4:e söndagen i fastan

En predikan för 4:e söndagen i fastan

Av Martinus Martens OCD

 

Bröder och systrar

Hela mänsklighetens historia skulle man kunna sammanfatta i två ord: synd och frälsning. Människan syndar och Gud frälser. Redan i fjärde Moseboken (4 Mosebok, 21:4-9) har denna realitet uttrycks i en symbol: i en orm. Ormen symboliserade ondskan som genomgår hela Bibeln. Det är i ormens skepnad som Satan uppträder för att fresta människan till synd, till uppror mot Gud. Men människans syndafall framkallar på samma gång Guds löfte: att hans Messias skall krossa djävulens makt. Han skall trampa på hans huvud, som det står i första Mosebok, och så rädda människan. I öken använde Mose ormens symbol när folket gjorde uppror mot Gud och Mose. Då skickade Herren giftormar som bet israeilterna och många dog. Men folket ångrade sin synd. Mose bad för folket . Och på Herrens befallning gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg upp på kopparormen och fick då leva.

I dagens evangelium hos Johannes använder Jesus denna berättelse för att förkunna hur människans synd och Guds frälsning skall nå sin höjdpunkt i hans död på korset. ”Liksom Mose hängde upp ormen”, sade Jesus till Nikodemos, ”så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv”. Kopparormens symbolik får alltså sin yttersta betydelse och sin djupaste verklighet när Jesus, människosonen, blir upphöjd på korset. I honom kommer syndens verklighet till sitt fasansfulla uttryck men på samma gång uppenbarar Gud i sin upphöjde och korsfäste Son sin frälsande kärlek. ”Så älskade Gud världen,” skriver Johannes, ”att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Hela dagens andra läsning ur aposteln Pauli brev till Efesierna (jfr 2:4-10) är som en poetisk parafras på denna utsaga när vi fick höra att Gud som är så rik på barmhärtighet, har älskat med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande med Kristus. Därmed visade Gud för kommande tider den överväldigande rika nåden i sin godhet genom Kristus. I Jesus visar Gud att livet är starkare än döden, att kärleken är större än synden, att ljuset ät mäktigare än mörkret.

Bröder och systrar,

Det är ingen tillfällighet att det är evangelisten Johannes och inte någon av de andra evangelisterna som återger Jesu ord om kopparormens symbol. När hans Mästare levde på jorden var hans ord och gärningar ibland obegripliga för Johannes och de andra lärjungarna. Men med den helige Andes ankomst med pingsten, såg Johannes med trons blick och förstod med hjärtas kärlek att det var upphöjd på korset som Jesus räddade människan till evigt liv. Mer än de andra lärjungarna hade Johannes upplevt det outsägliga: mysteriet med Jesu död när han med Jesu mor Maria stod vid korset och såg den upphöjde människan på korset, Guds egen enfödde Son som förblödde. Han var den ende av lärjungarna som sett hur soldatens spjut stack upp sidan på honom så att det kom ut blod och vatten. Johannes var tillsammans med Maria de första som uppfyllde Skriftens ord: ”De skall se upp till honom som de har genomborrat” Vi kan föreställa oss hur evangelisten när han skrev sitt evangelium, när han bad och förkunnade Jesus, aldrig upphörde att i sitt inre se upp till honom som hade blivit upphöjd och genomborrad. Fem gånger talas det i dagens evangelium om tro. ”Människosonen måste upphöjas för att var och en som tror på honom, skall ha evigt liv”. ”Den som tror på honom blir inte dömd men den som inte tror är redan dömd eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn.

Med en helig envishet vill Johannes övertyga oss om att tron på den upphöjde och korsfäste Jesus är en fråga om liv eller död, om dom eller frälsning, om ljus eller mörker. Men den tro det gäller är en tro vars fundament och sanningsvärde inte består i historiska, filosofiska eller ens teologiska argument utan som Paulus skriver i dagens andra läsning, i en Guds gåva: en nådegava ”ty av nåd är vi frälsta genom tro”. Denna tro har två moment. Det första och viktigaste är att Jesus drar oss. Detta var hans löfte kort före hans död då han sade:” När jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig” (John 12:32). Den som lever innerligt förenad med Jesus vet hur stark och ibland oemotståndlig denna dragning kan vara, inte minst när vi tar emot kommunionen. Det är en dragning som gör att vårt hjärta upplever en djup frid. Men det kan också vara en dragning i smärta när vi inser hur syndiga vi är, hur vi brister i kärlek till honom och till vår nästa. Det kan också smärtar oss när vi ser att familjemedlemmar, vänner och bekanta inte eller inte längre tror på Gud och hans kärlek. Den kärlek som i Jesus genom den helige Ande drar oss för att han vill rädda oss så att vi inte går under utan får evigt liv. Det andra momentet i vår tro är att vi ger efter för hans kärleks dragning: att vi låter oss dras till honom, dras till den på korset upphöjde människosonen, Jesus Kristus, Guds Son och att vi aldrig upphör med att se upp till honom som de har genomborrat.

Bröder och systrar,

Det kan hända att vi råkar ut för en livssituation – det kan vara sjukdom, någon svår olycka, ett trassligt eller sprucket äktenskap, ett dödsfall som medför att vi upplever vårt liv som hopplöst och meningslöst. I en sådan situation borde vår tro vara en hållpunkt, ett ljus i vårt livs mörker. Tyvärr brukar vi då erfara hur klen och bräcklig vår tro är. Kanske har den inte vuxit samtidigt med det svåra i livet. Vår tro var ännu för mycket en så kallad barnatro istället för en vuxen tro. Den brinner på sparlåga som genom livets modgångar så lätt kan släckas. Vår tro kan bara växa och bli stark om vi i vårt inre ofta ser upp på den upphöjde och korsfäste Jesus. För gör vi det då drar han oss till sig hur vi än är, vad vi än har gjort. Han drar oss med vår svaghet och vår synd. Han drar oss med sitt hjärtas kärleks sår för att hela alla våra synders sår. För i Guds frälsningsplan är det endast sår som helar sår.

Må vi, bröder och systrar, under den tid som är kvar till påsk, se upp till Jesus som på långfredagen blev upphöjd på ett kors. Låt oss göra det mitt under vårt arbete, mitt i dagens alla bekymmer må och stora, med trons kärleksfulla inre blick. För han drar oss till sig. Han drar oss från vår synds mörker till sitt ljus. Som aposteln Paulus skriver: ”Så räddade Gud oss ur mörkrets välde och förde oss in i sin älskade Sons rike ” (jfr Kol 1:13).