Novenabön maj

Maj – Godhet och barmhärtighet

Text

”Mme Martin återger här en incident som Pauline blev vittne till:

       ”Vi hade varit ute på en lång promenad genom fälten. På vägen tillbaka träffade vi en fattig gammal man med vänligt utseende. Jag skickade Thérèse för att ge honom lite pengar. Han verkade så rörd och tackade oss så varmt att jag förstod att han befann sig i en riktigt svår belägenhet. Jag bad honom följa med oss hem, och sa att jag ville ge honom ett par stövlar. Det gjorde han. Och jag bjöd honom på en god middag, för han var utsvulten.

       ”Om du visste alla umbäranden denne stackars gamle man fick utstå… Nu i vintras blev hans båda fötter frostbitna. Hans enda sovplats bestod i ett övergivet skjul; av livets nödtorft tycktes han sakna precis allt. I hopp om att få lite mat brukade han gå och sätta sig på huk utanför militärbarackerna… Innan han gick sin väg sa jag till honom att han fick komma till oss så ofta han ville, och att det alltid skulle finnas något att äta till honom. Jag hoppas innerligt att din pappa lyckas få in honom på ålderdomshemmet; han vill så gärna komma dit. Vi måste se till att det verkligen blir på det viset.

       ”Detta möte gör mig väldigt ledsen. Jag kan inte låta bli att tänka på den där stackars mannen, vars ansikte lyste upp med sådan glädje över de få mynt jag gav honom. ’För dem ska jag äta soppa imorgon; jag tänker gå till soppköket. Därefter ska jag köpa lite tobak och unna mig en rakning.’ Kort sagt var han glad som ett litet barn. Hela tiden han åt lyfte han upp stövlarna, såg lyckligt på dem och log. ”

       Mme Martin gav sig inte förrän hennes man efter många fruktlösa försök till sist lyckades utverka en plats på ålderdomshemmet åt den fattige åldringen. När tiggaren mottog beskedet grät han tårar av glädje.

       Hennes omsorg om andra skulle utsätta henne för olägenheter av ett annat slag. Hon hade bett två tidigare skollärarinnor – som utan kyrkligt tillstånd börjat bära ordensdräkt – att ta hand om Léonie, och då upptäckt att dessa utnyttjade och grymt nog svältfödde en liten åttaårig flicka, Armandine V., vars utbildning de hade åtagit sig. Efter att under någon tid i hemlighet ha matat barnet lyckades Mme Martin få henne att tala och berätta om sin situation och, viss om att bevisningen var tillräcklig, bestämde hon sig för att ingripa. Eftersom de f d lärarinnorna inte kunde förmås att ändra på något, underrättades barnets mamma. Sedan vände Mme Martin sig till kyrkoherden i Banner, och slutligen till den lokale domaren. Med ett häpnadsväckande mått av hyckleri försökte de anklagade röra upp den allmänna opinionen. Sedan hon hotats med repressalier och omtöcknats av alkohol tog Armandine tillbaka sin tidigare utsaga. Frågan blev alltmer infekterad. Slutligen anordnades en offentlig rannsakan, som dömde till flickans fördel, och barnet återbördades till sin familj. Till Mme Martin, som vid det laget var alldeles slut, sa polischefen avslutningsvis: ”Jag placerar detta barn under ditt skydd, och därför att du varit vänlig nog att bry dig om henne kommer jag att göra detsamma även framdeles. Det är så trevligt att kunna göra gott! ”(En familjs berättelse, s. 161-162)

”Jag vet: ”Den som får litet förlåtet, han ÄLSKAR ock litet” (Luk 7:47) – men jag vet också att Jesus har förlåtit mig mer än han förlåtit Maria Magdalena, eftersom han förlåtit mig på förhand genom att hindra mig från att falla. 

     Om jag ändå kunde förklara vad jag känner! Här bara ett exempel som i någon mån återger min tanke. – Låt oss anta att sonen till en skicklig läkare snavar över en sten på vägen och vid fallet bryter benet. Genast kommer fadern honom till hjälp, lyfter kärleksfullt upp honom och sköter hans sår med läkekonstens alla medel. Snart är sonen helt återställd och visar fadern sin tacksamhet. Detta barn har naturligtvis all anledning att älska sin far! Men jag skall göra ett annat antagande: Fadern som vet att det ligger en sten på sonens väg, skyndar i förväg och tar bort den utan att någon ser honom. Den son som varit föremål för en sådan förutseende kärlek – men inte VET vilken olycka fadern avvärjt för honom – kommer säkert inte att visa någon tacksamhet och han kommer att älska fadern mindre än om han hade botat honom. Men om han får veta vilken fara han undgått, kommer han då inte att älska fadern ännu mer? Det är jag själv som är detta barn, föremålet för Faderns förutseende kärlek, en Fader som sände sitt Ord för att frälsa inte de rättfärdiga utan syndare. ( Jfr Matt 9:13.) Han vill att jag ska älska honom, därför att han förlåtit mig inte bara mycket, utan ALLT. Han väntade inte tills jag älskade honom mycket, så som Maria Magdalena gjorde, utan ville att JAG SKULLE VETA med vilken outsägligt förutseende kärlek han älskade mig, så att jag nu måtte älska honom till vanvett! . . . Jag har hört sägas att man aldrig sett en ren själ älska mera än en botfärdig. Å, vad gärna jag skulle vilja visa att detta är osanning . . .” ( Självbiografiska Skrifter s. 76-77)

Meditation

Therese hade fått insikt i vad Gud i Sin godhet och barmhärtighet hade gjort för henne, hon insåg att Han hade visat henne Sin förutseende kärlek och på så vis hindrat henne från fall. Denna Hans godhet kunde hon se just för att hon själv hade undfått godhetens frukt och alltid var benägen att tro det bästa om andra, benägen att bistå dem i deras vardagsbestyr med sina små kärlekstjänster. Hon försökte med varje medel älska Gud tillbaka i sin nästa, och visste då att bön och offer var hennes bästa medhjälpare: ”det utgör hela min styrka” ( S S s. 215). Den konkreta barmhärtighet, generositet och godhet som familjen Martin visade var frukten av den godhet de själva fått smaka av vår Herre. De visste att de var föremål för Gud Faderns godhet, omsorg och förlåtelse, och kunde därför ge den vidare till dem de mötte. De var inte rädda för att stå upp för de små och svaga i samhället, för dem som behandlas illa, och de gav inte bara upp utan följde sina skyddslingar åt till dess en lösning funnits.

Böneintentioner:

Vecka 18: Att vi blir uppmärksamma och tacksamma för Guds kärleksfulla godhet som var och en av oss möter i våra liv.

Vecka 19: Att vi, styrkta av biktens heliga sakrament där vi får skåda Guds överflödande barmhärtighet, låter denna barmhärtighet bli synlig för dem vi möter, särskilt i våra familjer. 

Vecka 20: Att också vi finner vår styrka i bön och offer. 

Vecka 21: Att vi alltmer fylls och leds av den Helige Ande, så att den kärlek Gud älskat oss med blir vår drivkraft och Andens alla frukter kommer vår nästa till godo och Gud blir förhärligad.

Vecka 22: Att de små och svaga i samhället får möta Guds egen godhet i andra, Han som ödmjukar sig och kommer oss nära.