En predikan för skärtorsdagen (Joh 13:1–15)
av Anders Arborelius ocd
Skärtorsdagens kvällsmässa inleder det heliga triduum, som är kyrkoårets höjdpunkt, de heliga tre påskdagarna, som låter de tre gudomliga Personerna, den heliga Treenigheten, komma oss så nära. Påskmysteriet är trots de djupa kasten mellan lidande och glädje, mellan död och liv, ett enda till sitt väsen. Treenighetsmysteriet är trots Personernas trefald ett enda. Gud är en och densamme. Och påskdagarna vill alla hjälpa oss att komma denne Gud närmare, redan nu, den treenige Guden vi är skapade av och för. Bakom och bortom de dramatiska händelser som läsningarna, liturgin framställer för oss under detta triduum finns alltid den treenige Gudens eviga kärlek, som ständigt erbjuds oss tvärsigenom livets alla mer eller mindre dramatiska händelser, och som skall förbli vårt hem för alltid. Evangeliet i dag uttrycker det så här: ”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern.” Sonen går till Fadern. Stunden är inne. Tiden är mogen: för evigheten. Sonen lämnar världen. Sonen öppnar vägen för oss till Faderns rike. Sonen är själv vägen, vår väg.
De tre påskdagarna vill egentligen alla visa oss ett och detsamma: att vi får gå med, i och genom Jesus, till Fadern tvärsigenom allt, genom lidande och död, genom glädje och liv. Alla de händelser under Jesu sista dagar på jorden som vi får leva oss in i under detta heliga triduum vittnar om detta. ”Han hade älskat sina egna som levde i världen och han älskade dem intill slutet”. Liksom Jesus var omsluten och innesluten i Faderns kärlek under hela sin väg, också, ja mest av allt, under övergivenhetens stund i Getsemane och på Golgota och i gravens isande tystnad, är vi älskade intill slutet, intill och in i det bittra slutet, ja, utöver slutet och in i den nya början som är Påskens stora frukt. I oss ser och älskar Fadern sin Son. Och vi får gå till Fadern i Sonen. Med hans fötter och med hans hjärta. Vi lämnar världen och går ut ur den för att i Jesus gå till Fadern. Jesu påsk är vår påsk. Han är själv både väg och reskost, både den som tvättar och badar oss med dopets och botens vatten och blir vår föda och vår dryck i eukaristin på vägen till Fadern. Om han inte tvättar och när oss kan vi inte ha någon gemenskap med honom eller med Fadern.
Påskmysteriet innefattar i sig vårt eget livs mysterium, hur vi går genom livet och världen, upplysta av Jesu ord och exempel och närda av hans sakrament. Påsken är alltid ett uttåg, ett exodus ut ur världen, ut ur synd och själviskhet och in i Guds rike av evig kärlek, in i Treenighetens mysterium. Jesus Kristus har öppnat vägen till Fadern för oss. Och denna väg är vi alltid inbjudna att gå ”intill slutet” av honom som själv älskade sina egna som levde här i världen. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.” Hela Jesu liv och väg är ett exempel. Och i dag sammanfattas hela hans liv i två sakramentala gester, som uttrycker den treeniga Kärlekens väsen, fottvagningens utblottelse och måltidens offer, och dessa skall följa oss på hela vår väg genom livet. Den kärlek som möter oss där, får vi både del av och dela ut. Den treeniga kärleken omsluter oss och vill ta oss helt i besittning, men den utesluter och utestänger oss inte från de andra. Även om vi är på väg till Fadern och går ut ur världen, så är vi skyldiga att tvätta varandras fötter efter Jesu exempel. Ju mer inriktade vi är på Fadern, desto mer igenkänner vi också Jesu anletsdrag i våra bröder. Guds familj vidgar sig.
För att hålla ihop hela denna mångskiftande verklighet som påsken och det kristna livet är, behöver vi hjälp, gudomlig hjälp, Hjälparen, den Helige Ande. Han som är kärlekens band mellan Fadern och Sonen i treenigheten är också den som håller ihop påskens budskap och livets olika dimensioner. Även om vi tycker att han inte verkar vara så påtagligt närvarande i dagens – och de övriga påskdagarnas – texter, är det hans diskreta men verksamma närvaro som håller ihop allt och gör allt levande och fruktbart för oss och i oss. Hur skulle vi utan honom förstå skärtorsdagens djupa enhet mellan fottvagning och eukaristi, mellan Jesu ofattbara ödmjukhet när han likt en slav tvättar sina lärjungars fötter och hans upphöjda härlighet när han instiftar det nya förbundets måltid och offer? Hur skulle vi utan Anden kunna se hur långfredagens fasa och påskdagens jubel hör ihop och avspeglas i vårt livs skiften? Ja, utan den Helige Andes försynta, fördolda verk inom oss kan vi aldrig ana att det är Gud själv som stigit ner till vår arma jord, blivit en av oss, lidit och dött för oss, att han så besegrat lidande och synd, död och Satan mitt i vår existens. De heliga påskdagarna, som vi nu går in i – och det är viktigt att verkligen gå – sätter saken på sin spets. Död och liv går i närkamp. Gud tar upp kampen för vår befrielse. Men vi behöver den Helige Ande för att inse att det verkligen angår oss, att det gäller liv och död för oss. Och det är kanske det som är den största svårigheten för människor i dag: så många tycks bara vara åskådare, de står bredvid och tittar på när det händer nå’t (när det brinner, så att brandkåren inte kommer fram), i stället för att gå och leva, de väljer inte sida, allt är likgiltigt, allt gör detsamma. Påsken talar inte mer om det absolut väsentliga för dem. bara om gulliga harar och kycklingar. Och så blir påsken lika oförarglig som julen. Men Anden kan väcka döda till liv, ja, oss alla: så att vi ser, så att vi går, så att vi äter, så att vi blir tvättade, allt med, i och genom Jesus, hän mot Fadern, här och nu. Tiden är inne.
Kortpredikan av abbot Erik Varden OCSO
Monday The first three days of Holy Week puts before us three different responses to Christ in his vulnerability. Today Mary, full of premonition, pours out the most precious substance she has – without perhaps quite knowing why. She simply has a desire, a need, to be close to Jesus and to offer him something very beautiful. Her behaviour causes scandal. It is, in a certain way, scandalous. Yet Jesus sanctions it with a force rarely heard in the Gospels. There is, then, an extravagance that is blessed. It is good to give without counting the costs, to be generous and open-handed. This is an important lesson to remember for Christians who aspire to practise the virtue of poverty. Poverty is a great good, but becomes an ugly parody of itself if it aligns with tightfistedness, and this can happen. Above all, Mary stands for the unconditional self-giving of a friend’s loyal heart. To that we are all called, without exception. Let us fix our attention on Jesus these days, forgetting ourselves. Let us do what we can to console him, assuring him that we will give him all we have, that we will stay close to him, ready to answer when he calls our name, that he can count on us.
Tuesday Today’s Gospel features Christ’s words to and about Judas Iscariot. The focus, though, is on Peter. Told that someone will betray the Lord, Peter asks, ‘Who?’, that is, ‘Who would do such a thing? As the fixer he is, he wants to take charge, to sort this out. It does not occur to him that he might himself be the betrayer. Judas got thirty silver pieces, true; but Peter’s denial is no less perfidious. Judas kissed Jesus to say, ‘I know this man’. Peter cursed and cried, ‘I know him not’. Here, at supper, he feels sure this couldn’t happen. ‘I will lay down my life for you.’ Jesus’s words resound in strong contrast. They are measured, knowing: ‘I tell you solemnly, you will disown me.’ The Lord knows how devious our hearts can be, how weak our resolve. Do we dare to admit this to ourselves? That is the question for today, a question for each one of us. As long as we own our weakness, it can lead to blessing: slow growth in humility and charity. An image of ourselves as incorruptible, meanwhile, can lead to deadly illusions of pride from which it’s hard, and painful, to be extricated. Too easily we assume that a serious fall, well, that’s something that happens to others, not me. We could do worse, today, than to make our own that venerable prayer of St Ephrem which, in the Orthodox Church, the faithful recite every day during Lent: ‘O Lord and King, grant me to see my own transgressions [the transgressions I’ve committed, the transgressions I am capable of], and not to judge my brother.’
Wednesday The betrayal of Judas is the saddest thing about Holy Week. What motivated him? We shall never know. What is clear from the Gospel, however, is that he did not obviously stand out as the bad egg: there were no fingers pointed at him before the event, and he was one of Christ’s Twelve chosen. Judas, then, stands for everyman. His act represents a failure that is within the bounds of possibility for all of us, for me and for you. To be faithful in discipleship is an art that must be practised over time. It involves strength of character – no easy acquisition. It takes empathy and courage, and a willingness to embrace concrete sacrifice for the sake of a greater good, for love’s sake. It is a grace we should pray for often. ‘Lord, keep me faithful’: that invocation belongs at the heart of our spiritual life. For how ghastly it is that it is possible, one moment to break bread with Jesus, the next to denounce him. The story of Judas invites us, today, to go deep into ourselves, to be still, and to weep over our frailty, asking Christ to come to our aid to prevent us from doing the unthinkable.
GOOD FRIDAY
Isaiah 52:13-53:12: Yet ours were the sufferings he bore.
Hebrews 4:14-16, 5:7-9: We must never let go of the faith we have professed.
John 18:1-19:42: Mine is not a kingdom of this world.
Having followed Christ through his Passion, our nerves are frayed. Our heart is raw. At one level, we want to be alone, to slink into a corner to be still, unthinking. At another level, we need to understand. What is the meaning of the story we have just entered into? The quest for meaning is central to the Passion narrative itself. It reaches its crux in the exchange between Christ and Pilate. Jesus is led to Pilate’s quarters at daybreak, after a night’s questioning by clerical dignitaries. The issue at stake in both settings is an issue of authority. What is the relationship between Christ and his disciples? Who do they think he is? Who does he think he is? Pilate cuts straight to the bone: ‘Are you the king of the Jews?’ Jesus bypasses the question – not so much to avoid it as to redefine its terms. ‘My kingdom’, he answers, ‘is not of this world.’ Pilate persists: ‘So you are a king?’ Listen carefully to the self-designation that follows: ‘You say that I am a king. For this I was born and have come into the world, to bear witness to the truth. Everyone who is of the truth hears my voice.’ The register is moved from politics to metaphysics. Jesus does not reject the kingly title, but neither does he claim it for himself. He is ready to accept it by others’ attribution. What he does lay claim to is truth. Truth is a major theme in the Fourth Gospel. Speaking with Nicodemus, Jesus says: ‘Whoever does the truth comes to the light’. To seek the truth is not confined to intellectual enquiry. The truth is something to one does, a matter of repudiating darkness to move towards the light. To the woman at the well, Jesus speaks of truth in connection with worship. ‘The hour will come and is now when true worshippers will worship the Father in spirit and in truth.’ Truth, here, is applied to a way of approaching God. It is to do with relationship, with knowing how to pray well. After liberating the woman caught in adultery, Jesus makes a further strong declaration: ‘If you continue in my word, you will know the truth, and the truth will set you free.’ To know the truth is the opposite of being imprisoned. It is a state we shall attain if we continue in, and somehow inhabit, Jesus’s words. So truth is light, truth is worship, truth is freedom. Taught thus, the disciples are readied, little by little, to grasp the words of power Christ will utter later: ‘I am the truth, no one comes to the Father but by me.’ Truth is not notional but personal. It is life, a way to walk. It has a name, a face. 6 We live in times that largely reject the idea of truth altogether. It is still permissible to speak of my truth and your truth as shorthand references to basic criteria an individual might choose for the organisation and interpretation of his, her, existence. But the notion that there might be such a thing as the truth, an absolute set of coordinates applicable to all, is considered laughable, even discriminatory. Who am I to tell you what is true? The way the wind is blowing, it’s not too far fetched to imagine a day when it’s declared illegal to make truth claims. Benedict XVI has spoken of ‘the dictatorship of relativism’. It imposes itself from without by means of increasingly monstrous legislation. More insidiously, it extends its tentacles within, in our hearts and minds. We are conditioned to make a fetish of doubt, to wallow in a bog of indecision. This makes us at once volatile and deathly weary, for to live is to move, and to move is to choose an orientation. Pilate’s quip, ‘What is truth?’, might stand as a banner for our age. It is a rhetorical question, not a real one: it does not expect an answer. Indeed, it assumes there can be no answer. How does Truth, Truth incarnate, respond? Unsettlingly. The evangelist says he ‘gave no answer’. Or, in the moving cadences of Isaiah, ‘he never opened his mouth, like a lamb led to the slaughter-house, like a sheep dumb before its shearers’. How are we to understand this? Is it not capitulation? Shouldn’t Truth have kicked and screamed, even forced its way? Purveyors of minor truths would have it so. Truth himself works otherwise. His example shows that Truth is not ultimately a position to be argued, but an act of committal of self to be made unconditionally. The Truth, remember, sets us free. It happens time and again in history that for one man’s freedom another man must lay down his life. We honour such men as heroes and lay wreaths on their graves. What we witness today is the conquest of freedom on a scale that raises time into eternity. It pierces darkness with a light that can’t go out. It represents the culmination of true worship in an act of sacrificial love so vast that it holds and explains the infinity of smaller sacrifices by which Truth finds access to our lives, yours and mine, bestowing sense, peace, and beauty. May we rise to the standard set before us! May we never compromise with Truth, but love it, live for it – and die, if so we must. The message of Good Friday is this: that no brokenness is final. All fragmentation can be restored by entire self-giving in love. Christ has cleared the way. His cross, geometrically a sign of contradiction, a function of two lines that will never coincide, has become a symbol of wholeness. In this paradox Pilate’s question is answered. Crucified love is the Truth. From it flow our confidence, our hope and our joy, the joy which, in the tears of Good Friday, has its wellspring. It will irrigate our lives insofar as we commit to Truth with the integrity that Truth demands. Amen. 7