”När en man har gift sig med en välvårdad, elegant kvinna, så får hon inte sluta upp med att vara sådan, under förevändning att öva fullkomlighet. Hon får inte, under förevändning att vara självförnekande, slarva med matlagningen, missköta sin klädsel eller underlåta att göra hemmet trivsamt . . .” Den som blir förvånad över att finna ett så jordnära och ”världsligt” råd i en andlig tidskrift kommer att bli ännu mer förvånad när han eller hon får veta att rådet kommer från en sann mystiker. Kanske trodde vi att mystik bara var något man kunde ägna sig åt i en klostercell, att mystiker egentligen inte alls var som vi ”vanliga” lekmän i dagens kyrka och värld. Därför kan det vara bra att få stifta bekantskap med någon som levt ett alldeles vanligt liv som lycklig hustru, föredömlig lekman (eller rättare sagt lekkvinna), och sann mystiker. En kvinna förtrogen med vår tid och kultur och som, innan hon dog 1971, tillsammans med oss fått känna av ”växtvärken” i den efterkoncillära Kyrkan: Camille C. är den pseudonym under vilken hon är känd.
Tillbedjan av den Okände
Camille föddes år 1900 som enda barnet i en borgerlig familj där man medvetet tog avstånd från kyrka och kristendom. Modern var utpräglad ateist och fadern socialistiskt engagerad. ”Jag blev uppfostrad utan att ens ha hört Guds namn uttalas. Onödigt att säga att jag inte blev döpt.” Camilles lekkarnrater, husets tjänstefolk, lektyr, ja allt var noggrant utvalt så att hon till varje pris skulle skyddas mot trons virus. Därmed inte sagt att hon fick en dålig uppfostran, tvärtom. Hon fick lära sig att dela med sig, att inte tala illa om någon, lära sig de moraliska värdena. Kort sagt en kristen etik utan Kristus, utan tron.
Mänskligt sett en miljö som inte var särskilt lämpad att skapa en sann mystiker. Men Gud stänger man inte så lätt ute. Låt oss lyssna till Camille: ”Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid haft känslan av en närvaro som gjorde mig lycklig. Jag var inte mer än ungefär tre år gammal när man satte mig under den stora flygeln där en av mina släktingar förberedde sin slutexamen på konservatoriet. Under det att jag lyssnade till Bach eller Beethoven förvandlades för mig den stora salongsmattan på vilken jag satt till en underbar trädgård i vilken jag inte var ensam.
Det fanns redan då inom mig en känsla av tillbedjan, som jag mycket tydligt kan erinra mig och som jag bevarade tyst för mig själv . . .” Redan från första början finner vi här den grundattityd som skulle vara Camilles hela livet igenom: tillbedjan. ”Som helt liten kände jag ett trängande behov av att falla på knä … jag hade intrycket av att öppna mig för något okänt (allt detta i största hemlighet, för jag var rädd att man skulle gräla på mig).” Gud, som för Camille var den Okände, Namnlöse, var hennes ende läromästare i bönen. ”Jag ägnade mig åt inre bön från och med fem- eller sexårsåldern, och jag riktade mig då enbart till ’en okänd Gud’, eftersom man inte hade lärt mig någonting om honom.
Jag stängde in mig på toaletten (egendomlig böneplats!) med minsta möjliga oväsen, för att låsa in mig, det var förbjudet till och med där. Jag knäböjde på stengolvet och sade så innerligt jag kunde: jag älskar dig!” Anmärkningsvärt är att Camille i denna okända Närvaro igenkände ett personligt väsen, Någon som gjorde henne lycklig och vilken hon helt spontant gav en kärleksförklaring. Denna Närvaro återfann hon i naturen: ängarna, molnen, skogarna och blommorna, allt talade till henne om det osynliga. ”Jag har alltid känt att det under den skapade skönheten fanns en evig skönhet.” Guds namn kunde emellertid inte hållas hemligt för Camille för alltid.
Under sin skoltid stötte hon hos de klassiska författarna på ordet GUD, detta ord som hon aldrig hört uttalas i sitt hem. Camille förstod att Gud var just denna Närvaro för vilken hon böjt sina knän i hemlighet. Nu kunde hon börja tilltala honom med namn. Nu skall man ingalunda tro att Camille kände bitterhet över att man så länge försökt dölja Gud för henne. Tvärtom gratulerade hon sig själv och tackade Gud. ”En av de största nådegåvor som Gud har gett mig är att jag alltid har älskat honom för hans egen skull, för hans stora härlighet. Och jag är lycklig över att ha lärt känna honom genom honom själv, och inte på knäet hos en amma, eller ens hos en from mor som kanske skulle ha vanställt hans bild i mig.”
Camilles väg till Gud gick inte uttryckligen genom Jesus. Honom kände hon ännu inte. ”Men”, skriver hon, ”kan inte Kristus förbereda en odöpt själ att mottaga Fadern? Antingen man vet det eller inte så är Guds liv treenigt för var och en, och det är alltid för en treenig Gud som själen öppnar sig.” Här möter vi ett annat nyckelbegrepp som så småningom skulle komma att bli den stora verkligheten i Camilles liv: Guds treeniga Liv. Av egen erfarenhet visste hon att många icke-kristna lever i Gud utan att ha mött Kristus. ”Det som Jesus har uppenbarat för oss är Guds inre liv, hans treeniga liv. Han har inte sagt: ’Ingen känner Gud’, utan ’Ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.’ Den Gud som de icke-kristna tillber är självfallet också treenig, men han är inte uppenbarad för dem som sådan.” Därför varnar Camille de kristna för att tro sig ha monopol på Gud och kalla honom för ”sin Gud”. Gud är Gud för hela kosmos.
Camille kände och älskade Gud sedan länge, men ännu hade hon inte blivit invigd i hans inre liv.
Den Okände gör sig känd
1925 blev ett avgörande år. Camille hade under sina studier vid Bryssels universitet blivit förälskad i en medstudent som var troende, praktiserande katolik och önskade kyrklig vigsel. ”Jag vill gärna gifta mig i kyrkan, men jag vill veta vad jag gör. Skall jag göra det så skall jag göra det ordentligt”, menade Camille. Att finna någon som ville ge dopundervisning till en som uppfostrats ateistiskt och doktorerat vid Bryssels frisinnade universitet var ingen lätt sak. Långt om länge lyckades man få tag på en ordenssyster som accepterade att ge Camille katekeslektioner. Camilles blivande make, som ledsagade henne till den första lektionen, berättar småleende: ”Jag hade känslan av att jag följde henne till tandläkaren.” Efter några få sådana ”tandläkarbesök” underrättade hon sin fästman: ”Så där ja, nu tror jag.” Den 23 november 1925 mottog Camille dopet.
Morgonen efter dopet skulle Camille ta emot kornmunionen för första gången. Som ett överväldigande blixtnedslag kom Kristus in i hennes liv. Hon redogör själv för händelsen, en passage som i sin frapperande nykterhet borde bli ett värdefullt bidrag till mystikens historia: ”Det var i ett kallt och fult kapell, överbelastat med utsmyckningar (jag som inte tyckte om annat än den romanska soberheten), som jag, ensam med min fästman och ordenssystern som var min gudmor, gick till kommunionen för första gången. Aldrig någonsin har jag varit så dåligt förberedd. Jag var på mycket dåligt humör för alla möjliga orsakers skull som inget hade att göra med ceremonin. Och detta till trots, från och med det ögonblick hostian vidrörde mina läppar, fick jag en ögonblicklig uppenbarelse av den totala kärleken.
Jag kände mig död för allt, utom för denna smältugn som brände mig. Det var mycket smärtsamt och gjorde mig trots detta övermåttan lycklig. Man hade lärt mig att man skulle förrätta en tacksägelse. Men något sådant kunde inte komma ifråga! Jesus hade tagit mig så helt och hållet att jag kände mig liksom uttömd på mig själv … I det eukaristiska brödet var det Jesus själv som trädde in i mig. Driven av honom kände jag mig vara i Faderns sköte. Vilken upplevelse var inte detta, att med en sådan plötslighet upptäcka att jag levde i denna dubbla ström av kärlek, att erfara att den heliga Treenigheten inte längre var ett mysterium utan den verkligaste av alla verkligheter.”
Vi måste förstå denna sista mening rätt. Camille gör inga anspråk på att ha fått full kunskap om Guds väsen. Treenigheten är och förblir ett outgrundligt mysterium. Vid slutet av sitt liv, då hon nått den fulla andliga mognaden, säger hon själv: ”Inte ens nu då kärlekens Ande mellan Fadern och Sonen leder och upplyser hela mitt liv, kan jag påstå att mitt förstånd har fattat något av det.” Vad Camille ville ha sagt ovan är att den heliga Treenigheten inte längre var någon abstrakt katekeslärdom utan en livs levande realitet i vars liv hon så abrupt fann sig vara delaktig.
Mystik och äktenskap
Efter sitt överväldigande möte med Kristus skulle det ha legat nära till hands att Camille vänt ryggen åt världen och sina äktenskapsplaner och vigt sitt liv åt Gud i ordenslivet. Tanken måste ha föresvävat henne. ”Jag skulle med största lätthet ha kunnat bryta alla band då! Men Gud hade bestämt annorlunda. Två dagar efteråt gifte jag mig . . .” En ny tillvaro öppnade sig för den nygifta Camille: musik, konst, sport. ”Jag var ung, älskad, omhuldad och bortskämd av alla … Gud själv var den som i första hand överöste mig och tycktes le åt min lycka.” Kristus var nu hennes livs centrum. Dagligen gick hon till kommunionen tillsammans med sin man och tillbringade ansenlig tid i tillbedjan av det heliga Sakramentet. Bönen var för henne, som hon själv säger, ”uttrycket för min kärlek, för mitt liv i Gud, min själs andning”.
Många menar, och det väl med rätta, att det sällan skrivs och sägs något om mystik innanför äktenskapets ram. För det mesta tycks mystikerna vara hämtade ur prästernas och klosterfolkens led. Ändå är det fullt möjligt att också s.k. ”vanliga” människor, gifta, husmödrar, husfäder, barn och ungdomar, i sina liv kan ha en stark erfarenhet av Gud, utan att för den skull vara i stånd att uttrycka den i ord så som de stora mystikerna gjort. Gud är suveränt fri och både kan och vill lägga beslag på människor av alla kategorier, på restaurangen, på teatern, på semesterorten. Guds kärlek lägger man inte band på. Detta är Camille C. ett bra bevis på.
Camille var lycklig i sitt äktenskap. Förhållandet mellan kärleken till maken och kärleken till Gud var konfliktfri. ”Det finns ett sätt att hysa en ständigt kärleksfull uppmärksamhet gentemot sin äkta make utan att för den skull upphöra med att vara djupt förenad med Gud. Enligt min mening kan den mänskliga ömheten, även den allra djupaste, mest totala och exklusiva, inte ha sina rötter i något annat än i Gud själv. Den är i grund och botten inget annat än en reflex av Guds kärlek… I mitt långa liv som gift har jag aldrig haft större problem att lösa. Min man upprepade ännu vid 45-årsdagen av vårt bröllop att jag gjort honom fullkomligt lycklig… Nu skall man inte dra slutsatsen. att vi är föredömliga. Var och en av oss har sina fel, som kanske blivit allt mer markanta med åldern. Men trots allt bildar vi ett mycket enat par som har förblivit ungt eftersom det är befäst genom äktenskapets sakrament.”
Men hur verkar Gud när två människor finner varandra i kärlek och låter denna kärlek beseglas genom Kyrkans sakrament? Var och en har sin speciella väg, sin egen roll att fylla. Var och en får sin nåd, som är menad att till en viss grad delas av den andra parten. De gifta skall föra varandra närmare Gud. Detta ser vi tydligt i Camilles fall. Det var hennes blivande make som förde Camille till dopet, Kyrkan, eukaristin. När sedan nåden väl fått grepp om henne, var det hon som drog sin man med sig. För Camille och hennes man var eukaristin med den dagliga kommunionen en källa till en allt innerligare förening dem emellan.
”Dagens höjdpunkt var för oss mässan … Vilken kärlek låg det inte i det leende vi utväxlade med varandra efter att ha kommunicerat! Det är omöjligt att uttrycka den enhet vi då kände.” Gud var alltid med som en tredje Person i deras äktenskap. ”Vårt förtroende för varandra hade sina rötter i Gud.” Ändå fanns det sådant i Camilles inre liv som hon inte talade med sin man om. Hur innerlig gemenskapen än må vara, är och förblir vars och ens väg en högst personlig väg, ofta dold i detta liv. Att vara fullständigt genomskinlig för varandra är ett ideal som hör himmelen till.
Även om Camille, som hon säger, inte hade större problem att lösa, får vi inte tro att hennes äktenskap var utan prövningar. Då de varit gifta i sju år drabbades Camille av en begynnande dövhet, åtföljd av ständiga och plågsamma susningar i öronen. Ett annat kors var det faktum att äktenskapet förblev barnlöst. ”Vi hade drömt om en son som präst eller munk… jag har aldrig fått känna den hänförande glädjen att vara mor . . .” Camille var mycket mänsklig och känslig. Bakom hennes ord hör man smärtan i hennes frustrerade kvinnliga väsen. ”Men”, tillägger hon, ”glädjen att äga Gud så som jag äger honom uppväger allt detta och mer därtill. Och när allt kommer omkring så är allting nåd.”
Kärlekens utstrålning
”Den Guds kärlek som fyller mig vill jag på ett påtagligt sätt ge vidare åt andra, framförallt mina närmaste, make, släktingar, vänner, våra bybor. Det enda sättet att göra detta på, bortsett från bönen, är att vara angenäm för dem, att göra dem tjänster på ett sätt som inte verkar påfluget, att acceptera dem sådana de är, att visa mig glad och lycklig. Kort sagt, försöka älska dem så som Jesus älskar mig. Detta är för övrigt inte alltid så lätt.” Camille var älskad och omtyckt av sin omgivning. Särskilt unga studenter drogs till hennes hem för diskussionskvällar om vetenskap, filosofi, religion. I Camille fann dessa studenter en ”det goda rådets moder”. ”Dc unga kommer flera än någonsin. Vissa dagar liknar mitt hus ett familjepensionat… Man måste framför allt lyssna på dem utan att visa tecken på otålighet, som om man inte hade annat än det att göra… Om man tar dem på allvar tar de gärna emot råd, men man måste behandla dem som vuxna.” Ett gott råd för tonårsföräldrar!
Före sitt dop levde Camille i ett jag–Du-förhållande till Gud. Men efter dopet och första kommunionen blev Kyrkan en mycket konkret verklighet för henne. Hon visste sig vara en levande lem i denna Kristi kropp. Hon hänfördes av de möjligheter som de heligas gemenskap erbjuder och det ansvar det innebär att tillhöra denna gemenskap. ”Jag blev omedelbart entusiastisk över det faktum att man kunde förtjäna, ställföreträda och gottgöra för andra. Som helt ung kristen offrade jag alla de förtjänster jag kunde för de andra. Detta var i verkligheten en futtig gåva… Och vad det gäller gottgörelse förefaller mig detta vara något som blir allt mer och mer angeläget i våra dagar, trots att man knappast talar om sådant längre… Jag förstod genast att eftersom jag genom dopet utgjorde en del av en enda kropp, Kyrkan, så är det så, att om en av hennes lemmar är sjuk så berör denna sjukdom oss alla, och vi bör alla ena oss för att bota, rädda … Smärtan och medlidandet som detta skapar i oss måste få det att födas fram kallelser bland lekfolket, och särskilt bland kvinnorna, att gottgöra.”
Även när det gällde yttre aktivitet i Kyrkan, i församlingens tjänst, ställde Camille gärna upp. Hon hade hand om räkenskaperna, hon var med i församlingsrådet, hon organiserade basarer för att få in pengar till ett nytt tak i församlingshemmet. Camille hörde inte till dem som grävde ner sina talenter. ”Varför skulle jag inte ställa upp, när Gud nu har skapat mig så händig?”
Kärlekens källa
All denna yttre verksamhet som Camille lade i dagen skulle endast ha varit vanlig aktivism, ”bara ekande brons, en skrällande cymbal” (jfr 1 Kor 13:1), om den inte sprungit fram ur en djupt kontemplativ grogrund. Sakramenten, framför allt den dagliga eukaristin, och bönen var källan till och hemligheten bakom hennes yttre engagemang och utstrålning. Hon var medveten om att de frön som sakramenten sår i oss endast kan gro och slå rot genom bönen. ”Att be, det är att älska, och då denna kärlek beror på nådens liv i oss, måste vi göra allt vad vi kan för att livnära denna så mycket som möjligt. Det mest normala medlet är utan tvekan mottagandet av sakramenten, i synnerhet eukaristin. Även andlig läsning är ett medel. Det som har hjälpt mig mycket är tillbedjan av det heliga Sakramentet. Där kände jag mig liksom meddragen, upptagen i den kärlekens flod som utgår från hostian.” Och hon tillägger med en gnutta indignation: ”Nu för tiden säger man att detta är något som passar bäst för farmödrar!”
Guds pedagogik i fråga om oss går ofta ut på en växelverkan mellan ljus och mörker. Camilles dagboksanteckningar vittnar om dagar och perioder då torka och oförmåga var en kännbar verklighet. ”Jesus, hjälp mig i min övergivenhet som är så stor dessa dagar. Det är inte bara det att jag inte känner din kärlek leva i mig mer, utan även min tycks vara död. Mitt liv är en öken som jag plågsamt måste ta mig igenom. Jag trodde inte att man kunde erfara en torka av sådant slag.” De mörka tiderna i Camilles böneliv var för henne så mycket mörkare och kännbarare just på grund av att hon i andra stunder fått uppleva Guds verklighet så djupt och påtagligt. Det kunde hända att Kristus ibland överraskade henne abrupt och oväntat på platser och i situationer man vanligen inte förknippar med mystik. Han kunde lägga beslag på henne, som en fågel som störtar sig över sitt byte, med en oundviklig extas som resultat.
”På Monnaieteatern i Bryssel gavs en galaföreställning av Strauss’ Salome. Jag kände inte till detta stycke och var glad över att få höra det med en utomordentligt bra artist i huvudrollen. Ingenting gjorde mig särskilt förberedd på vad som skulle hända. Jag hade inte ett enda bekymmer, jag var lycklig över att vara där med en vacker frisyr och en snygg klänning. Medan musikerna stämde sina instrument satte jag mig på kanten av min uppfällda stolsits för att läsa en resumé av föreställningen i min mors programhäfte. Just i det ögonblicket jag i denna resumé fick syn på namnet Jesus, störtade han sig över mig med en sådan kraft att jag vacklade under chocken och fann mig själv sittande i min fåtölj som hade fällts ner. Från och med detta ögonblick vet jag ingenting mer av vad som försiggick omkring mig.
Jag varken såg eller hörde någonting av hela föreställningen (Salome av Strauss spelas i en akt). Det första jag lade märke till var applåderna vid slutet av det hela. Trots att alla människor tyckte att det var en alltför lång föreställning utan paus, så hade det hela för mig gått förbi som en blixt, eftersom jag inte hade lagt märke till tidens förlopp… Ingen hade misstänkt något för det var ju mörkt, och eftersom jag är tokig i musik hade min orörlighet verkat helt naturlig. Inte ens min man hade lagt märke till något.” Efter denna händelse greps Camille av rädsla att något liknande skulle upprepas offentligt. ”Men”, tillägger hon, ”Jesus lägger bara beslag på oss i lämpliga situationer, det har jag ofta fått bevis för.”
Camille var ingalunda ute efter extraordinära upplevelser. Som den sanna mystiker hon var visste hon mycket väl att det inte var upplevelserna i sig själva som utgjorde det kristna livets väsen, och att de inte var något man i och för sig skulle be om eller eftersträva. ”Om jag har berättat det här, så är det inte därför att jag anser att man skall önska eller be om dessa sorters nådegåvor som ju är absolut gratis, utan därför att jag vill bevisa att man måste vara disponibel överallt och alltid, överlåten till Jesus, formbar som mjukt vax som han kan forma utan ansträngning.”
Nådegåvor med vissa yttre åtföljande kroppsliga symptom hade enligt Camille den nyttan med sig att de på ett konkret sätt visar oss att när Gud vill lägga beslag på en människa nöjer han sig inte endast med hennes andliga själ, utan intresserar sig också för kroppen. Gud älskar och vill gudomliggöra hela människan. I själva verket var det endast under några få år av sitt liv (1933–1936) som Camille ”drabbades” av det man i mystiken kallar extaser. När hon nådde fram till en större andlig mognad blev hennes sinnen och känsloliv mer anpassade till Guds våglängd, och de extraordinära fenomenen försvann helt och ersattes av vad man skulle kunna kalla en ”genomhelgad vanlighet”.
Litteraturhänvisning: H. Caffarel: Camille C. ou l’Emprise de Dieu.
(Ur Karmel 1986:2)