En predikan för påskdagen
av Martinus Martin, karmelit
Dagens evangelium berättar om Maria från Magdala och om två lärjungar vid Jesu grav. Det är något överraskande att det bara är evangelisten Johannes som talar om denna händelse. De övriga evangelisterna nämner inte med ett enda ord denna episod. Men vid närmare eftertanke är det inte så förunderligt att det just är Johannes som återger denna skildring från påskdagsmorgonen. Vi vet ju att Johannes evangelium är som en meditation över allt det som har skett med Jesus, hans älskade Mästare. Han berättar färre konkreta fakta än de andra evangelisterna, men mer än de framhäver han deras djupaste mening: deras mysterium. För honom är mysteriet och den historiska verkligheten ett. Därför sökte han i det som Jesus gjorde och förkunnade, i det som hände med honom, hans livs gudomliga mysterium. Vi skulle också kunna säga att Johannes var en mystiker som såg Jesu liv och sändning i ett mystiskt perspektiv. Därför förväntar vi oss att evangelisten i sitt påskevangelium skall skildra de händelser som för honom uppenbarade påskens mysterium i all dess klarhet och samtidigt i hela dess djup. Det är angeläget att betona att också dagens evangelium är ett glädjebudskap som vill tydliggöra för oss kristna att Jesu uppståndelse är det centrala i vår tro på honom. Det var denna tro som de första kristna levde av, det är denna tro som har förts vidare som det grundläggande i hela den kristna traditionen och som det Nya Testamentets skrifter vittnar om.
I dagens evangelietext är det tydligt att Johannes önskade inrama Petrus och den andra lärjungens kapplöpning till graven – den andra lärjungen är Johannes själv – med berättelsen om Maria från Magdala. Det var för evangelisten självklart att han, som i sitt evangelium nämnde henne bland dem som stod vid Jesu kors, också skulle berätta att hon var med vid graven. Dessutom blir hon den som först får vittna om den tomma graven för Jesu lärjungar. Dagens evangelietext berättar att hon kom till graven medan det ännu var mörkt, denna Maria från Magdala som stod vid Jesu kors med hela sin kärlek och såg hur han dog och hur hans torterade kropp lades i graven. Evangelisten Matteus skriver att hon efter Jesu begravning satt mitt emot graven. Hon kunde inte lämna Jesus. Maria från Magdala, vad hände med dig hela denna långa natt efter sabbaten innan påskdagens gryning kom? Vad hände med din kärlek som plågades vid tanken på Jesu död och begravning? Jo, den längtade efter, den väntade på, den ville söka honom som du älskade och som nu var borta. Att vänta, att längta, att söka, detta är kärlekens karakteristiska drag. Därför kom du, Maria från Magdala, när det ännu var natt ut till graven. Det var natt ute och inne i ditt hjärta. Din kärlek kunde inte sova. Den var vaken. Det är detta tillstånd som alla, mer eller mindre intensivt – det beror på deras kärleks styrka – upplever, när de vill leva ett djupt andligt liv i förening med Jesus. Johannes av Korset tolkar denna erfarenhet i hela dess djup när han i en dikt skriver: ”Var har du dolt dig, o Älskade, och varför har du lämnat mig i tårar? Du flydde mig som hjorten, efter att ha sårat mig, jag gick ropande ut efter dig, och du var borta”. Maria såg att stenen för gravens ingång var borta. Graven var tom. Jesus var borta. Hon sprang genast därifrån och mötte de två lärjungarna och sade till dem: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom”. Det låter som en tolkning av hennes rop efter hennes frånvarande Herre, ett rop av en plågad kärlek till honom. ”Var har du dolt dig, o Älskade, och varför har du lämnat mig i tårar?” På samma gång är det ett rop av en smärtsam längtan. En intensiv längtan efter Jesus är en glädje för hjärtat men kan också under en kortare eller längre tid upplevas som en dunkel natt som luttrar denna längtan.
I fortsättningen skriver Johannes om de två lärjungar som beger sig till graven. Också de springer som Maria gjorde. Men Johannes hinner före Petrus. I evangelietexten står det två gånger att Johannes kom först till graven. Antagligen var det på grund av att han var yngre än Petrus och därför mer spänstig och snabb. Men det är inte det som Johannes vill antyda. Det han vill suggerera med denna gåtfulla kapplöpning vet vi inte exakt. Faktum är att det finns så mycket i hans evangelium som kan tydas symboliskt. Därför måste vi tolka händelsen i Kyrkans och trons sammanhang. Då kan vi tänka oss att Johannes som springer fortare än Petrus är en bild av att i Kyrkan är det kärleken (här representerad av Johannes) som alltid springer fortare än hennes ämbete, som aposteln Petrus, Kyrkans klippa, är en symbol för. Så jämförs Kyrkan ibland med ett skepp på ett stormigt hav. Ämbetet är ansvarigt för skeppets underhåll och kärleken för skeppets fart. Hur som helst uppfattar kärleken snabbare vad som Kyrkan behöver och engagerar sig alltid mycket generöst. Den ger sig hän utan att tänka efter. Den vill det den förmår och det den inte förmår, eftersom den vill allt. Därför ville den heliga Thérèse av Jesusbarnet vara kärleken i Kyrkans hjärta.
Även när ämbetet i Kyrkan är som snabbast, kan det inte hinna ifatt kärleken. Som den store teologen Hans Urs von Balthasar påpekar, har ämbetet i Kyrkan ansvar för alla och bör, om möjligt, få med sig alla och ta hänsyn till alla och värna om enheten. Ämbetet kan inte komma till Herren enbart med dem som med en karismatisk entusiasm skyndar sig mest. Det måste bry sig om hela den hjord som Herren har anförtrott henne, alltså också om dem som är tröga och ljumma.
Vi får emellertid inte tänka att kärleken i Kyrkan står i motsats till ämbetet. Båda två måste springa tillsammans. Kärleken måste hela tiden hålla kontakt med ämbetet, men likaså får ämbetet aldrig förlora kontakten med kärleken. För ämbetet utan kärlek gör att Kyrkan installerar sig som en makt bland andra makter, som en humanitär organisation. Mycket blir då byråkrati och formalism med en massa regler och föreskrifter. Men kärleken utan det kyrkliga ämbetets kontroll och granskning kan med tiden spåra ur och leda till en överspänd andlighet eller till subjektivism, som gör att var och en tolkar evangeliet efter eget godtycke. Evangeliet blir då, som vår biskop brukar säga, ett smörgåsbord där man tar för sig vad man har lust till. I Kyrkan måste Petrus och Johannes – ämbetets auktoritet och kärlekens karism – gå hand i hand. Men det är trots allt kärleken som måste dra ämbetet med sig, för att Kyrkan inför världen på ett trovärdigt sätt skall kunna vittna om Jesu uppståndelse och vår frälsning.
Dagens evangelium avslutas med att säga att Johannes såg och trodde. Johannes såg samma yttre tecken som Petrus: att graven var tom, att linnebindlarna som man hade använt för svepningen låg kvar tillsammans med den hoprullade duk som hade täckt Jesu huvud. Men bara Johannes förstod skriftens ord att Jesus måste uppstå från de döda. För hans stora kärlek till sin Mästare hade fört honom bortom de enkla yttre tecknen in i påskens, in i Jesu uppståndelses mysterium.
Vi firar eukaristi. Varje eukaristi är egentligen en förlängning av påsken: en kultisk fortsättning av det som hände på påskmorgonen: att Jesus, Guds människoblivne Son, efter sitt lidande och sin död, på tredje dagen med kropp och själ uppstod från de döda. I likhet med Johannes ser vi bara enkla yttre tecken: bröd som skall ätas, vin som skall drickas. Men det är just i dessa tecken som den uppståndne och förhärligade Jesus uppenbarar sin livgivande närvaro under brödets och vinets gestalter. Detta gör att varje eukaristi är en fest, en påskens fest, om vi i likhet med Johannes med all vår kärlek kan säga att vi ser och tror.