanfattar familjelivets spiritualitet hos Martins i tre principer: ”Guds absoluta suveränitet, förtröstan på hans försyn och överlåtelse till hans gudomliga vilja.” Här är den äldsta dottern Maries egna ord: ”Min far och min mor hade en så stor tro att när vi såg dem tala med varandra om evigheten, kände vi oss redo, trots att vi fortfarande var så små, att betrakta denna världens ting som rena fåfängligheten.”
Aldrig söndagsöppet
Guds lag fanns i hjärtat av detta hem och man iakttog troget Kyrkans alla föreskrifter. Trots att det var vanligt i Alençon, öppnade Louis aldrig sin affär på söndagar och gick så miste om ansenlig ekonomisk vinst. Daglig mässa och att ofta gå till kommunion var den normala ordningen för föräldrarna, och sedan när barnen växte upp följde de med. De föredrog den tidiga mässan, ”arbetarnas och de fattigas mässa”. De deltog helt och fullt i församlingens liv. Louis nöjde sig inte bara med att vara medlem i församlingens föreningar – S:t Vin¬cent de Paul, Adoration nocturne (Nattlig tillbedjan) etc. – han var också en flitig värvare av nya medlemmar.
När han senare flyttade till Lisieux var det genom honom som Adoration nocturne introducera-des i sta¬den. När Comte de Mun – den berömde samhällspionjären i Frankrike – kom till Alençon, förenade sig Louis med honom i grund¬andet av lokala Katolska Centret. Trots sitt vänliga och tillbakadragna sätt, visade han ingen rädsla eller hänsyn när det gällde att försvara tron eller ett kristet levnadssätt.
Han och hans fru utmärkte sig ifråga om barmhärtighet och beredvillighet att hjälpa dem som hade svårigheter av något slag – de fattiga, de sjuka etc., och hjälpte dem som var utan arbete att finna en anställning; deras barn blev uppfostrade i samma anda.
Medan Zélie var en outtröttlig arbetare och sällan tog sig ledigt, så älskade Louis att ta långa promenader på landet och i bergen. Senare blev han en entusiastisk fiskare som ofta gav frukten av sitt fiskafänge till sina döttrars Karmel. Han var också en utmärkt simmare och vid flera tillfällen räddade han människor från att drunkna.
Det är knappast nödvändigt att nämna att de hängav sig utan reservationer till sin talrika familj. Hemma hade de sin egen ”familjeliturgi” med bön och andlig läsning etc. De hade ett vänligt sätt men kunde också vara bestämda när så behövdes. De betonade lydnad, självdisciplin och självförsakelse. Ett missnöjt ansikte hos så kärleksfulla föräldrar räckte som straff för barnen och var en oförglömlig läxa för framtiden. Så de små barnen, trots all kärlek de fick ta emot, blev aldrig bortskämda utan fick effektiv hjälp för att övervinna sina fel, brister och dåliga böjelser – för det skulle vara ett misstag att tro att barnen föddes fullkomliga.
Mamma var också ett helgon
Med åren drogs Louis och Zélie allt närmare Gud i total självförglömmelse. För att använda ett uttryck som är populärt idag så ”var de till för andra”, som vi kan se av följande utdrag. Hemhjälpen som bodde hos familjen när modern dog, skrev 1923 vid sin egen sista sjukdom: ”När mina lidanden är som värst åkallar jag min lilla Thérèse tillsammans med hennes goda och heliga mor. Om lilla Thérèse var ett helgon, är också hennes mor, enligt min åsikt, ett helgon. Hur väl visste hon inte hur hon skulle offra sig själv!
För henne själv dög vad som helst, men inte när det gällde andra.” Om Louis har vi ett brev från den syster som tog hand om honom vid sjukhuset ”Bon Sauveur”, till Léonie och Céline, där hon skriver att deras far önskar att de gläder sig åt sin semester på landet och inte återvänder tidigare för hans skull. Systern tillade: ”Den vördnadsvärde gamle mannen gör inget annat än förkunnar Guds större ära: det är verkligen beundransvärt. Inte bara det att han aldrig klagar, utan han finner allt vad man gör för honom vara utmärkt.”
Cancer dold för familjen
Två karaktärsdrag behärskar familjen Martins liv; och båda är säkra tecken på Guds särskilda ynnestbevis. Det första är glädjen – en glädje fast grundad i den kärlek som svetsade dem tillsammans och som aldrig svek. Det är verkligen vad vi kunde förvänta oss av sådana föräldrar. ”Vi levde enbart för våra barn: de utgjorde all vår glädje”, skrev Zélie. Det andra är korset. Sjukdom ryckte fyra barn ifrån dem i barnaåldern. Léonie led mycket av dålig hälsa och en nyckfull karaktär och det gjorde henne till ett besvärligt barn, men hon kunde slutligen övervinna sina fel och blev en exemplarisk nunna i Visitationsklostret. Allvarligast av alla var moderns fall.
Zélie hade, trots sin överflödande energi, varit klen som barn. Efter några års äktenskap visade sig de första symptomen på en dödlig sjukdom, som hon dolde för sina kära så länge hon kunde. Cancern som tärde på hennes bröst fick henne att lida fruktansvärt, och vad som var nästan ännu värre var hennes besvikelse över att inte kunna amma sina yngsta barn. Varken familjens böner eller en pilgrimsfärd till Lourdes ledde till ett tillfrisknande. Gud tog henne hem till sig vid den unga åldern av fyrtiosex år, när Thérèse var bara fyra.
Det var då Louis fattade beslutet att sälja deras affär för spetstillverk¬ning och dra sig tillbaka till Lisieux nära hans frus brors familj – familjen Guérin. Han hade sparat nog för att kunna leva på sina inkomster. I tio år var han hemmets huvud och hjärta, tills en allvarlig sjukdom drabbade också honom och hans sista sju år var ett martyrskap och en förödmjukelse. Upprepade hjärnblödningar förlamade delar av hans hjärna och slutligen hela hans kropp. Han led av minnesförlust och hallucinationer och var oförmögen att närvara vid sin älskade Thérèses högtidliga profession. Vid ett tillfälle vandrade han iväg hemifrån och var försvunnen i fyra dagar. Han bodde på sjukhu¬set ”Bon Sauveur” i tre år. Sina sista två år kunde han dock tillbringa hemma, under Léo¬nies och Célines ömma omvårdnad, till sin död vid en ålder av sjuttioett år.
Inget mirakulöst helande
Under en stor del av sin sjukdom var Louis medveten om sitt tillstånd och led mycket. Gud leder dem han älskar på korsets väg. Thérèse, vilkens böner skulle komma att ge lindring och god hälsa åt så många, uppnådde inget mirakulöst helande för den som hon älskade mest på denna jord – sin far. Vad som var viktigare var att hon fick mottaga underbara helgande nådegåvor. ”De tre åren” skrev hon senare, ”med pappas martyrium förefaller mig vara de bästa, de mest fruktbärande åren i vårt liv, jag skulle inte vilja byta dem mot helgonens alla extaser och uppen-barelser.” Hon som skrev dessa rader hade trängt in i den gudomliga kärlekens hemlighet. Hennes fars lidanden och förödmjukelser hade inte varit förgäves.
Förebild för äkta par
Det är uppenbart att Louis och Zélie Martin inte såg ut att ha uppnått något stort i världens ögon. Deras liv som kristna var helt vanligt och väckte inget uppseende. De har inga efterkommande på jorden idag eftersom de fem flickor som uppnådde vuxen ålder vigde sina liv till Gud i klosterlivet. Ändå förblir deras namn för alltid en del av Kyrkans historia eftersom de var en förebild för hur ett kristet äkta par och kristna föräldrar bör vara. De var stora eftersom de koncentrerade sig på det väsentliga – på ”det enda nödvändiga” – och uppnådde detta på ett fullkomligt sätt.
Kärlekens mästerverk
Louis och Zélie hade längtat efter och bett till Gud om en son som skulle bli missionär. Gud beviljade inte deras önskan – och ändå uppfyllde han den bortom allt de kunde drömma om. Deras yngsta barn var förutbestämd att bli skyddspatron för missionen tillsammans med Frans Xavier. Det var Thérèse, som någon kallade för ett ”kärlekens mästerverk”. Ett mästerverk av Guds kärlek, naturligtvis – men också av mänsklig kärlek, helgad och gudomliggjord av nåden i äktenskapets sakrament i Louis och Zélie Martins hjärtan.
Vi skall ge sista ordet till Madame Guérin, hustru till Zélies bror, Isidore. Det är utdrag ur ett brev hon skrev till Thérèse år 1891, tre år före hennes fars död. ”Dina föräldrar, min lilla Thérèse,” sade hon, ”hör till den kategori av människor som man kan kalla helgon och som förtjänar att bli föräldrar till helgon.”
(Ur: Karmel 2004:4)